Månad: oktober 2023

Karin: Vad uppmärksam du är :-). Jo, jeansen gick att få på, men ’note to myself’ Ta inte med NYTVÄTTADE jeans nästa gång.

Jag vaknar av att väckarklockan ringer. När gjorde jag det senast? Det vet jag inte, jag vaknar alltid innan den ringer och kan stänga av den utan att behöva höra ljudet. Jag har sovit så bra i natt, sängen är toppenmjuk och skön.

Det regnar och är 15 grader varmt. Frukosten är väldigt bra, det finns allt möjligt. Mycket mer än man behöver.

Halv nio har vi packat ihop, checkat ut och sitter i bilen. Hotellet ligger intill en jättestor hästgård. Om vi inte hade haft GPS igårkväll hade vi nog inte hittat hit. Hotellet ligger gömt bakom ett enormt stort stall.

Det är ett riktigt ruskväder idag, det regnar kraftigt och blåser när vi kommer ut på autobahn. Många bilister kör ändå vansinnigt fort. På vissa sträckor är hastigheten sänkt till 110 km/tim vid regn, här märker man ändå att många saktar ner och håller en mycket lägre hastighet än vid torrt väglag.

Idag är faktiskt första dagen det regnar på oss sedan vi åkte hemifrån (om vi minns rätt). Det regnade någon natt i början, men inte på dagtid. Vi har verkligen haft ett kanonväder. Eventuellt lite för varmt vissa dagar.

Vi rastar på en rätt sunkig vägkrog. Det är färre vägkrogar här i norra Tyskland än längre söderut. Vi köper en espresso, en vanlig liten kaffe och en chokladmuffins, det kostar totalt 12,17 Euro, vilket blir ungefär 145 sek. Hutlöst dyrt.

Idag är det nästan inga störningar alls i trafiken. Några mindre vägarbeten, men inga stopp.

Det händer inget speciellt efter vägen. Vi har lite olika åsikter om hur vi ska köra när vi kommer upp i norra Tyskland. Jag röstar på att köra den rakaste vägen, men då kommer vi rätt nära Hamburg och Bengt är lite orolig för att det ska vara mycket trafik och långa köer där. Bengt vill köra som vi alltid gjort, dvs vi svänger norrut tidigare och kör lite mindre vägar för att undvika att komma nära Hamburg. Eftersom det är jag som kör, så får jag bestämma, vi åker mot Hamburg :-).

Denna gång blev det ett bra val, det var inga köer alls runt Hamburg. Då vet vi att vi kan välja denna väg om vi vill, den är kortare och går mycket snabbare.

Vi stannar och äter en lättlunch och beställer biljett till färjan. Det strular, som det alltid gör, men till sist lyckas vi få igenom beställningen.

Vi träffar ett par svenskar från Ystad när vi lunchar. Dom har varit två veckor i Frankrike och Tyskland och dom tycker det ska bli jätteskönt att komma hem igen. Dom ser lite förvånade ut när vi berättar att vi varit ute på resa i nästan sex veckor.

Idag hamnar vi först i kön till färjan. Oj, vi har aldrig stått så långt fram i båten tidigare, hur långt fram ska jag köra?

Det gungar rätt bra idag. Det är lite vingligt att gå faktiskt. Jag har armbanden på mej :-).

Rampen fälls ner så att vägbanan kan kopplas ihop med båten och vi kan köra av som första fordon.

Dom ropar i högtalaren att man ska ha passen framme eftersom det kan bli kontroll, men oss viftar dom bara förbi.

Bengt får köra resten av resan, genom Danmark, över bron och in till Malmö. På den svenska sidan är det också passkontroll, men återigen vinkas vi bara förbi. Flera bilar framför oss kontrolleras ordentligt.

En vacker solnedgång får bli sista bilden för denna resa. Nu ska vi stanna i Skåne ett par dagar och hälsa på släkt och vänner. Det ska bli jättetrevlig.

Den här resan blev så himla mysig, vi har upplevt så mycket och njutit av så många unika miljöer. Och så himla roligt att Åke och Elisabeth ville hänga med oss ett par veckor. Vilken lyx att kunna göra på detta viset!

Tack ni som kommenterat, det är kul att läsa för oss. Ett särskilt tack till Swante som skrivit nästan varje dag!

Den sista dagsetappen blev ca 65 mil.

Swante: Hahaha, i takboxen vågar vi inte ha något vin, det blir för tungt. Men om jag säger så här…. resväskorna får vi ha i baksätet ;-).
Bengt har räknat ut att det är 12 mil längre att inte åka genom Schweiz.

Seefeldt ligger 1200 möh och är känt som Österrikes längskidhuvudstad. Här finns 279 km längdskidspår. Skidorter är en av de mest besökta turistorterna i Österrike. Tre gånger har de varit med att arrangera vinter-OS, även VM-tävlingar har hållits här.

Hotellet är bra med bra frukost.

Bengt frågar om han får ta ett foto av hyresvärden, men det vill han inte, han vill ta foton av oss istället, så då får han väl göra det då.

Vi ger oss inte tid att stanna och kolla något i Seefeldt trots att hyresvärden försöker med alla möjliga trix. Vi kanske återkommer ett annat år. Idag vill vi komma iväg så fort som möjligt, men vet aldrig hur lång tid en resa i Tyskland tar. Klockan kvart i nio startar vi dagens etapp. Solsken och 7 grader varmt. Jag sätter igång rattvärmen, så skönt!

Det är häftigt med alla spetsiga höga berg längs vägen. Efter bara ca en mil passerar vi den Tyska gränsen.

En sån skillnad det är på trafiken i Tyskland jämfört med Italien. En sån disciplin tyskarna har. Exempelvis när det är ett vägarbete där hastigheten sänks från fri till 80, så håller dom 80 eller i alla fall inte mer än 90. Det är ju väldigt hetsigt på autobahn, men ändå väldig ordning och reda. Det gäller att ha koll i backspegeln så man inte blir skrämt när någon visslar förbi i 200 knyck.

Idag blir det lättlunch på en vägkrog i Tyskland. VI delar en macka med falafel.

Dom gör reklam för svenskt Fika. Kul, men vi ser inget av det inne på vägkrogen.

Det odlas solrosor på stora fält utefter motorvägen.

Vi rastar för att byta chaufför, nu har vi bara ca 1,5 timme kvar till hotellet. Jag pratar i telefon med Lisbeth och berättar hur bra det flyter på idag. Visst har det varit några vägarbeten, men vi har aldrig blivit stillastående, eller ens kört långsammare än 80 km/timmen.

Man ska aldrig, aldrig, aldrig säga så!!!! Bara en kort stund därefter blir det tvärstopp. Jag kollar i google och där syns en olycka med ett tidstillägg på 1 timme. Plötsligt är det 2,5 timmar kvar till hotellet. Vi har blivit stående precis vid en avfart på den trefiliga autobahn. Några bilister snirklar sig ut på avfarten. En tokstolle lite längre fram vänder och kör mot trafiken i höger vägren för att komma in på avfarten (kan det verkligen ha varit en tysk??) Vi tar ett snabbt beslut och snirklar oss också ut på avfarten. Så tuffar vi på ute på landsbygden, det är mycket trafik, men det är trevligare att köra, om än långsamt, än att stå helt stilla i bilkö. Vi möter flera räddningsfordon som kör i ilfart med tjutande sirener. Undrar verkligen vad som hänt.

Efter den lilla omvägen känner vi att vi ändå är i så bra tid så vi kan göra en avstickare för att äta något innan vi kör till hotellet. Vi åker till Wittenberg. Det var ju här som Martin Luther spikade upp sina teser på porten till slottskyrkan (universitetets anslagstavla). Vi var här på hemväg från Italien 2018, då gjorde vi en ordentlig rundtur i stan. Idag nöjer vi oss med att äta mat. Vi hittar en italiensk restaurang med en stor uteservering, där slår vi oss ner. Det är 23 grader varmt (lite italienkänsla)! Detta är nog den sista kvällen vi sitter utomhus och äter på flera månader. Det är flera som äter pizza här, vi beställer varsin. Egentligen är det väl tokigt, att äta pizza när man precis lämnat Italien! Ja, det är tokigt, det är ju inte samma maträtt, men dessa var ändå rätt goda.

Men sen då…. ännu tokigare. Vi köper varsin glass som inte heller kan jämföras med Italien. Det är väl så att vi vill hålla kvar Italien en liten stund till.

Wittenberger Marktplatz, den stora öppna platsen mitt i stan.

Nu är vi trötta efter en lång dag. Vi går tillbaka till bilen och kör de sista två milen till hotellet. Det blir snabbt mörkt, vägen till hotellet går genom flera små byar där ingen verkar bo, det lyser nästan inte i något hus.

Vi hittar fram till hotellet som ligger ute på landet. Det är så mörkt, men jag tror det ligger intill en jättestor bondgård, eller hästgård, vi får väl se imorgon bitti.

Det är ett jättetrevligt hotell, mycket större än de vi brukar bo på. Vi får ett rum på bottenplan, så skönt att slippa kånka väskorna uppför trappor. Rummet är jättestort och sängen…… woow, supermjuk!

Idag har vi tagit oss ännu en bit norrut. Det blev totalt ca 66 mil med omvägen för olyckan och den lilla avstickaren till Wittenberg.

Nu är klockan tio på kvällen och när vi kollar på google maps ser vi att motorvägen A9 fortfarande är avstängd. Det måste ju ha med olyckan att göra eftersom trafiken flöt på där strax innan vi kom. Vi såg ’stoppet’ endast några hundra meter framför oss.

Swante: Du har rätt om oskrivna regler, det finns nog i varje land, inte minst Sverige. Lite kul ska det bli att komma hem igen och höststäda i trädgården. Men måste det vara så kallt???

Strax före sju ringer väckarklockan, det var längesen jag behövde ställa den. Det är bara 13 grader, men solen skiner redan.

Sista frukosten här för denna gång, vi sitter ute som vanligt, trots att det inte är så varmt. Rosaria och Claudio kommer och säger hej då och vi ses igen. Sen sticker dom iväg till flygplatsen i Milano för att åka söderut.

Vi plockar ihop det sista, gud va mycket grejjer vi har. Bilen är full! Klockan nio lämnar vi Grazzano Badoglio.

Det finns två vägar att välja mellan, vi väljer den större som går via Milano. Det kanske är ett tokigt val, det vet man inte. Vi vet inte hur den andra vägen funkade just idag. Men utanför Milano är det jättemycket trafik och vi blir sittande i bilkö i 40 minuter då trafiken bara kryper fram. Ska man byta fil eller inte?? Jag brukar alltid lägga mej i filen längst till vänster, den brukar flyta på bäst, men idag går filen i mitten lite fortare. Bilar byter fil kors och tvärs, men jag blir kvar, vi har ju inget bråttom och man tjänar så lite på att hålla på att byta. Till sist släpper det och vi susar vidare.

Då möter vi en så låång kö, långtradare i dubbla led och personbilar i den vänstra filen, stackare som sitter där och svettas. Det är 27 grader varmt.

Vi har ett ärende i Negrar så vi passar på att äta lunch där också. Vi letar upp ett ställe där vi ätit god mat flera gånger tidigare. Restaurangen är jättestor och lunchrusningen är över, vi är nästan ensamma. Här är det så modernt så man får kolla in menyn på en läsplatta och beställa både mat och dryck den vägen. Bengt provar en Pasta Carbonara och jag en sallad med skinka och mozzarella. Vi får in maten snabbt och det smakar bra.

Så åker vi vidare till vingården Recchia där vi ska handla några flaskor vin. Här har vi varit så många gånger, vi tycker mycket bra om deras vin.

I Piemonte var ju de flesta vinodlarna klara med sin skörd, men här i Valpolicella pågår skörden för fullt. Vi möter flera traktorer med vagnarna fulla av druvor.

Så fortsätter vi norrut, i sista stund ser vi att GPS:en tänker styra in oss på en genväg genom vinfälten, vi har åkt där förut, det var så himla smalt och krokigt så det vill vi inte göra om. Vi åker tillbaka till tätorten och börjar om därifrån. Så småningom är vi ute på motorväg igen.

Det har varit varningar ganska länge, på digitala vägskyltar, om att det kommer att bli kö för långtradare. Och plötsligt hinner vi ifatt kön. Den är över 2 mil lång!! Som tur är så flyter trafiken i vänster fil så det är bara att köra förbi hela den superlånga kön. Lika plötsligt som kön uppstod så är den borta, detta fattar man aldrig, vad hände? Vad är det som orsakat kön?

Eftersom vi strax är i Österrike och tänker köra på deras motorvägar måste vi köpa ett vägavgiftsmärke och klistra på rutan. Första stället vi stannar på har inga märken trots att det skyltats om det, vi åker vidare och vid nästa vägkrog finns det, 9,90 euro kostar det och det gäller i 10 dagar, kortare tid finns inte.

Nu börjar de riktigt höga bergen att visa sig. Det är häftigt.

Halv sju är vi äntligen framme i Seefeld in Tirol där vi ska bo i natt. Rummet är litet, men det gör inget, vi ska ju bara sova här.

Det blev en lång dag på grund av alla vägarbeten och köer. Det har varit 28 grader varmt under dagen, då var vi rätt klädda med shorts och kortärmat. Nu är det 14 grader, brrrr… imorgon får det bli långbyxor. Men hur i hela friden ska jag komma i mina jeans??? Efter dessa veckor har jag nog ökat flera kilo i vikt.

Vi körde 59 mil idag.

Den kortaste vägen norrut är ju via Schweiz, men eftersom vi har mer än två liter vin med oss :-), så kan vi inte åka den vägen, då Schweiz inte är med i EU.

Det ska bli ännu en jättevarm dag. Vi tar en promenad redan klockan 10 på förmiddagen för att orka i värmen. Det blir en timmes långsam prommis genom byn. Vi går bakvägen in mot byn, här är det lite mer skog än på andra ställen.

Även om husen här ibland ser ut att vara i rätt så dåligt skick så är portarna ofta (men inte alltid) väldigt fina. Det är en hel del hus till salu, men ägarna är inte sugna på att sälja om de inte får bra betalt. Hellre låter de husen stå tomma och på sikt förfalla än att sälja till underpris. Det berättade en av kvinnorna vi träffade på festen förra lördagen. En del tak skulle verkligen behöva repareras efter den hemska hagelskur som drabbade byn i våras.

Vi knatar på upp till kyrkan och sen hem igen.

Det händer inte alls något speciellt idag. Vi äter lunch inomhus, det är 30 grader varmt och vindstilla, puh.

Sen är det dags att packa ihop. Vi monterar på takboxen igen och bär (nästan) all packning ut till bilen.

Tjohoo, på kvällen får vi äntligen skymta alptopparna. Inte jättebra, men ändå.

Imorgon åker vi härifrån, det känns lite sorgligt. Vi hade kunna stanna här flera veckor till.

Vad ska vi hitta på idag? Vi funderar medan vi äter frukost. Det är den kyligaste morgonen denna vecka, men vi sitter ute ändå. Vi bestämmer att ta det lugnt på förmiddagen för att sen åka till Moncalvo och äta lunch.

Det är jättevarmt idag, 31 grader vid lunchtid. Vi vet att det finns en restaurang inne i det stora tornet i Moncalvo, det känns som en bra idé att sitta inomhus och äta idag. Vi har tur, precis när vi kommer är det ett annat par som ätit klart och lämnar restaurangen så vi får ett bord. Alla andra bord är redan bokade. Det är många som flyr solen idag.

Dom har vegetarisk lasagne på menyn, det låter gott. Bengt har längtat att äta kanin och det finns också här. Ett glas kallt vitt vin dricker vi till maten.

Maten smakar jättebra och miljön är trevlig. Det kommer ett stort cykelsällskap insläntrande, från Alessandria, ganska svettiga, det är 4 mil dit, troligen längre om man cyklar på mindre vägar! De har fått ett eget rum längst in i källaren :-). Bengt berättar att vi är från Sverige, aha, Nils Liedholm och Zlatan. Några i gänget verkar dock inte känna till att Zlatan är från Sverige. Nils Liedholm har en vingård här i Piemonte, så han är välkänd här i trakterna. Bengt frågar om han får ta ett foto av dem, och det är ok.

När vi ätit färdigt går vi en sväng i stan. Det är jättemycket folk här idag. Det är första gången vi är i stan på en söndag. Det finns många restauranger och en massa folk på alla. Många större sällskap, kanske familjelunch. Gelaterian, som vi trodde stängt för säsongen, är öppen idag och då måste man ju ta en liten copetta. Rosaria berättade ju att den glassen är supergod, och hon har rätt.

Tornet är öppet för besök idag så vi går runt och kollar. Som vanligt en vidunderlig utsikt. Man fotar och fotar för att senare minnas. Vi blir kvar länge och njuter av det vackra.

På eftermiddagen händer inte mycket. Vi slappar. Jag läser, men det blir korta stunder utomhus, det är så varmt och stilla idag.

Precis när Bengt tagit fram fisk för att laga middag knackar det på dörren. Rosaria undrar om vi vill komma över på lite kvällsmat. Dom har varit borta hela dagen. Nu tänker hon baka en focaccia som hon vill bjuda på. Oj, så trevligt. Vi tackar ja och lägger tillbaka fisken i frysfacket.

Det blir en jättefin kväll. Det är så varmt så vi sitter ute. Vi blir bjudna på bröd, salami, ost och karljohansvamp inlagd i olja och vinäger. Efter det blir det frukt och en kaka, special från Neapel. Vi får även kaffe och Bengt får en grappa.

Vi pratar om allt möjligt. Det går rätt bra att prata engelska, Rosaria är jätteduktig och Claudio är också rätt bra, men det tycker han inte själv. De umgås med ett par från Belgien, som köpt ett hus här i Grazzano, där kvinnan inte kan någon engelska men hon kan franska. Mannen kan inte franska, men engelska. Claudio kan inte prata franska men han kan förstå vad de säger. Då kan det bli riktigt rörigt när Rosaria ska tolka hej vilt mellan italienska, franska och engelska.

Jag frågar om de stora gravarna på kyrkogården, förr i tiden hyrde man en plats på 99 år, idag får man den bara på 30 år men det går att förlänga. De rika familjerna bygger själva sina ’monument’.

Vi pratar om frukostvanor. Rosaria dricker en kopp kaffe på morgonen, jag berättar att jag brukar äta gröt. Oj, vad förvånade de blir. Gröt äter man inte i Italien. Deras barnbarn läser om England i skolan. Hon kom då hem med ett recept på gröt, men det var inget som någon ville prova. Ger man inte det till hästar, skrattar Claudio.

Sen är det olikheterna med att dricka kaffe. Rosaria berättar om ett tyskt par som hyrt här. Dom efterfrågade en större moccabryggare. I vårt hus finns en traditionell liten moccabryggare som väl ger 1,5 dl. Hon erbjöd dem en större modell, men den var inte heller tillräcklig. Då hämtade hon bjässen, den hon använder till ca 10 personer och då blev de nöjda. Hon visar oss den gigantiska moccabryggaren, hahaha, den ger kanske 4 normalkoppar för oss i Sverige.

Det finns ju en massa ’oskrivna regler’ i Italien. Kaffe med mjölk, Cappuccino och Caffelatte dricker man INTE efter klockan elva på dagen. Fisk steker man INTE i smör utan i olja. Parmesan har man på alla maträtter utom fiskrätter, även om det är pasta med fisk eller skaldjur, INGEN parmesan!!

Claudio berättar att det är mycket ovanligt att det är så här varmt i oktober, han är bekymrad. I maj och juni hade de istället riktigt dåligt väder med regn och storm som delvis förstörde fruktodlingarna. Nästa vecka ska de flyga till Puglia, de ska bo hos vänner i Gallipoli. Det var ju där vi var för några veckor sedan. En veckas semester ska de ha.

Swante: Men fy va kallt ni har det! Här ska det bli mellan 25 och 30 hela kommande vecka!

Det är full aktivitet på morgontimmarna innan det hunnit bli för varmt. Idag ska det bli 30 grader. Så varmt har det inte varit tidigare år när vi varit här.

Till Alba har vi inte varit i år, så dit åker vi idag. Det är varmt och soligt.

Idag är det väldigt mycket turister i stan. Det är massor av bilar och den parkering vi har inlagd i vår GPS är helt full. Vi kör lite längre ut från centrum och hittar ett stort parkeringsgarage vid järnvägsstationen. Nu har vi ju monterat av takboxen så vi kan åka in i garage med låga tak utan att blinka.

Det blir en kort promenad in till city och vi hamnar i ett område där vi inte tidigare varit, kul.

Alba är känt för sin tryffel. Bengt kikar in i en butik som säljer de dyra klumparna. De vita är lite dyrare än de svarta. Vi köper inget.

Vi har ju faktiskt inte fått någon Aperitivo sen vi kom till Italien, det är ju ett måste. Här i Alba har vi suttit på torget flera gånger och druckit en drink och ätit lite småplock. Så även idag. För 6 euro får du en drink med tilltugg, det kan man inte klaga på. Gott är det också.

De har en ny utsmyckning på torget. En stor fontän och ett konstverk i rostfritt stål, en siluett ’Alba’, av en flicka gjord av konstnären Valerio Berruti. Konstverket är 5 meter högt och en gåva från familjen Ferrero. Den syns på långt håll, det är väldigt fint.

Det är skönt att bara vandra omkring i staden och det slutar med att vi är sugna på lunch. Det finns restauranger och serveringar i varje hörn i denna lilla stad (drygt 30000 innevånare).

I en liten gränd hittar vi ett ställe som har plats för två personer. Jag äter Vitello tonnato, som är en piemontesisk specialrätt. Tunt, tunt skivat kalvkött med tonfisksås och kapris, jättegott. Bengt äter en god pasta med smör och salvia.

Efter maten går vi tillbaka till bilen. Det blir krångel med betalningen. Vi går in i parkeringsgaraget på ’fel’ sida så vi missar betalningsautomaterna. Vi tror att det går att betala vid bommen, när man åker ut, men det funkar inte. Bengt trycker på ’hjälp’ och en man säger på engelska att vi ska betala en trappa ner. Som tur är, är det inga bilar bakom oss, så det går bra att backa bort från bommen. Efter lite letande och hjälp från en person i en bar, hittar jag betalstationen.

Vi kör inte den rakaste vägen hem utan väljer att åka i utkanten av Barbaresco med alla sina vingårdar.

Vi slappar hemma. Det blir foccacia, tomat och mozzarella till kvällsmat. Bengt vill se ’Bonden’ så det gör vi. Men efter detta enda avsnitt bestämmer jag mej för att inte se nåt mer av det iår. Det är ju hemskt!! Bengt är faktiskt också tveksam, han som inte missat ett enda avsnitt på alla år.

Idag bestämmer vi att vi ska gå en långpromenad. Nu har Bengt ’vilat’ i flera dagar så nu känner han att det är dags igen.

Det är mulet och bara runt 18 grader när vi ger oss av från huset.

Nu var det ju längesen vi var in i en kyrka, så det får bli ett besök i den lilla kyrkan från början av 1700-talet. Så enkel och fin den är. Den har renoverats mellan åren 1965 och 1968 efter att taket kollapsat.

I taket finns en oljemålning från 1967 av Giovanni Toye den föreställer San Sebastians martyrskap.

Vi traskar vidare i lugn takt.

Så kommer vi fram till kyrkogården. Man fascineras av dessa stora pampiga gravar, det måste vara många välbärgade familjer i Grazzano.

Utanför kyrkogården finns en minnesplats över personer, från Grazzano, som stupat i de två världskrigen. Det verkar som att platsen varit igenvuxen och nu röjer man här. En rostig kanon från första världskriget finns också på platsen.

Från kyrkogården går en smal väg fram till ’The Big Bench’. Chris Bangle skapade den första bänken 2010. Hans tanke med de gigantiska bänkarna är att när man som vuxen sitter på bänken ska känna sig som ett barn igen och förvånas över skönheten i landskapet man har framför sig. Chris Bangle låter nu andra människor bygga bänkar men kräver att den ska vara tillgänglig för allmänheten och att den ska stå i ett naturskönt område. Bänken i Grazzano har nummer 91 och invigdes i juli 2020.

Efter den lilla vilopausen går vi vidare ner genom vinfälten. Det känns ordentlig i knäna i den branta backen.

Nu har solen kommit fram och det är väldigt varmt. Vi stretar på hemåt och stannar till vid vår lilla affär för att köpa lite lunchmat.

Det blir verkligen en härlig promenad, men fy vad svettiga vi är när vi kommer hem. Det är en bra bit över 20 grader och solen skiner.

Rosaria kommer över med en liten smakportion av hennes hemlagade risotto. Den är ljuvligt god!

Bengt går en runda och fotar.

Strax före halv åtta går vi ner till den lokala restaurangen för att äta middag.

Jag beställer en Tiramisu. Den är jättestor, servitrisen slänger fram en extra sked så vi kan äta av den båda två.

Jag måste ringa frissan och ändra tid! När jag bokade in den 13 oktober tyckte jag att jag var på den säkra sidan, då är vi säkert hemma från Italien, men det kommer vi inte att vara! Tyvärr är det svårt att få tid hos min frissa, så jag får vänta ända till 27 oktober innan jag får klippa mej.

Vi har inga planer för idag. När vi var i Asti igår gick vi in på turistinformationen och fick en karta över Piemonte där natursköna vägar är utmärkta. Det finns ett par i närheten av Grazzano. Vi kan ju ta en sväng med bilen för att kolla en av sträckorna. Det är lite soldis idag också, det är svårt att fota, bilderna blir inte så bra.

Det är ju vackert nästan överallt här, så vi tycker nog inte att denna vägsträcka är bättre än andra vi åkt. Men man har en milsvid utsikt.

Så hamnar vi i byn Vignale, där var vi förra året för att äta lunch på en restaurang vi blivit rekommenderad, men det var stängt. Samma sak i år, semesterstängt nu också. Men vi hittar en bar där vi tar en kaffe med tillbehör.

Den italienska konstnären Gianni Colonnas verk syns på flera platser i byn. Han älskar blått, vilket syns på dessa målningar.

I varenda liten byhåla finns en vattenkiosk. Där kan man köpa vatten med eller utan kolsyra. Här kostar en liter ca 60 öre. Ändå är det massor av människor som köper vatten på affärerna. Rosarias familj dricker vattnet från kranen, det har Bengt börjat göra också och mår bra. Nu är han ju ingen bra referens eftersom han i princip tål att äta och dricka vad som helst. Jag har fortsatt att dricka köpevatten.

På eftermiddagen har vi fått en tid för att träffa Vittorio Sulin på en av de andra vingårdarna här i Grazzano. Han har inte tid för någon vinprovning, men det gör inget vi har ju handlat här tidigare och vill köpa samma sorts vin igen.

Men Vittorio, som vi nu träffar för femte gången, vill ändå bjuda på ett smakprov på ett nytt vitt vin. Det är första årgången (2021) som släpps nu i år, druvan heter Baratuciat. Det smakar friskt och gott.

Vittorio är väldigt stressad, men skörden avslutades igår, så det ska ju lugna ner sig nu. Han berättar att om en månad ska han bli pappa till tvillingar, så då blir det full fart igen.

Årets skörd är mindre än den brukar vara, det regnade så mycket i våras och det påverkade skörden negativt. Men den frukt som skördats är av väldigt hög kvalitet. Detta har vi ju hört på alla vingårdar vi besökt.

Det blir fisk till middag, gott. Bengt har köpt Discovery, så nu kan vi se TV5 utan reklam. Hurra, vi ser två avsnitt av Över atlanten. Utan reklam är de bara är ca 35 minuter långa. Det är värt varenda öre!

Swante: Angående spriten, så håller jag med, båda smakar mest typ fotogen, man blir illamående av att bara lukta på dem.

Vi är uppe tidigt denna morgon, dimman har inte lättat än, det är lite småkyligt, så det får bli frukost inomhus.

Idag blir det en tur in till Asti. Det är ett måste när vi är här. En så trevlig stad, 2018 fanns här ca 76000 innevånare, så det är en rätt stor stad. Det är marknadsdag idag, vi går en sväng på den. Den är mycket mindre än tidigare år. Nu är alla sommarkläder bortplockade och höstens nyheter är här. Borta är alla fina linnekläder. Det är mycket folk som handlar. Bengt köper ytterligare några kallingar och så köper vi melon till morgondagens lunch. Vi har letat melon i butikerna, men inte hittat, men här finns det.

Marknaden är snabbt avklarad och vi går in till city och tar en kopp kaffe.

När vi gått runt en stund blir vi hungriga och slår oss ner på en trevlig servering vid torget. Det är mitt i lunchrusningen och mycket folk, vi fick vänta en stund på att få ett bord. Idag äter vi varsin Cesarsallad, mycket god och rikligt med hyvlad parmesanost.

Det är stora portioner, Bengt får lite av min eftersom jag ser fram emot att orka äta en glass innan vi åker tillbaka till Grazzano. Här i Asti är glassbarerna fortfarande öppna det har jag redan kollat upp.

Vi går en omväg tillbaka till bilen och passerar Piazza Roma med den fina Slottet Medici del Vascello. Tornet har den ursprungliga konstruktionen från 1300-talet. Slottet blev först en kyrka, sedan en teater och mot slutet av 1800-talet ett slott (det nuvarande utseendet). Idag kan man hyra en lägenhet i slottet för 144 euro/natt. Det verkar även finnas övernattningsmöjlighet i tornet, Torre Comentina.

På torget finns en pampig fontän som sägs vara en symbol för Italiens enande, 1861.

Asti är ju Tornens stad och var man än går kan man skymta ett torn.

På hemväg åker vi runt för att se om det finns några fält där det fortfarande hänger vindruvor kvar. Vi hittar ett fält, inte långt från Grazzano.

Eftermiddagen bjöd på sol och värme. Jag slappade i en solstol med en (dålig) bok.

Till middag blir det pasta med pesto, parmesan, tomat och zucchini.

Karin: Jag lämnar ju alltid en liten plats för efterrätt 🙂

Swante: Förra året med Över atlanten var ju lite speciellt med allt som hände! Får se hur det utvecklar sig i år, vi har bara sett två avsnitt ännu. Bengt funderar om han gjorde rätt som inte köpte vinylen, kanske måste vi åka tillbaka till Casale innan vi far hem.

Igår var vi lite risiga i magarna, både Bengt och jag, men idag är vi pigga igen.

Bengt har slut på Grappa där hemma i Skänninge så vi tar en tur till Altavilla, en liten by där det finns två stora grappadestillerier. De har nästan samma namn, det är förvirrande, ’Mazzetti d´Altavilla’ är det största, där var vi förra året. Förutom grappa har de har en massa andra produkter och de har butiker i andra städer, bland annat Milano. Det grundades 1846, men sen är det svårt att hitta mer information om företagets historik.

Det mindre heter ’Filippo Mazzetti Distilleria di Altavilla’. Företaget grundades också 1846 och har gått i arv från far till son i sex generationer. De har även ett museum som vi besökte för några år sedan. Vi stannar vid det mindre, Bengt har handlat här tidigare och gillar Grappan de tillverkar.

Det finns många olika sorter att välja mellan, Bengt vill ha exakt samma som han köpt tidigare, en grappa gjord på Nebbiolo och lagrad nio år på ekfat. Här får man (=Bengt) såklart provsmaka. Det blir ett inköp.

Vi tar en tur till Moncalvo också. Rosaria har sagt att vi måste äta glass där, den är underbar. Men tyvärr har Gelaterian stängt för säsongen. Vi tar en kopp kaffe istället.

Till lunch gör vi iordning zucciniblommorna vi fick av Rosaria igår. Egentligen ska man göra en frityrsmet och fritera i olja, men vi har inte ingredienser till det, så vi tager vad vi haver. Vi smular vitt bröd och blandar med bubbelvatten, salt och citronzest. Det är svårt att få denna ’smet’ att fastna på blommorna, men det blir ändå hyfsat bra. Sen steker vi det i olja, i en vanlig stekpanna och det smakar gott.

På kvällskvisten ska vi åka till den närmaste vingården, Fratelli Natta, och handla lite vin. Både Claudio och Rosaria åker med, vilket är bra eftersom Dario som är den av bröderna som ska sälja till oss, inte kan någon engelska.

Jobbet med att ta hand om årets skörd pågår för fullt när vi kommer. I år är skörden lite mindre än vanligt, men av väldigt hög kvalitet. Rosaria berättar att de under våren drabbades av ett enormt regnoväder. Det kom hagel stora som tennisbollar, de har aldrig upplevt något liknande. Ungefär 200 takpannor slogs sönder på Rosarias hus. Deras två bilar stod som tur var inne i garagen. Regnet var väldigt lokalt, bara ett av Darios vinfält blev drabbat, där slogs skörden sönder. Tur i oturen att det inte blev värre.

Restprodukterna från tillverkningen, skal och kvistar, levererar Fratelli Natta till grappadestilleriet där vi var igår.

Vi har sagt att vi inte behöver någon provning, vi vill i första hand köpa vin. De är ju mitt uppe i skörden nu och vi vet att det är en stressig tid. Men Rosaria har gjort potatisbullar som hon tar med och Dario dukar fram en massa olika småplock. Till exempel äter vi de godaste tomater vi någonsin ätit. De är odlade i en liten by i närheten och Dario fick dem i morse när han levererade vin dit. Rosaria påstår att de smakar så bra eftersom de är odlade på hög höjd.

Det blir mycket prat kring bordet, många skratt och många historier. Rosaria försöker tolka så fort hon kan, men mycket blir bara sagt på italienska. Jag önskar jag kunde lära mej detta svåra språk.

Gården drivs av Dario och hans bror Fulvio som femte generation. Darios son som är 20 år arbetar även han på gården lika som deras gamle far. Fulvio har en 18-årig dotter som också är intresserad av att arbeta i företaget på något sätt.

Dario berättar att de i år haft personer från Pakistan som hjälp ute i vinfälten. De fick väldiga problem med dessa människor eftersom koranen gick före arbetet. Det blev långa pausar under dagen. När de blev tillsagda att arbeta blev de väldigt arga och drog kniv mot Dario. Han var verkligen bekymrad över detta.

Rosaria och Claudio berättar om byfesten vi var på i söndags och Dario blir intresserad och vill kika på de bilder som Bengt tog. Han har många kommentarer Rosaria översätter inte alla. Men en av dem får vi höra ’Det är så fula servitriser’. Hahahaha, egentligen en så hemsk kommentar, men i detta sammanhang håller vi på att skratta på oss. Det kom så oväntat, vi trodde det var maten han var intresserad att titta på.

Vi får några smakprov på vinerna och köper med oss några flaskor hem. Finvinet, en Barbera, lagrad 18 månader på ekfat är en av våra favoriter.