Tisdag 8 oktober 2019.

Igår eftermiddag fick Bengt en fruktansvärd tandvärk så vi bestämde oss för att skyndsamt åka hemåt. Han har knappt sovit något alls inatt trots en massa alvedon/ipren.

Det är runt tio grader varmt och en lite magisk dimma ligger kvar i dalen.

Jag kokar som vanligt min gröt (i kastrull Åke, det finns ingen mikro här). Nu är det inte många havregryn kvar i det paket jag hade med mej hemifrån, vilken bra timing :-).

Vi betalar Rosaria för de dagar vi bott denna omgång, men behöver bara betala för en vecka, hon bjuder på de tre extra dagarna :-). Innan vi åker berättar vi för Rosaria om värken och hon hämtar Claudio som har med sig starka värktabletter (diclofenac) och ett pulver som också är smärtstillande.

Vi har köpt med 2018 års glögg som vi lämnar till Rosaria tillsammans med pepparkakor. Hon blir väldigt glad.

Bengt har stakat ut en resväg som vi (delvis) inte åkt tidigare, vi vill ju inte ta samma väg som när vi åkte ner på grund av alla köer vid Gotthardstunneln. Istället kör vi genom den vackra Aostadalen och vidare genom Stora Sankt Bernhardstunneln som startar i Italien och mynnar ut i Schweiz. Tunneln öppnades 1964 och är sex kilometer lång och ligger runt 1900 meter öh. Det kostar ungefär 260 kr att åka genom tunneln.

Jag tvingar Bengt att fota lite från bilen :-). Det är så himla fint här.

Innan vi åker in i tunneln är det en passkontroll. Det är några bilar framför oss. De blir grundligt kontrollerade, den ena bilen får inte åka vidare utan får ställa sig på en parkeringsplats på sidan om vägen. När det blir vår tur visar jag passen, men polisen säger bara Buongiorno Signora och viftar att vi ska åka vidare. De är inte intresserade av två svenska pensionärer :-).

Bengt har tagit pulvret och värken har lättat betydligt. Vi stannar på en vägkrog i Schweiz och äter soppa, det är bra mat när man inte kan tugga.

Egentligen har vi inte tänkt köra mer än drygt 50 mil idag, men vi kom iväg redan strax efter klockan nio och jag känner mej så pigg så jag tycker vi ska fortsätta en stund till. Det är så bra väder och trafiken är hyfsat lugn och Bengt behöver komma till en tandläkare så fort som möjligt.

Vi bestämmer oss för att köra upp till Frankfurt. Vi borde vara framme vid sju- halv åttatiden. Bengt hittar ett bra hotell, det ligger precis vid motorvägen och det har fått bra recensioner.

Men när vi har ungefär 20 mil kvar kommer det en varning på GPS:en om en stor olycka som innebär 1,5 timmes försening. Fy så trist! Bengt söker en alternativ väg och får ett förslag. Vi kör den gulmarkerade snutten på kartan nedan och det går ju bra men långsamt eftersom det är mindre vägar, men vi slipper stå stilla i bilkö. Och plötsligt är vi inne i Frankrike, hahaha, vad förvånade vi blev när skyltarna helt plötsligt hade franska namn.

När vi kommer ut på autobahn igen börjar det regna, vi har ca 10 mil kvar. Nu blir det jättejobbigt. Jag börjar känna mej trött och Bengt får fylla på med fler värktabletter eftersom pulvret slutat värka. Han googlade på pulvret (eftersom jag tyckte han skulle göra det) och efter att ha läst att flera länder slutat använda det eftersom det näst intill är livsfarligt tar han inget mer av det pulvret. I Sverige verkar det aldrig ha använts.

Det är kolsvart och blänker från ljusen i den blöta asfalten. Runt Frankfurt är det ungefär tusen på- och avfarter, bilar till höger och vänster, fyra filer. Det är nog bland de jobbigaste milen jag kört, inte kul alls. Men vi kommer fram helskinnade den här gången också :-). Klockan är ungefär åtta.

Hotellet är jättebra, stort och rymligt rum och en skön säng. Jag dråsar ner på sängen och somnar nästan, jag hör i bakgrunden hur Bengt pratar i telefon, han ger lite IT-support, det är visst någon som behöver nytt bank-ID ;-).

Så här har vi åkt idag, det blev ungefär 86 mil.