Idag har vi kommit fram till ’vårt’ lilla hus i Grazzano Badoglio. Allt har gått bra, men vi är lite trötta efter fyra dagars resande och lite lokalt firande nu på kvällskvisten.
Det får bli ett litet glas rött och en god ostbit för att fira att vi kommit hit och så skriver jag lite mer imorgon 🙂
Söndagen började med frukost på hotellet. Frukosten var ok, men lokalen bullrig med mycket folk. Vissa människor struntar nu fullständigt i att hålla avstånd, så var det verkligen här i frukostrummet. Alla såg bara sig själva som våra ’barn’ brukade säga :-).
Klockan nio sitter vi i bilen och startar med att ta oss till en mack som ligger vägg i vägg med hotellet. Här är det om möjligt ännu mer kaos än vid frukosten. Långa köer till alla pumpar. När det blir vår tur så funkar plötsligt inte automaten. Vi tänker ge upp, men så kommer vi på att vi kan köra ut på gatan och ett varv i rondellen och in på macken igen för att ställa oss i en annan kö och prova lyckan. Det funkar finfint och vi tankar fullt. Österrike har det lägsta bränslepriset hittills under resan, här kostar en liter diesel motsvarande 21, 52 sek.
Klockan hinner bli nästan halv tio innan vi ger oss av mot Italien! Det är bara 8 grader och ganska grått.
Vi märker knappast att vi passerar gränskontrollen mellan Österrike och Schweiz. Det är helt dött där, inte en människa. Vädret blir bättre, solen tittar fram och strax börjar de höga snöklädda alptopparna dyka upp. Det är lika mäktigt varje gång!
Vi åker genom den drygt 6 km långa San Bernardinotunneln och därefter på vindlande vägar genom San Bernardinopasset.
Vi stannar och köper kaffe och brioche på en vägkrog. Solen skiner och det är 17 grader varmt, så härligt!!
Så lämnar vi Schweiz och åker in i Italien, här är gränskontrollen tydligare. Men inga människor syns till så det är bara att passera.
Vi har fått meddelande från Rosaria (hyresvärden i Grazzano) med en fråga om vi vill hänga med till kyrkan i eftermiddag. Det är lite oklart vad som händer, men det ska visst säljas en del ätbart. Det vill vi såklart vara med på. Det får bli en snabblunch på en autogrill efter motorvägen för att vi ska hinna fram i tid.
Alla parkeringsplatser vid autogrillen är markerade med olika färger. Vi förstår inte riktigt vad det betyder, kostar det att parkera? Ska man ha en biljett? Kommer vi att ta oss ut härifrån? Vi frågar ett par personer, men ingen kan förklara på engelska. Bengt laddar ner den app som det hänvisas till, då fattar vi. Det sitter webkameror uppsatta vid parkeringarna (som filmar hela tiden). I appen klickar man på den färg där man parkerat och ser då det webkameran filmar. Man kan alltså hålla koll på sin bil i realtid medan man är inne och äter. Parkeringen är gratis.
Klockan är ungefär fyra när vi är framme i Grazzano. Vi har hunnit stanna vid supermarket och handlat lite till frukost imorgonbitti.
Det lilla huset ser ut som det gjorde för tre år sedan. Claudio (Rosarias man) tar emot oss och hälsar oss varmt välkomna. Vi tar in packningen och byter om och sen ger vi oss av till kyrkan.
Rosaria har under dagen hållit i guidade visningar av Infernot. Det är handgrävda underjordiska, oventilerade rum och gångar från 1600-talet. Det är grävda under privatbostäder och användes till att förvara livsmedel. Infernot finns i 14 byar här i området, de är med på Unescos världsarvslista. I mitten av 1800-talet börjar man lagra vin här eftersom rummen har den perfekta temperaturen för vinlagring. Det är fantastiskt att de fortfarande finns kvar i så bra skick. Guidningen var slut när vi kom dit idag, men vi fick gå ner en sväng själva (med munskydd, trots att det bara var Bengt och jag som var där). Rosaria har vid ett tidigare tillfälle visat oss likadana rum på ett annat ställe här i by,
På platsen utanför kyrkan står några damer och ’gräddar’ äppelpannkakor. De är som friterade bollar rullade i socker och säljs i strutar. Vi delar en strut, de är gott, men blir ju väldigt sött. Tyvärr tog vi inga bilder!
Så dyker Rosaria upp, det blir ett glatt återseende (kindpussandet är återupptaget efter pandemin). Det blir provsmakning av en soppa typiskt för området, gjord på olika böner, linser, lök mm. Den smakar jättebra.
Det är en fantastisk utsikt från kyrkan som ligger på den högsta platsen i staden.
Bakom huset som ligger mitt i bilden här nedanför, vid pilen, ligger vårt lilla hus.
Ett par bilder inifrån den vackra kyrkan.
Klockan halv sex är det dags att avtäcka kvällens tårta. Den är formad som en hästsko och den bakas till minne av riddaren Aleramo. Det var han som fick rida i tre dagar och tre nätter och utifrån hans ritt skapade gränserna för området Monferrato. Vi ett tillfälle tappade hästen en sko och Aleramo fick fixa en ny med hjälp av en tegelsten. Tegelsten heter ’Mun’ och hästen hette ’Frrha’ och på dåtidens språk blev det till ’Monferrato’.
På bilden nedan syns bagaren, näst längst till höger. Den nuvarande borgmästaren med fru, mitt i bilden. Näst längst till vänster står en av ägarna till vingården Fratelli Natta, bredvid honom en av ägarna till vingården Sulin och till höger om han med fluga ägaren till vingården Tenuta Santa Caterina. Killen med grön tröja och han med flugan är de som anordnade detta event. Vingårdarna har också varit med på ett hörn. Det var ett väldigt ståhej runt tårtan. Den var söt och god.
Idag har vi bara kört 40 mil.
Jag förstår inte varför man i Tyskland och Österrike forfarande måste gå till kassa för att betala bränslet. Inga automater här. Det innebär att det blir långa köer till tankning.