5 september 2017

Idag ska vi ta tåget (kl 10.00) till Cinque Terra för att vandra. Cinque betyder fem och hela området består av fem små städer, från söder är det Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monterosso al Mare. Det finns vandringsleder mellan alla de fem städerna och vi tänker vandra den korta sträckan mellan Riomaggiore och Manarola. Det är en enkel vandring och vi tycker det ska passa oss bra.  På tågstationen möter vi svenskarna från igår (dom är skåningar såklart). Dom ska också vandra, men dom ska gå den långa turen mellan Corniglia och Manarola och kanske någon fler tur också. Dom ser ut att vara vana vandrare :-). Dom har läst att den långa turen ska ta ca 2 timmar, i vår guidebok står det att den tar 4 timmar!

När vi kommer fram till Riomaggiore får vi veta att den korta sträckan vi tänkte gå är stängd. Vi går runt i staden och funderar på hur vi ska göra, tar en fika och bestämmer oss för att prova att gå mellan två andra städer istället trots att det är mycket längre. De blir alltså samma vandring som skåningarna skulle göra fast åt andra hållet (4-timmarsvandringen).

Vi tar tåget tillbaka till Manarola och handlar lite vatten och frukt och börjar går mot Corniglia.

Så börjar en timmes vandring i uppförsbacke. Det är för det mesta breda/långa trappsteg, väldigt, väldigt jobbigt. Jag måste ta mer än ett kliv i varje trappsteg. Det är 27 grader varmt och svetten svider i ögonen. Jag måste stanna och vila massor av gånger. Detta är nog den jobbigaste vandring jag någonsin gjort. Vi möter en kille som är på väg ner som undrar hur långt vi gått. När vi säger 45 minuter ändrar han sig och går uppåt igen. Efter ca 5 minuter kommer han halvspringande nerifrån igen, herregud, han har hunnit ta nån annan sväng för att kolla på utsikten och ska tillbaka upp igen. Jag känner mej helt utmattad! Bengt är inte lika slut som jag. Men nu är det inte långt kvar innan vi är uppe i den lilla byn Volastra som ligger 513 meter öh. Det finns några barer och matställen i byn. Vi tar varsin färskpressad apelsindryck som smakar himmelskt.

Vi sitter inte så länge, det tar faktiskt inte så lång tid att hämta andan. När vi startar igen möter vi skåningarna! Dom kommer från den stad vi är på väg till. Dom har också haft en jättejobbig klättring uppför och det har tagit dem över två timmar och nu har dom ju ca 1 timmes vandring nerför kvar. Vi önskar varandra lycka till och går åt varsitt håll.

Men nu får man verkligen lön för mödan. Oj va vackert det är här uppe. Vilken utsikt! Det går inte att förklara! Vi tar en massa kort, men det är ändå svårt att förmedla känslan! Stigarna är väldigt smala, och går utmed branta stup. Jag tycker vissa delar är väldigt otäcka (=höjdrädd). Man kan ibland inte mötas utan får vänta in mötande folk där det är lite bredare. Här uppe är det inte alls jobbigt att vandra :-).

Här kommer en massa bilder 🙂

Vi slog oss ner på en av alla barer som finns i staden och beställde Testaroli med pesto. Testaroli är en sorts pannkaka som först steks sen kokas. Den anses vara en föregångare till pasta. Tillsammans med pesto smakade det väldans gott.

Vilken härlig dag vi haft. Det har inte varit speciellt mycket folk ute på stigarna. Fy så jobbigt det måste vara under den värsta turistsäsongen, att hela tiden möta en massa folk och folk som vill gå förbi och folk man själv vill gå förbi. Jag är glad att jag inte visste hur jobbig klättringen uppför var, då kanske jag hade fegat ur. Man kan grovt säga att vi gick 1 timme uppför, 1 timme på ganska platt och 1 timme nerför. Mina knän som ibland inte klarar att gå nerför har hållit jättebra idag. Det var bara de sista 200 trappstegen ner till tåget som var besvärliga. Väl hemma igen var det dusch som gällde. Fy så skitig jag var från fötterna och en bra bit upp på benen. Det var då dammigt på stigarna.