Dagbok Ångman – Varverud

Swante: Betalade ni aldrig böterna? Vad gäller GPS:en så ska Bengt klaga hos BMW när vi kommer hem igen. Glass=Gott, Grappa=Gårejattdricka

Ewa: Montalbano har vi också kollat på, det är alltid skoj att se italienska miljöer och så tycker jag språket är så fint (men omöjligt att lära sig). Och Bengt är verkligen bra i höfterna nu, lyckad operation denna gång också.

Karin: Vi handlade ju lite av varje på vingården Lornano den gången. Denna gång blev det bara rött vin.

Det är lite svalt på morgnarna här i Lucca, inte mer än ca 17 grader klockan åtta. Ingen sol har vi på uteplatsen heller, så vi äter frukost inomhus.

När vi lämnar lägenheten vid tiotiden är det varm och skönt och senare på dagen blir det 28 grader. Vi tänker prova att gå runt på ringmuren idag. Kanske klarar vi hela sträckan som är dryga 4 km, eller så går vi en del och kliver av vid någon av alla nedgångar som finns.

Muren är 12 meter hög och löper runt hela den gamla stadskärnan. Den byggdes mellan år 1504 och 1645. Man förstår att det tog många år, det är lite svårt att tänka sig hur det gick till utan dagens alla hjälpmedel. Vilket slit det ska ha varit, säkert många, många människor som for illa.

Vallen är bred och nästan överallt finns det träd som ger skön skugga, annars hade vi inte kunnat gå här i dag, solen steker.

Man har en bra utsikt över staden och alla dess torn och vackra gamla hus.

Vi går i lugn takt och efter ungefär en timme måste vi ta en paus. Vi går ner från muren och hittar direkt ett bra café.

I bakgrunden på bilden ovan skymtar en gammal karusell och vi minns att det var på den här gatan vi satt och åt glass när vi var här med Karin. Hon firade sin 60-årsdag utanför Viareggio med familj och vänner och vi fick vara med. Vi gjorde en dagsutflykt till Lucca.

Vi går en sväng i stan och kolla in på det ståtliga Palazzo Ducale di Lucca.

Vi går vidare för att komma upp på muren på samma ställe som vi gick ner. Vi får ju inte fuska om vi nu ska gå precis hela varvet runt.

Vi går tillbaka till lägenheten och äter lunch. Det blir en kycklingbowl, med grönsaker och böner, som vi köper på ett snabbmatsställe.

Vi kör en tvätt också, det är ju så bra torkväder. Fläckborttagningsmedlet som jag köpt flera gånger funkar finfint på alla typer av fläckar, bl a vin och olivolja som hamnat på kläderna av misstag :-).

Ikväll är sista kvällen i Lucca, vi funderar lite på vad vi ska göra och bestämmer oss för att äta en pizza på den lilla pizzerian rakt över gatan och sen gå ner till stan och ta en drink.

Vi fortsätter in till stan och sätter oss på ett torg och beställer varsin drink. Jag slår till på en Aperol Spritz, kanske den sista på denna resa och Bengt tar en öl. Det har ju visat sig att det faktiskt finns öl som Bengt gillar på många barer och restauranger här i Italien. Så nu kan han sluta klaga på det :-).

En duktig musiker spelar kända låtar. Det blir bra akustik mellan stenhusen, vi stannar och lyssnar.

Det är fredag kväll och mycket folk ute och äter och dricker, eller bara tar en promenad.

När man kommer utanför muren blir luften flera grader kallare. En väldigt märklig känsla, det sker direkt från ett steg till ett annat.

Tillbaka i lägenheten ställer vi ut sopor. Ikväll är det sop-sopor som ska ut, alltså sånt som inte kan slängas bland de andra återvinningsbara soporna. Solklart :-).

Nytt ’stegrekord’ för Bengt idag, 19802 steg som blir 14,79 km. Trots att vi går lika långt så får jag alltid färre steg än alla jag jämför med, idag har jag 18105 steg som blir 13,21 km. Det är alltså telefonernas stegräknare vi kolla på.

Har glömt att skriva att det är så himla många hundar här i Lucca och taxar verkar vara väldigt populära. Men att plocka upp bajset efter sina jyckar, det funkar inget bra här.

Det är en något bättre (mjukare) säng i denna lägenhet, men duschen är en sån som ger varmvatten ibland och då är det nästan hett, sen blir det kallt och iskallt en stund innan det varma återkommer. Man får parera :-).

Vi behöver tvätta och jag har läst att det ska finnas en tvättmaskin här men det tar en stund att hitta den. Inomhus finns den inte, men på uteplatsen finns ett skåp och se, där inne gömmer sig tvättmaskinen.

När tvätten är klar tar vi en promenad in till city. Det tar ungefär tio minuter att gå till porten till den gamla stadsdelen. 2018 bodde det knappt 90000 innevånare här. Vallarna som omger staden är från 1500 och 1600-talet. Numera är de promenadstråk. Vi har ju varit här flera gånger tidigare, idag tänker vi bara strosa omkring och ta det lugnt.

Förbudsmärket på bilden ovan måste man ha stenkoll på i Italien. Många har fått höga böter för att man kört in på en gata där turister inte får köra. Just detta exempel betyder att det är förbjudet att passera för alla motorfordon som är klassade som Euro 0, samt alla mopeder och motorfordon som är klassade som Euro 1, samt alla motorfordon och fraktfordon som är klassade som Euro 2. Förutom auktoriserade.

Den vita skylten är ju tydlig och bra, lätt att upptäcka, MEN… alla tillägg som står under är jättesvåra att begripa när man sitter i bilen och ska försöka hinna se och översätta texten. Ibland är det enklaste att inte köra in på gatan trots att det kanske är tillåtet. Bättre att låta bli än att få dryga böter.

På torget Piazza dell’Anfiteatro finns flera barer och restauranger. Vi slår oss ner på en bar och beställer några Bruschetta och öl / spritz (som är äcklig enligt Bengt). Vi är ’omringade’ av danska pensionärer. Det är många turister här och flera större grupper som rör sig i staden. Väldigt många danskar och amerikaner samt en del holländare.

Efter att ha köpt varsin handväska går vi tillbaka till lägenheten. Idag har Bengt rätt så ont i kroppen, det är bäst att vila sig i form inför kvällen.

När klockan närmar sig halv sju går vi ner till staden igen. Vi är sugna på lite mat. På förmiddagen gick vi förbi en restaurang som såg så trevlig ut, vi hittar tillbaka till den och bokar bord till 19.30.

Vi fördriver en dryg halvtimme med att fönstershoppa.

Vilken jättegod middag vi äter. Trevlig personal och väldigt mysig, nästan fullsatt restaurang.

Servitrisen övertalar oss att kolla på efterrättsmenyn. Äsch, jag beställer en pistageglass och Bengt en grappa.

Så går vi hemåt.

Bengt ställer ut sopor, ikväll är det plast och metall som gäller.

Karin: Det är lika kul varje gång man får vara med om ett lokalt firande.

Dags att dra vidare. Efter frukost går Bengt för att hämta bilen och jag packar ihop det sista.

Bengt messar att bilen är ’hel’ :-), det är ju bra. Han hittar en parkeringsplats rätt nära lägenheten och vi bökar med väskorna nerför trappan ut på gatan och bort till bilen, vi får med oss allt på en vända. Vi lämnar nycklarna i köket och skickar ett mess till Doria om att vi lämnat lägenheten. Hon svarar med pussmun och ’välkommen tillbaka’ :-).

Vi ska ta oss norrut, till Lucca idag. Vi knappar in adressen i bilens GPS och startar resan.

Det börjar strula på en gång, GPS:en vill ta oss en genväg över bergen, men vi upptäcker det nästan på en gång och vänder tillbaka till den stora vägen. Sen missar vi en avfart, men GPS:en ruttar om. Det blir lite längre, men ändå inte så mycket så vi fortsätter. Det är dumt gjort, vi skulle ha vänt om och hittat tillbaka till den missade avfarten. Nu blir vi istället guidade upp i bergen, smala vägar och små samhällen. Det slutar med att Bengt (det är han som kör) håller på att bryta ihop och vi bestämmer oss för att vända och hitta avfarten vi missade. Nu är det verkligen för mycket strul med GPS:en, det verkar ha uppstått när Bengt läste in den nya kartan, precis innan vi stack iväg till Italien.

Jag tar några foton efter vägen.

Vi vänder där det är som allra smalast, alltså det är nästan omöjligt att komma fram. Efter bara någon kilometer dyker plötsligt en större väg upp och vi kan susa vidare mot målet. Den första timmen har vi bara kört 5 mil!!! När vi kommer ut på motorvägen stannar vi vid första bästa Autogrill och dricker kaffe, äter jättegod focaccia och byter chaufför.

Jag kör vidare i ca två timmar, sen är det dags för lunch. Vi tar oss inte tid att åka in till någon stad för att äta utan stannar på en Autogrill. Där inne finns en ’riktig’ restaurang som har många trevliga rätter att välja mellan. Vi beställer två smårätter och delar på dem.

Det pinglar i våra telefoner nästan samtidigt. Det är ett meddelande från det Italienska larmsystemet. Det är andra gången vi får detta sedan vi kom till Italien. En riktigt bra grej! I Sverige ljuder ju ’Hesa Fredrik’ klockan 15 den första måndagen varje månad. Men i Skänninge får vi klara oss utan larm pga att orten är för liten.

När vi bestämde oss för att bo i Lucca några nätter såg Bengt att vi kommer att passera bara några mil utanför Lornano där jag hyrde ett hus och firade min 60-årsdag med familj och vänner. När vi var där besökte vi en vingård och handlat så gott Chianti-vin. Vi har varit där vid ytterligare två tillfällen. Vi tar den lilla omvägen idag och träffar samma kvinna som tidigare och köper samma sorts vin som tidigare. Hon berättar att det i maj regnade så kraftigt så en stor del av vinstockarna förstördes. Årets skörd är bra, men väldigt liten.

Nu är det bara knappt två timmars bilfärd kvar till Lucca. Det är vackert i den här delen av Toscana.

Det är många vägarbeten och trafiken flyter väldigt ryckigt, men till slut når vi fram till Lucca. Klockan är ungefär halv sex. Vi hittar gatan där ’vår’ lägenhet ligger. Vi har inte fått någon egen parkeringsplats, det ska finnas allmänna gratis platser i närheten har vi fått veta. Vi får snurra några varv runt kvarteret, trafiken är tät och hetsig, det är nog många som slutat sina jobb nu och har bråttom hem. Så ser vi att det blivit två lediga p-platser precis utanför vår lägenhet, men vi är på fel sida av gatan. Vi kör snabbt till en vändplats och har verkligen tur då den ena platsen fortfarande är ledig när vi kommer fram.

Hyresvärdinnan, Gabriele kan inte ta emot oss (kanske är lika bra det, ingen stress denna gång), hon har skickat en bild på porten och lagt nycklarna innanför fönsterluckorna.

Det är bara ett par trappsteg in till lägenheten, så himla bra. Det är väldigt mörkt inomhus och det tar en stund att hitta strömbrytarna, dom sitter så lågt. Men lägenheten är trevlig och väldigt stor. Det ryms gott fyra personer här.

Vi väljer sovrum 1 eftersom det ligger mot innergården. Sovrum 2 har fönster mot gatan och där är det mycket trafik. Många utryckningsfordon som tutar med sina sirener.

Det får bli en promenad till närmaste supermarket (som är Lidl) för inhandlande av middag samt frukost. Mer än så orkar vi inte ikväll.

Så här har vi förflyttat oss idag. Alla felkörningar från början av resan är inte med på kartan :-). Det blev 54 mil.

Swante: Nix, vi tog inget recept, dessutom kom jag på imorse att det var aubergine, inte zuccini (jag har ändrat i texten).
PS – Swante, ser fram emot att läsa dina inlägg varje dag, såå kul.
Det gäller såklart alla som skriver, men det är ju tyvärr inte så många som gör det :-).

Några säger att det är krångligt att skriva en kommentar. Om någon redan lagt en kommentar så måste man dubbelklicka på den, sen kan man skriva sin egen kommentar. Det kan se ut som att man svarar på den första kommentaren, men så blir det inte. När man sen klickar Publicera kanske man inte får någon ’kvittens’ men det verkar som att kommentaren kommer med ändå. Bengt har provat.

Efter frukost på uteplatsen går vi ut för att kolla på ’stan’. Klockan är knappt tio och det är full aktivitet på vår gata. Idag är kyrkan San Giacomo Apostolo öppen så vi kikar in i den.

Vi passerar ett kondis, Bengt går in och fotograferar godsakerna, men vi köper inget. Jag vet inte om de verkligen är så goda?

Lite längre fram på gatan hör vi körsång och vi ser att här finns ytterligare en kyrka. Det är från kyrkan San Cosma sången kommer. Det äldsta minnet från kyrkan går tillbaka ända till 900-talet, men dess nuvarande utseende fick den på 1950-talet då den återuppbyggdes. Nu är det mässa, dörrarna är öppna så vi ställer oss på trappan och lyssnar en stund.

Vi läser på ett anslag att varje år, den 26 september (=idag), firas helgonen Cosma och Damiano med en procession genom Gaeta, det ska vara den mest följda paraden i Gaeta. Firandet startar 16.00, det måste vi ju se. Vi brukar ju lyckas pricka in ett och annat firande när vi är ute och far.

Vår gata är väldigt lång, vi följer den en bit innan vi vikar av ner mot havet. Många fiskebåtar och fritidsbåtar ligger i hamnen.

Vi köper varsin kopp kaffe på en bar och sitter och njuter av den fina miljön.

Vi fortsätter strosa i staden, Bengt köper ett nytt klockarmband hos en trevlig kille i en liten smyckes- och klockaffär. Jättesnyggt armband i mörkbrunt läder, han får det monterat och betalar 20 euro totalt. Det kostar egentligen 22 euro, men killen ger ett bättre pris utan att Bengt behöver pruta själv, vilket han ju aldrig skulle komma på tanken att göra.

Vi har inte tidigare sett någon Gelateria, men nu dyker det upp en och då måste vi ju köpa glass trots att vi är på väg att gå hem och äta lunch. Så får man göra som pensionär :-).

Bengt tittar in hos en slaktare och köper lite parmaskinka till lunch.

Bengt pallar upp under benen och vilar sig i form inför eftermiddagens aktiviteter.

Strax före klockan fyra går vi ut till kyrkan för att kolla på paraden. Men, den är redan på väg bort från oss. Vi hör mässandet, men vi ser ingenting. Massor av folk följer med i paraden. Vi bestämmer oss för att gå ner till hamnen, dom borde ju komma förbi där tycker vi. Dom kan ju inte bara försvinna ut ur staden. Det är rätt mycket folk efter gatorna, men ingen parad. Vi väntar och väntar, men inget händer, så vi går hem igen. Först tar vi några fler foton.

Vi fixar en kopp kaffe och sätter oss på uteplatsen istället. Det är en varm och skön kväll.

Plötsligt hör vi världens fyrverkeri, det smäller en lång stund nerifrån hamnen. Sen skymtar vi paraden, genom den lilla gluggen där vi har havsutsikt, från uteplatsen. Nu tågar dom förbi där nere, men vi hinner inte ner för att kolla.

Nu börjar vi ana att paraden kanske ska vandra tillbaka till kyrkan där de startade. Isåfall borde de passera utanför vår lägenhet.

Bengt går ner på gatan för att se om det händer något.

Så börjar det hända saker, först kommer en polisbil, sen kommer ju hela processionen. Men buller och bång och mässande och sång. Prästen ropar ut böner (eller vad det nu är) i en högtalare. Detta har vi varit med om många gånger tidigare i Italien. Så häftigt. Jag står på vår balkong och Bengt är nere på gatan.

Dom samlas på det lilla torget precis utanför vår lägenhet och sen bryter ett gigantiskt fyrverkeri ut. Det smäller och dånar och ryker. Jag ser killarna som avfyrar raketerna, dom står på ett tak intill torget, det ryker jättemycket runt dem. Jag blir orolig, har dom koll på vad dom gör (det har dom!).

Stjärnfallen gör sig inte så bra på bild, men de får vara med ändå.

Vi som trodde att vi missat hela firandet och så fick vi första parkett istället. Så häftigt, folk applåderar och tjoar, det är ett himla liv. Utanför oss höll de på knappt 15 minuter. Men folket har alltså vandrat från klockan 16 och nu är klockan 19, eller… vi vet inte säkert att dom har gått hela tiden, kanske har de hittat på något annat på vägen. En mässa i någon av de otaliga kyrkorna?

Sista kvällen i Gaeta tänker vi äta middag ute på stan. Vi väljer den stora fiskrestaurangen där vi mötte Doria häromdagen, den verkar bra. Men det var en miss. Dålig service, otrevlig personal och maten vi fick var delvis fel mat. Men vinet var riktigt bra. Jag beställer varsitt glas vitt vin, på druvan Falanghina. Två gånger kommer servitören tillbaka och frågar om vi vill ha varsitt glas eller en hel flaska och jag svarar varsitt glas. När han kommer med maten ställer han fram en flaska vin och försvinner. Men herreguud, unga killen, hur dåligt minna kan man ha?? Jag vinkar på honom och säger att vi bara vill ha varsitt glas, han suckar och häller upp i våra glas, tar flaskan och försvinner.

Nä, det blev inget bra, inga bilder tog vi på eländet.

Men kvällen är varm och skön och det är folk överallt, riktigt mysigt. På väg till lägenheten går vi förbi en ny Gelateria och känner att vi nog måste trösta oss med en glass, hahaha!

Swante: Vi hann inte bryta ihop, allt gick så snabbt, man tänkte inte, bara hängde med 🙂

Vad är det för fel på italienarna? Hur i hela friden kan dom tycka att dessa stenhårda madrasser är sköna att sova på? Eller har de mjukare i sina egna hem och köper de hårda till oss turister?

Frukost på uteplatsen funkar bra, men det gäller att hålla balansen i trappan när man bär tallrikarna.

Efter frukost vill jag gå till bilen. Det känns bra att se var den står. Det är behaglig temperatur idag, runt 25 grader och halvsoligt.

När vi kom igår var den gata vi bor på alldeles öde och ganska tyst. Idag sjuder det av liv. Mängder av handlare har öppnat upp sina butiker, det är mest grönsaker, frukt och annat ätbart som säljs, men det finns allt annat man kan behöva också, tex kläder, skor, väskor, husgeråd, vin och godis. Det är en levande gata, det verkar bo folk i de flesta lägenheterna.

Från vår gata går det små gränder åt alla håll och kanter.

Det tar ca 10 minuter att gå till bilen, den står parkerad på en innergård till ett hyreshus. Det verkar rätt så tryggt. Vi hämtar en del saker som vi inte fick med oss igår och traskar tillbaka till lägenheten.

När vi pustat en stund bestämmer vi oss för att gå en långpromenad till Gaetas historiska centrum som ligger längt ut på en udde i Gaetabukten.

Småbåtshamnen.

Den första porten till hamnen byggdes redan på 1500-talet. Under andra världskriget skadades den nuvarande porten efter explosionen av en tysk lastbil, tre personer omkom.

Det går en bred strandpromenad efter hela kajen, vi följer den mot udden. Det är så vackert här med havet och bergen i bakgrunden. Här stöter vi på en gäng svenskar som är på dagsvisit i stan under sin semester.

Flera stora byggnader ligger uppe på berget Orlando.

Tyvärr är det inte öppet för turister i någon av byggnaderna så vi vandrar nedåt igen.

Tillbaka i den nyare delen av staden går vi igenom en lummig allé.

Vi äter en jättegod lunch. Bruschetta, kyckling och till det en varm aubergine parmigiana (gratäng) som är bland det godaste vi ätit sen vi kom till Italien. Kyparen är väldigt stolt över den, ett recept från Napoli.

Middag ska vi äta hemma. Bengt går ut och spanar efter något gott och hamnar på en ställe där de säljer pizzaslice.

Idag har vi totalt gått över 1 mil. Man måste ju säga att Bengts höftoperation(er) gett ett mycket bra resultat :-).

Det blir en tidig morgon, redan klockan sex är vi redo att äta frukost. Här finns en riklig, gammeldags italiensk frukost vilket innebär massor av sötebröd, kex, rostat bröd, smör och ännu fler kakor, allt väl inplastat. Det finns även yoghurt, mjölk, te och juice. Eftersom jag inte äter yoghurt (=sur mjölk) tänker jag koka tevatten. Men…. vi får inte igång gasspisen. Gasen flödar, men ’tändningen’ fungerar inte. Jag får ta ett glas mjölk istället. Vi knaprar i oss lite rostat bröd och några kex, Åke provar en chokladöverdragen inplastad rulle som ser ut som en minirulltårta, inte så dum, men kanske inte som frukost.

Den korta resan till flygplatsen går genom ett öde Brindisi. Inte många är vakna en söndagsmorgon klockan 7.

Vi säger hej då till Åke och Elisabeth. Det har varit två fina veckor. Vi har bott i två bra hus och en bra lägenhet, vi har sett mycket och totalt har vi kört 125 mil här i Puglia i södra Italien. Klockan tio går flyget med Ryan Air, direkt till Arlanda, sen blir det tåg till Härnösand och taxi den sista biten hem till Kragom.

Bengt och jag fortsätter norrut. Det blir nåt knas med bilens GPS, den vill hela tiden ta oss tillbaka till flygplatsen. Den accepterar det nya resmålet, men håller ändå fast vid att vi först ska tillbaka till flygplatsen. Vid tredje försöket ger den upp och släpper flygplatsen.

Olika landskap susar förbi, de stora vinodlingarna försvinner när vi svänger av från kusten. Nu blir det mer kuperat och bergigare. Jag ’tvingar’ Bengt att ta några foton genom bilrutan. Jag vet att det inte är proffsigt att fota från bilen, men jag tycker ändå det är rätt kul att påminnas om hur det ser ut.

Efter den ganska dåliga frukosten stannar vi rätt tidigt på en Autogrill och tar en kaffe och en tunnbrödsrulle, det smakar jättebra.

Det börjar bli ganska mycket trafik. Det är många vägarbeten där hastigheten är sänkt till 60 km/tim. Jag hänger på de försiktigaste italienska förarna och kör väl ca 90 km/tim men blir ändå omkörd av rätt så många. Om jag kommer ikapp någon bil, så är det oftast en jättegammal gubbe som kör, eller så är det en tysk bil, dom verkar köra hyfsat lugnt.

Här följer några fler fina bilder som Bengt tagit från bilen :-).

Det är bergskedjan Apenninerna som syns på bilderna. Den löper genom nästan hela Italien.

Nu har vi kört från öst till väst och hamnat i Gaeta där vi hyrt en lägenhet med uteplats, mitt i stan. Vi får checka in vid 15-tiden. Eftersom vi är lite tidiga hinner vi åka till Conad och handla till frukost och middag. Vi är rätt så trötta så vi bestämmer att det får bli en hemmakväll ikväll.

Incheckningen blir kaosartad. Sara, som vi hyr lägenheten av, kan inte möta oss utan hon skickar sin mamma, Doria. Sara berättar (via sms) vad som ska hända, vi ska träffas på en restaurang där vi ska lämna packningen, en av oss (jag) ska stå kvar med väskorna och en av oss (Bengt) ska köra bilen till en parkeringsplats, Doria ska visa den. Sen ska Doria skjutsa tillbaka Bengt till restaurangen och visa oss till lägenheten.

Efter lite letande hittar vi Doria, som står en bit ifrån restaurangen. Hon kan inte ett ord engelska, men pratar oavbrutet. Hon ringer Sara så att vi kan prata via henne. Vi försöker få dem att förstå att vi har många väskor och att vi nog behöver gå flera gånger mellan bilen och lägenheten. Vi har ju ingen aning om hur långt det är från restaurangen till lägenheten eller hur långt det är till parkeringen.

Då bestämmer Sara och Doria att vi ska börja med att bära all packning till lägenheten innan vi kör bilen till parkeringen. Nu börjar det regna. Doria är så forcerad, hon sliter tag i min resväska och Bengt tar sin resväska och en mindre bag. Doria är redan på väg bort från bilen så Bengt hastar efter. Jag tar matkassarna och två mindre väskor (resten får bli kvar i bilen) och spanar efter dem. Jag glömmer låsa bilen som vi ställt på en handikapplats enligt anvisning från Doria. Jag skyndar runt hörnet och ser Bengt. Som tur är ligger lägenheten bara en kort promenad från där vi ställt bilen. Jag kånkar mina väskor fram till dörren! Hjälp… lägenheten ligger inte på markplan utan en trappa upp. En smal trappa med så himla höga trappsteg. Doria är redan uppe i lägenheten, hon lämnade min väska på gatan. Bengt och jag kämpar på för att få upp allt till lägenheten. Doria ropar på mej och virvlar runt och visar lägenheten. Det är två smala balkonger, en utanför köket och en utanför sovrummet. Hmmm, det skulle ju finnas en uteplats, det såg vi på bilderna när vi valde lägenheten. Då pekar hon uppåt, uteplatsen finns ytterligare en trappa upp men den hinner hon inte visa.

Arrividerci säger hon till mej och rusar iväg med Bengt, tillbaka till bilen. Hon tar sin bil och kör till parkeringen och Bengt tar vår bil och hänger efter. När Bengt parkerat enligt hennes anvisning får han hoppa in i hennes bil och hon susar tillbaka till restaurangen där vi möttes. Allt detta händer under ca 15 minuter. Herregud, vilket tempo. Vi sätter oss och pustar. Vad hände, hahaha. Och var är vår bil?? Som tur är har Bengt en app där han kan se var bilen är, annars hade vi måst ringa Sara och be om hjälp. Enligt Google ska det ta ca 13 minuter att promenera från lägenheten till bilen.

Om man bortser från trapporna är lägenheten helt ok.

Vi går en trappa upp och hittar en fin uteplats med ett litet kök och en tvättmaskin.

Tyvärr börjar det regna igen, så vi får äta middag inomhus ikväll.

Idag har vi rest 45 mil, rakt igenom landet.

Karin: Det var ett äckligt kryp, men Elisabeth är lite mer sansad än du, så det blev inga vrål likt dom i Barcelona :-).

Swante: Det var en fyndig kommentar, tänkte inte så långt. Du ska få se fatet nästa gång du kommer förbi, men det är troligen tomt då ;-).

Idag är vi igång tidigt, vi siktar på att åka vid niotiden. Vi avverkar de vanliga morgonrutinerna för sista gången i detta hus. Det har blåst jättemycket i natt, men nu är det lugnt igen.

Klockan nio sitter vi i bilen, precis som planerat. Vi knappar in Brindisi i bilens GPS och sticker iväg. Resan ska ta ungefär 1,5 timme.

Vi slänger de sista soporna också, alternativet är att lämna 10 euro i huset så tar städerskan hand om dem, men det känns bättre att fixa detta själv.

Dags för en genväg igen, suck. Riktiga hårnålskurvor. Husbilar, lastbilar och bussar får inte köra denna väg. Det är tur eftersom två vanliga personbilar knapp kan mötas. Det finns speglar i kurvorna, så bra, då ser man i alla fall om det kommer en mötande bil.

Resan går bra och vi har tur som en tokig och hittar en parkeringsplats bara ett stenkast från lägenheten där vi ska bo i natt. Vi är framme i Brindisi vid halv elva, men vi får checka in tidigast halv två så vi går en sväng på stan. Kanske kan det bli lite shopping idag?

Brindisi är en rätt stor stad, ungefär 90000 innevånare (2017). Den är välkänd bland tågluffare på väg mot Grekland. Det kanske är enklare att ta båten över här, än att ta tåget genom Balkanländerna. Staden är en viktig hamnstad och förutom den civila flygplatsen finn här en marinflygplats.

Idag är ingen vanligt dag för idag blir det 11-fika.

Stadskärnan där vi befinner oss är inte så stor, inte alls så många butiker. Det finns kanske fler på andra ställen. Men vi känner oss nöjda, både Bengt och Åke har shoppat tröjor! Vi drar oss mot lägenheten för att checka in.

Precis där vi parkerat bilen finns ligger kyrkan och muséet Chiesa Parrocchiale di San Paolo Eremita & Museo Diocesano.

Kyrkan som tidigt var ett kloster härstammar troligen från 1300-talet. 1964 restaurerades den, 2017 – 2018 fortsatte arbetet och kyrkan öppnades för allmänheten i oktober 2018. Idag används kyrkan som stiftsmuseum. Ett enda foto har jag från muséet och det är en vackert broderad skrud (heter det så?).

Dags att bege oss till lägenheten, ett B&B som fått superbra recensioner. Det är trångt på parkeringen, det behövs två personer för att lasta ur väskorna så att de inte trillar på bakomvarande bil.

Hyresvärden möter oss och visar lägenheten. Det är egentligen två lägenheter, bestående av sovrum och badrum, samt ett gemensamt kök.

Det är mörkt i lägenheten eftersom den bara har fönster ut mot gatan. Men den är välstädad och känns fräsch och rymlig. Vi tar en siesta innan vi beger oss ut igen för att äta middag. Eller egentligen är vi sugna på Aperetivo, en drink med lite, eller ibland mycket, tilltugg som är så vanligt i Italien. Man betalar bara för drycken, tilltugget får man inpå. Ordet kommer från latinet, aperire, som betyder ungefär ’att öppna magen’.

Klockan är strax 18. Bengt googlar på ’Aperetivo i Brindisi’ och får fyra träff. Vi letar upp en efter en, men får inget napp, endera har de inte öppnat för kvällen eller så är de permanent stängda. Det är troligen ingen tradition med Aperetivo här i stan.

Vi går ner mot hamnen och strandpromenaden och där hittar vi en bar där man både kan beställa en drink och lite tilltugg (men man får betala för tilltugget också). Det sitter ett par vid ett annat bord som har en läcker chark- och ostbricka, vi beställer en likadan. Bengt dricker en öl, Åke en Spritz, Elisabeth och jag rosévin. Bengt ber servitrisen att ta ett foto av oss, men hon förstår inte alls vad han menar, hon blir alldeles nervös och kallar på sin kollega. Hon kan nog inte ett enda ord engelska och verkar inte förstå teckenspråk heller, eller så är Bengt väldigt otydlig :-).

Här blir vi sittande länge! Åke går in och betalar, herreguud, chark/ostbrickan kostar 40 euro, det är vansinnigt dyrt, drinkarna kostar 5 euro styck, det är ju istället vansinnigt billigt ;-).

Det kommer en liten regnskur, men vi sitter under tak, så vi blir inte blöta. När det mörknar tänds en massa belysning utefter strandpromenaden, så mysigt.

Klockan åtta börjar alla restauranger att öppna. Hyresvärden har lämnat en lista över bra matställen i närheten av lägenheten. Om vi visar upp hans visitkort när vi betalar så ska vi få 10% rabatt. Vi väljer en av restaurangerna på listan och lyckas efter lite språksvårigheter att få ett bord på uteserveringen, inomhus är det helt fullt, men vi sitter ju gärna utomhus! Det är varmt ikväll och nästan vindstilla.

Maten är jättegod. Hela måltiden slutar på 69 euro (ca 840 kr). Väldigt bra pris för fyra rätter, en flaska vin (7 euro) och en flaska vatten.

Eftersom vi ska upp tidigt imorgon bitti promenerar vi hemåt direkt efter maten.

Denna lördagskväll blev en mycket trevlig avslutning på två veckor tillsammans med Åke och Elisabeth.

Väckarklockan ställer jag på 05.45, då är det väl fortfarande natt ;-).

Så här reste vi idag, knappt 9 mil.

Idag vi är det dax att slänga sopor igen, så vi måste iväg före klockan 10. Det är inga problem, vi är raska på morgonen. Lite kö kan det bli ibland eftersom vi bara har ett badrum.

Dags för en repris igen, vi ska besöka vingården Terre San Vito, som Bengt och jag besökte förra gången vi var här nere. Vinerna var jättebra och sonen i huset som visade oss runt var så trevlig.

Vi är lite trötta på bilens GPS då den styr in oss på en massa småvägar. De är säkert genvägar, men eftersom de är så smala och krokiga och dåliga, så tar det troligtvis längre tid än om vi valt de större vägarna.

Efter en dryg halvtimme är vi framme vid vingården, vi har bokat ett möte för att köpa några flaskor vin. Idag är Giovanni inte på plats (killen vi träffade förra gången) utan vi får träffa hans lillebror Giacomo (lika trevlig han också).

När vi kommer är Giacomo upptagen av en annan kund, han bjuder oss att smaka deras vita vin medan vi väntar. För att kyla vinglasen har de en speciell apparat som sprutar kylånga (flytande kväve?) i glasen, det ser jättehäftigt ut och glasen blir verkligen iskalla.

Det är ett tjusigt ställe, dom har utökat butiken från förra gången. Den är mycket fint inredd med massor av vinflaskor i olika hyllor med belysning.

Förutom vin har de bland annat olivolja i vackra krus. Giacomo berättar att det är han som designar all keramik, krus, fat och muggar.

På gården odlar man även grönsaker. De är välkända för sina odling av Polignanomoroten. I butiken kan man köpa pickles, sylt och marmelad.

Vi får prova två olika röda viner, båda är väldigt goda. Druvorna i dessa viner är Malbec och Cabernet Sauvignon.

Nu dyker brodern Giovanni upp också, han hälsar och kommer såklart ihåg oss från förra gången (2018). Kanske är det så eftersom det inte är så många svenskar som hittar till gården, eller så är han bara väldigt trevlig :-).

I Malmö finns en vinbar, L´enoteca, dit gården levererar sina viner, de har även varit där på vinmässor och andra event. Vi kanske ska göra ett stopp i Malmö på hemväg och hälsa från grabbarna.

Vi strosar runt och kollar på all fin keramik. Det blir några flaskor vin, en olivolja och ett fat att frakta hem. Åke och Elisabeth handlar också vin, olja och ett fat.

Jag passar på att fråga om Giacomo vet något om sjukan som härjat bland olivodlingarna i Italien. Han berättar att det är en hemsk insekt som tagit död på många odlingar i södra Italien. Dom själva har klarat sig, gränsen har gått ungefär vid staden Brindisi som ligger 9 mil söder om vingården. Tyvärr har man än så länge inte hittat något sätt att få stopp på insekten.

Några bilder från utsidan av butiken.

Dagens utflykt går vidare till Polignano a Mare, ytterligare en liten kuststad med en gammal stadskärna. Vi är lite hungriga, ingen fara, det finns hur många barer och restauranger som helst.

Idag är det lätta rätter som gäller, det är varmaste dagen, 36 grader!! Åke äter en sallad med räkor, jag en sallad med tonfisk, Bengt en tallrik med Bresaola, ruccola och parmesan och Elisabeth en caprese. Vi delar lite med varandra.

Vi går en sväng och kollar i den gamla stadsdelen. Det är många turister här precis som i de andra små städer vi besökt. Här är även många migranter som går runt och säljer smycken. En ung kvinna har sin lilla pojke på ryggen, en annan kvinna har sin ca tvååringa dotter på ryggen, hon är gravid igen. Vilken orättvis värld vi lever i………

Domenico Modugno står staty här i staden. Han föddes här 1928 (död 1994) och är en av Italiens mest berömda sångare. Han sjöng bland annat Volaaaaare. Förutom sångare var han låtskrivare, gitarrist, skådespelare, regissör, programledare och politiker, en duktig människa.

Innan vi beger oss hemåt tar vi en glass :-).

När vi kommer hem är vi så kaffesugna. Som tur är kan vi ta gofika idag eftersom vi köpt varsin gobit på ett bageri i Pollignano. Elisabeths och min är fyllda med pistagekräm, Åkes med sylt och Bengts med choklad. De är goda men oj vad mycket deg och så torr den är!

Sen blir det lite koll på fotbollen. Det går väl inte så bra, Sverige förlorar mot Spanien.

Sista kvällen på detta boende. Det blir tabberas. Elisabeth och jag fixar en liten bruschetta till förrätt. Sen blir det rökt lax med pasta. Ikväll blåser det så mycket så vi får flytta inomhus efter förrätten.

Bengt och Åke har tagit en liten sängfösare varje kväll och ikväll är flaskan slut, perfekt planering.

Vi packar ihop det mesta och ställer väckarklockorna för att komma upp i bra tid i morgonbitti.

Swante: Visst är det intressant med miljöerna i de gamla stadsdelarna, hur i hela friden tar sig gamla och personer med funktionsnedsättning fram där?
Du ska få se fler lampskärmar ;-).

Det har regnat lite, lite inatt.

Vad vore en semesterresa utan en massa utflykter?? Idag bär det av till Matera. Vi lämnar för tillfället Puglia och kör in i regionen Basilicata. Här är det ett öppnare landskap.

Här finns stor vinodlingar, vi har ju tidigare lärt oss att om druvstockarna är täckta med duk så används druvorna till att äta, inte att göra vin av.

En hel del andra odlingar ser vi också, jättestora fält, men det är svårt att se vad som odlas.

Så är vi framme i Matera. Sassi de Matera har varit bebott sedan stenåldern och tillhör därmed en av de städer i Italien som tidigaste beboddes av människor. De första invånarna flyttade in i naturligt skapta grottor. Sassi di Matera tros vara den äldsta kontinuerligt bebodda grottstaden i världen, ca 9000 år gammal. Det är helt otroligt att vi kan gå omkring på dessa ’gator’ där människor gått i så många år före oss. Man får vara väldigt tacksam för att det fortfarande går att uppleva sådana här historiska platser.

Det första vi får se när vi parkerat bilen är en riktigt modern superhäftigt vrålåk!

Sen dyker det upp en brud med sin far och sina brudnäbbar. Brudgummen ser vi aldrig, han väntar väl inne i kyrkan. Det är enbart vita blommor, det märkte vi när vi såg ett tidigare bröllop också.

Fotograferna ger instruktioner!

Vi vandrar gata upp och gata ner, det är ett virrvarr av smala gränder här också, hur lätt som helt att gå vilse. Samma virrvarr av bilder, ingen tidsordning. De flesta bilderna är från Åkes kamera (jo, han har en riktig kamera).

Det är jättevarmt idag också, över 30 grader. Det finns flera serveringar och restauranger, så det är ingen brist på vattenhål. Vi blir törstiga och sätter oss ner på en bar och tar en öl/vin/vatten. Till det får vi goda Bruschetta.

Lunch tar vi lite senare.

Bengt äter dagens meny, två rätter.

Jag äter en stor sallad.

Åke och Elisabeth äter Lasagne.

Väl hemma tar vi det lugnt, Elisabeth provar gungan.

Det blir gnocchi med gorgonzola, tomater och ruccola till middag. Det blåser kraftigt ikväll så vi får lov att sitta inomhus och äta, första gången sedan vi kom hit till södra Italien.

Elisabeth hittar en inkräktare som Bengt får fånga och släppa ut i naturen. Tur att hon ser den nu så slipper jag hitta den i duschen imorgon bitti.

Vi har frågat vår hyresvärd om tips på saker att göra här i området och fått veta att staden Martina Franka ska vara sevärd. Staden grundades år 1300, är väldigt välbevarad och har idag runt 50000 innevånare.

Vi besöker Palazzo Ducale från 1600-talet byggt på resterna av en antik fästning. En del av en våning är öppen, tyvärr är salarna inte möblerade, men de har väldigt vackra väggmålningar. Till varje målning finns en historia nedtecknad.

I en annan del av palatset har konstnären Elisabetta Sbiroli en utställning. Utställningen består av både målningar och skulpturer och ska reflektera över det feminina.

I entrén står en vacker plåthäst.

Stämningen i den här staden känns lite lyxigare än de vi besökt tidigare med många butiker som har ’lyxiga’ kläder och prylar.

Vi drar oss ner mot det stora torget med alla restauranger för att äta lunch. Det är massor av turister här, från Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Amerika. Vi beställer två pizzor och två sallader och delar på detta.

Under lunchen får vi bevittna ett projekt om inte kommer att sluta väl. Det är ett gigantiskt skåp som ska transporteras upp på en balkong och vidare in i en lägenhet.

Flera karlar fixar och trixar för att kunna lyfta in paketet i lägenheten. Men vem som helst kan ju se att det är alldeles för stort för att gå in genom dörröppningen. När vi ätit klart håller de fortfarande på, då har de tagit bort emballaget, lite kartong och plast, men det hjälper absolut inte alls. Det skulle vara så himla intressant att veta vad som hände med detta projekt, men det får vi ju aldrig reda på.

Vi går en runda i de vindlande gränderna, det är så välvårdat och rent och pyntat med blommor och växter. Det blev många foton från Martina Franca…..

Vi kikar såklart in i den stora kyrkan också, Basilica di San Martino som stod klar 1785. Sedan fredagen den 27 september 2002 har det av UNESCO deklarerats som en ”monumentbudbärare för en fredskultur”. Mycket vacker!

Mitt emot den stora Basilikan finns en liten kyrka där en av de äldsta piporglarna i världen finns bevarad, tillverkad 1749. För ca 150 år sedan restaurerade man orgeln och den användes sedan fram till 1920-talet.

På vägen mellan vårt boende och Martina Franca finns det en hel del trullihus. En del väldigt gamla, andra rätt så nybyggda. Vissa i traditionell stil medan andra verkar vara lite moderniserade.

Ikväll tar vi bilen till Noci och äter middag på en restaurang som hyresvärden rekommenderat, L Antica Locanda. Den öppnar klockan 20, så det blir en sen middag. Det är väldigt krångligt att köra i staden, det är mycket trafik, enkelriktat och många gator som inte är tillåtna att köra på om man är turist, och det är väldigt mörkt. Vi letar efter en parkering och hittar flera stycken, men i motsatt körriktning. Italienarna är ju pragmatiska, dom kör helt enkelt över till ’fel’ sida av vägen och parkerar, vi vågar inte göra så (ännu). Men som det brukar så löser det sig och vi parkerar och promenerar till restaurangen.

På dörren ser vi att restaurangen haft en Michelinstjärna, 2020. Det är ett mysigt ställe, rätt mycket folk. Vi blir välkomnade med små goda bollar, vi kommer inte riktigt fram till vad det är men det smakar väldigt bra.

Till förrätt delar vi på ett fat med fyra olika ostar och rödlöksmarmelad och en sallad. Jättegott bröd fick vi till det.

Till varmrätt beställer Åke rullader i en suveränt god tomatsås.

Vi andra äter Biff Tagliata (biff med ruccola, tomater och parmesan), det är också gott, men inte riktigt som vi förväntat oss. Elisabeth och jag tycker det är alldeles för stor portion medan Bengt tycker det är lite för lite.

Sen är det dags för dessert. Jag äter en himmelskt god pistagetryffel, Bengt en rätt god cheesecake och Åke och Elisabeth en väldigt god tiramisu.

Vi blir bjudna på små petit choux och god limoncello.

Bengt och Åke tar varsin kaffe. Vi är väldigt nöjda med måltiden, men någon Michlinstatus når den nog inte upp till idag.