Tisdag 3 september 2019

Efter en dag i viloläge måste vi ut och röra på oss igen.

Vi åker västerut för att besöka det äldsta bevarade klostret här i området. Vägarna är väldigt slingriga och smala och naturen är väldigt olik den där vi bor. Här är det mycket skog och i skogarna här finns det tryffel!

I en liten by innan klostret stannar vi på en bar och tar en kaffe och en foccacia.

Så är vi framme vid den gamla kyrkan Abbazia di Vezzolano. Den omnämns för första gången år 1095. I slutet på 1100-talet började den nuvarande kyrkan att byggas. Det var under 1600-talet folk började kalla kyrkan för kloster och det kallas den än idag. Det är svårt att läsa sig till om det verkligen bott några nunnor eller munkar här. Kyrkan har varit i både privat och statlig ägo. 1927 dog den sista ägaren och klostret donerades till Jordbruksakademin i Turin. Senare övertogs det av staten och flera restaureringar har gjorts bland annat för att bevara de urgamla freskerna.

Det är en del turister här, bland annat ett tyskt par och två par från Nederländerna. Ett av paren, i vår ålder, backar ut från parkeringen och swich, rakt in i det enda lilla träd som finns i närheten. Det ser rätt lustigt ut eftersom det finns hur mycket fri yta som helst bakom bilen. Det är kvinnan som kör och mannen rusar ut för att kolla vad dom hänt. Ingen större skada, men vindrutetorkaren på bakrutan har trillat av.

Vi åker vidare till den lilla staden Cocconato. Den har 1639 innevånare. Staden är känd för sin panoramautsikt, man ser ända till Alperna om vädret är klart.

Staden grundades på romartiden, runt 00-talet. Här finns också centrum för Freisa-druvan. Vi promenerar runt en lång stund, Bengt har ju sina kryckor med sig idag och klarar att gå väldigt bra trots de backiga gatorna. Som vanligt är vi ute i fel tid, det mesta är stängt.

Efter denna långa promenad bär det hemåt igen.

Vi lagar lite mat och sen blir det häng i solstolarna med var sin bok. Lika varmt idag, ca 27 grader och molnfritt.

Swante – kul att du hänger med 🙂