Tisdag 2 september 2025.

Idag vaknar vi till solsken. Efter frukost går vi ner på stan.

Det bor ca 33.000 människor här. Staden är huvudstad i regionen Aostadalen. Aosta ligger i en dal, vid floden Dora Baltea, 583 möh. Vintrarna är ofta långa och kalla, somrarna korta och varma.

Några bilder från Aosta.

Vi kikar in i katedralen Santa Maria Assunta. Upphängt högt mellan valven hänger ett stort träkrucifix tillverkar år 1397.

På det stora torget, Piazza Émile Chanoux finns monumentet över ’Soldaten från Aostadalen’ från 1924. Monumentet gjordes till minne av de stupade soldaterna från Aostadalen i första världskriget och ska hedra offren för alla krig. Till vänster om soldaten finns en triumfbåge som visar de segrandes återkomst.

På det stora torget finns bland annat Stadshuset som på takets vänstra sida har en klocka och på den högra sidan ett solur.

Det jobbas och fixas överallt i staden.

I ett gathörn köper vi varsin Pizzaslice med mozzarella, tomat, ruccola och basilika. Jättegoda.

Här sitter jag på en parkbänk och äter i lugn och ro, men efter några minuter är vi omringade av väldigt närgångna duvor. Inte så kul!

Vi passerar resterna av Porta Praetoria som är en av stadsportarna i Aosta. Porten byggdes år 25 f.Kr. Porten har tre öppningar, en i mitten för vagnar och en på var sida för fotgängare.

Tiden går så fort här nere! Dags att bege oss upp till lägenheten igen för att byta kläder. Vi hoppar i långbyxor och tar med fleecetröjor och jackor. Vi ska ta bilen till Courmayeur. Strax utanför staden finns en linbana som går upp till en av topparna på Monte Bianco. Vi har bokat biljett till klockan 14.

Vi knappar in slutmålet på bilens GPS och sticker iväg. Vi åker kvart i ett, resan ska ta 35 minuter, så vi har god tid på oss….

Men, då missar Bengt avfarten till motorvägen, han svänger av en avfart för tidigt i en rondell så vi hamnar på en parallell väg som delvis slingrar sig i bergen. Det finns ingen bra plats att vända på och som vanligt är det mycket trafik och bilar som ligger tätt, tätt bakom oss. Bilens GPS vill hela tiden att vi ska vända, men GPS på min telefon tycker att vi ska fortsätta på den alternativa vägen och vi bör då vara framme kvart i två, så vi borde alltså hinna. Vi vet ju inte hur lätt det är att hitta parkering och hur långt det är att gå sen, till linbanan, men vi chansar på att fortsätta. Såklart hamnar vi bakom en lastbil, det är omkörningsförbud (heldragen linje) hela vägen eftersom det är så smalt och krokigt. Ganska stressande är det!

Kvart i två är vi framme och tur som en tokig får vi sista parkeringsplatsen strax intill linbanan.

Vi är inte många som åker med linbanan upp så vi kan stå vid fönstret och kolla ut. Det är otroligt läskigt, men fantastiskt vackert.

Den första etappen på ca 5 minuter tar oss halvvägs upp. Vi har valt att fortsätta med nästa linbana för att komma så högt som möjligt, ungefär ytterligare 5 minuter.

Nu är vi uppe på 3.466 möh. När vi stiger av blir jag yr och känner mej jättekonstig. Jag tror jag blir påverkad av den tunna luften. Jag går ut och ställer mej på den stora altanen och bara andas. Det är kallt, bara två plusgrader och molnen är gråa och täta. Efter bara en lite stund är jag på banan igen :-).

Bengt går ytterligare ett par trappor upp.

Plötsligt skingras molnen och vi får se de snöklädda vidderna och bergen. Det är helt magiskt. Vi står och glor hur länge som helst.

Vi blev tvungna att ta en selfie också :-).

Vi sliter oss från den härliga upplevelsen och går in i restaurangen (det är klart att det finns en restaurang här uppe) och tar en kopp kaffe och en liten, liten kaka.

Det går en lift på ’andra sidan’ berget också, då kommer man till Chamonix i Frankrike.

Lite fakta från Wikipedia

Vi ställer oss i kö för att åka den första etappen neråt. Nu är det många fler som ska åka med, det blir lite trångt, men vi kan ändå stå intill fönstret så vi kan ta lite fler foton, nu när molnen skingrats.

Vi går av och sätter oss i solen en stund. Nu är det riktigt varmt.

Det finns en lite sjö med en flotte i, där man kan dra sig fram från den ena till den andra sidan. Det är populärt, många som provar. Vi minns när vi var i Kabe sommarland, i Jönköping. Viktor var bara några år gammal och vi skulle åka en sån flotte. Viktor gick på flotten och fortsatte gå över hela flotten och vidare rakt ut i vattnet. Han trodde det var en bro och såg inte att flotten tog slut. Det var väldigt grunt vatten så det var inget farligt, men vi blev alla så förvånade, och stackars Viktor förstod inte alls vad som hände! Ingalill med familj var också med!

När vi ska åka den sista etappen ner till parkeringen är det väldigt många som ska med! Det är jättetrångt. Men man måste ju förutsätta att de som är ansvariga för linbanan vet hur många personer man kan lasta ombord. Nu finns ingen chans att fota, man har fullt upp att hålla i sig. Men vi kommer ner helskinnade i alla fall.

Vi åker en sväng genom Courmayeur som verkar vara en fin liten stad med många hotell. Staden är känd för bra skidåkning, här finns stora breda pister och fler än 30 nedfarter och mycket offpiståkning.

Hem väljer vi motorvägen som går i tunnlar nästan hela tiden. Såklart går det mycket snabbare att ta sig fram då.

Vi konstaterar att vi sparade ca 100 kronor på att vi missade motorvägen när vi åkte till Monte Bianco. Det är inte gratis att köra på motorvägarna här i Italien, denna tur på ca 3,5 mil kostade alltså ca 100 kr.

Efter att ha slöat en stund i lägenheten går vi ner på stan för att äta en bit mat. Här stöter vi på en hel parad av cyklande småbarn. Det är säkert 20 stycken och flera personal som springer hit och dit och förmanar. Barnen är i olika åldrar, många har sparkcyklar, de lite större ha vanliga trampcyklar. Laura, det får du prova på din förskola :-).

Det är väldigt mycket folk ute.

Vi ser många som sitter ner och äter aperetivo! Det måste vi också ha. Vi beställer varsin Aperol Spritz och får en del tilltugg till den. Allt som allt kostar det 14 euro.

Det känns som att vi behöver något mer att äta. Det finns ju hur många restauranger som helst att välja mellan. Vi hittar en som ser mysig ut och har rätter som vi gillar. Eftersom vi redan ätit lite småplock är vi inte jättehungriga. Det får bli två förrätter att dela på. Zucchiniblommor fyllda med ricotta och något mer, samt en ost- och charktallrik. Det passar alldeles utmärkt, jättegott.

Då var denna kväll slut, vi promenerar tillbaka till lägenheten, det är lite svalt nu, men inte så man fryser. Fortfarande massor av folk ute, såhär en vanlig tisdag i september.

Det var sista kvällen i Aosta. En så mysig vistelse, vi hade kunnat stanna några dagar till.