Lördag 27 april 2019

Hur vet man att man är i Italien?? Jo, om inte annat så har man ont i hela kroppen eftersom man sovit i en stenhård säng. Men Bengt tycker den är perfekt :-).

Vi är i alla fall överens om att frukosten är usel. Det finns inga mackor förutom rostat bröd i plastförpackning, inget smör och inget pålägg. Men det finns flera sorters söta bullar, med och utan fyllning, vilket inte är det man är sugen på till frukost. Vi bestämmer oss för att åka till Ancona och ta en kopp kaffe och en god macka.

Ancona ligger vid havet och vi trodde att vi skulle hitta ett mysigt café vid vattnet. Men Ancona är en rätt stor stad och nere vid vattnet finns bara den stora hamnen. Vi lyckas hitta en parkering och går mot centrum. Det är marknad idag!! Jag kollar lite efter den där jackan som jag inte köpte förra våren, men den finns inte här. Vi sätter oss på en servering och äter varsin jättegod macka och varsin croissant med vaniljfyllning. Det är så billigt, allt detta kostar bara 6,40 euro.

Ancona är ingen fin stad, stökigt och bökigt och husen är ruffiga. Efter kaffet åker vi vidare söderut. Det är runt 22 grader och solen lyser så skönt. Vi kommer in i regionen Puglia och här är landskapet väldigt platt. Det är massor av odlingar efter motorvägen, vin och oliver men även en del fruktträd. Det är omväxlande väldigt mycket trafik men också långa sträckor där det är riktigt lugnt.

Vi har bestämt möte med hyresvärden klockan fem men behöver hämta pengar innan dess så vi åker till det närmaste samhället som har bankomat (Bengt har såklart googlat på detta), Torre a Mare, det ligger bara ca 10 minuters bilfärd från huset där vi ska bo.

Vi letar parkering och plötsligt dyker det upp några killar som viftar åt oss att svänga av vid nästa gata för där finns parkering, och det stämmer vi hittar direkt en plats utefter gatan. Det är ett mysigt samhälle, massor av folk nere vid havet och på uteserveringarna. Vi hittar snabbt till bankomaten och tar ut en massa pengar.

Nu är klockan halv fem, så vi går tillbaka till bilen. Meeeeen vad ser jag….. bakrutan är sönderslagen!!! Någon har krossat rutan på vänster bakdörr och sen ser vi att den lilla rutan på höger bakdörr också är krossad. Hela baksätet är täckt av glassplitter. Bengt hade sin skinnväska i baksätet och sin lilla handväska, jag hade min ryggsäck där. Dessa har dom rotat igenom om lämnat blodspår efter sig. Men vilken tur i oturen, vi hade inga pengar i väskorna. Men båda passen låg där och dom är kvar!!! Det måste ha varit pengar dom var ute efter. Så dumt att lämna något synligt kvar i bilen. Hade baksätet varit tomt hade dom säkert inte brutit sig in. Vi funderar på om inbrottet har något att göra med dom ’vänliga’ killarna som visade oss vart vi skulle parkera??? Å vad gör man nu då??? Jag såg en polisbil nere vid vattnet, Bengt går och kollar om han hittar någon polis, jag står kvar vid bilen. Men någon polis syns inte till. Bengt ringer hyresvärden, men han kan inte ett enda ord engelska, pratar bara italienska. Hyresvärden skickar ett meddelande istället och säger att han kommer bort till oss. Det hjälper ju inte så mycket att han kommer, vi kan ju nästan inte göra oss förstådda med varandra. Men eftersom inget är stulet bestämmer vi oss för att åka bort till huset och checka in.

Vid huset finns hyresvärdens fru och hon kan pyttelite engelska. Men hon är en hejjare på att använda översättning i telefonen. Hon pratar in den ena meningen efter den andra och får översättning till svenska. Det går ju riktigt bra. Dom lovar att ringa en firma som kan byta bilrutor på måndag och hjälpa oss att boka en tid. Killen åker iväg och hämtar plast och tape och fixar så att bakrutorna blir täckta.

Vi får tips om vart vi kan åka och handla mat. Både Bengt och jag är lite skärrade och längtar mest efter att få sättas oss i lugn och ro och pusta ut. Men handla måste vi ju. Men hjälp vilket vansinnigt stort köpcentra vi hamnar i. Det är så stressigt, redan på parkeringen är det kaos och folk tutar som tokar och musik dånar från högtalare. En vakt stoppar vår bil och ber om en gåva eftersom dom har nåt speciellt jippo denna helg (vi fattar inte vad). Han vill ha 10 euro, men han får bara 5, han blir sur men vi förstår att vi ändå blivit lurade!! Vi hittar i alla fall en mataffär och försöker skärpa oss och snabbt plocka på oss det mest nödvändiga men det tar så lång tid att hitta i den jättestora butiken.

När vi ska ut från området åker vi mot Exit, men den sista sträckan har en maxhöjd på 1,95. Där kan vi inte köra eftersom vi har takboxen på! Bengt får backa mellan irriterade bilister och så hittar vi en annan exit med fri höjd. Sen kör vi fel och får köra rätt långt innan vi kan vända. Vi kommer ’hem’ till sist, men tyvärr missbedömer jag avståndet när jag viftar ok till Bengt när han parkerar så det blir skrapmärken på vänster framskärm. Fy vilken skiteftermiddag!!!!

Nu har vi i alla fall ätit lite gott italienskt och sitter i soffan och slötittar på TV. Huset är fint och jättestort, så det ska nog bli bra det här!

Idag har vi kört ca 54 mil. Nu ska vi inte åka på några längre turer på ett tag.