Idag bestämmer vi att vi ska gå en långpromenad. Nu har Bengt ’vilat’ i flera dagar så nu känner han att det är dags igen.
Det är mulet och bara runt 18 grader när vi ger oss av från huset.





Nu var det ju längesen vi var in i en kyrka, så det får bli ett besök i den lilla kyrkan från början av 1700-talet. Så enkel och fin den är. Den har renoverats mellan åren 1965 och 1968 efter att taket kollapsat.

I taket finns en oljemålning från 1967 av Giovanni Toye den föreställer San Sebastians martyrskap.



Vi traskar vidare i lugn takt.



Så kommer vi fram till kyrkogården. Man fascineras av dessa stora pampiga gravar, det måste vara många välbärgade familjer i Grazzano.




Utanför kyrkogården finns en minnesplats över personer, från Grazzano, som stupat i de två världskrigen. Det verkar som att platsen varit igenvuxen och nu röjer man här. En rostig kanon från första världskriget finns också på platsen.


Från kyrkogården går en smal väg fram till ’The Big Bench’. Chris Bangle skapade den första bänken 2010. Hans tanke med de gigantiska bänkarna är att när man som vuxen sitter på bänken ska känna sig som ett barn igen och förvånas över skönheten i landskapet man har framför sig. Chris Bangle låter nu andra människor bygga bänkar men kräver att den ska vara tillgänglig för allmänheten och att den ska stå i ett naturskönt område. Bänken i Grazzano har nummer 91 och invigdes i juli 2020.




Efter den lilla vilopausen går vi vidare ner genom vinfälten. Det känns ordentlig i knäna i den branta backen.









Nu har solen kommit fram och det är väldigt varmt. Vi stretar på hemåt och stannar till vid vår lilla affär för att köpa lite lunchmat.



Det blir verkligen en härlig promenad, men fy vad svettiga vi är när vi kommer hem. Det är en bra bit över 20 grader och solen skiner.

Rosaria kommer över med en liten smakportion av hennes hemlagade risotto. Den är ljuvligt god!



Bengt går en runda och fotar.




Strax före halv åtta går vi ner till den lokala restaurangen för att äta middag.







Jag beställer en Tiramisu. Den är jättestor, servitrisen slänger fram en extra sked så vi kan äta av den båda två.

Vaknar till minus 5, nu är det friskt ute, skoj att se jättebänkarna, kan förstå konstnären i sin vision att titta ut över en vacker vy. En stunds kontemplation. Ser man på kartan tog ni ju en jättelång promenad