Dagbok Ångman – Varverud

Det ska bli ännu en jättevarm dag. Vi tar en promenad redan klockan 10 på förmiddagen för att orka i värmen. Det blir en timmes långsam prommis genom byn. Vi går bakvägen in mot byn, här är det lite mer skog än på andra ställen.

Även om husen här ibland ser ut att vara i rätt så dåligt skick så är portarna ofta (men inte alltid) väldigt fina. Det är en hel del hus till salu, men ägarna är inte sugna på att sälja om de inte får bra betalt. Hellre låter de husen stå tomma och på sikt förfalla än att sälja till underpris. Det berättade en av kvinnorna vi träffade på festen förra lördagen. En del tak skulle verkligen behöva repareras efter den hemska hagelskur som drabbade byn i våras.

Vi knatar på upp till kyrkan och sen hem igen.

Det händer inte alls något speciellt idag. Vi äter lunch inomhus, det är 30 grader varmt och vindstilla, puh.

Sen är det dags att packa ihop. Vi monterar på takboxen igen och bär (nästan) all packning ut till bilen.

Tjohoo, på kvällen får vi äntligen skymta alptopparna. Inte jättebra, men ändå.

Imorgon åker vi härifrån, det känns lite sorgligt. Vi hade kunna stanna här flera veckor till.

Vad ska vi hitta på idag? Vi funderar medan vi äter frukost. Det är den kyligaste morgonen denna vecka, men vi sitter ute ändå. Vi bestämmer att ta det lugnt på förmiddagen för att sen åka till Moncalvo och äta lunch.

Det är jättevarmt idag, 31 grader vid lunchtid. Vi vet att det finns en restaurang inne i det stora tornet i Moncalvo, det känns som en bra idé att sitta inomhus och äta idag. Vi har tur, precis när vi kommer är det ett annat par som ätit klart och lämnar restaurangen så vi får ett bord. Alla andra bord är redan bokade. Det är många som flyr solen idag.

Dom har vegetarisk lasagne på menyn, det låter gott. Bengt har längtat att äta kanin och det finns också här. Ett glas kallt vitt vin dricker vi till maten.

Maten smakar jättebra och miljön är trevlig. Det kommer ett stort cykelsällskap insläntrande, från Alessandria, ganska svettiga, det är 4 mil dit, troligen längre om man cyklar på mindre vägar! De har fått ett eget rum längst in i källaren :-). Bengt berättar att vi är från Sverige, aha, Nils Liedholm och Zlatan. Några i gänget verkar dock inte känna till att Zlatan är från Sverige. Nils Liedholm har en vingård här i Piemonte, så han är välkänd här i trakterna. Bengt frågar om han får ta ett foto av dem, och det är ok.

När vi ätit färdigt går vi en sväng i stan. Det är jättemycket folk här idag. Det är första gången vi är i stan på en söndag. Det finns många restauranger och en massa folk på alla. Många större sällskap, kanske familjelunch. Gelaterian, som vi trodde stängt för säsongen, är öppen idag och då måste man ju ta en liten copetta. Rosaria berättade ju att den glassen är supergod, och hon har rätt.

Tornet är öppet för besök idag så vi går runt och kollar. Som vanligt en vidunderlig utsikt. Man fotar och fotar för att senare minnas. Vi blir kvar länge och njuter av det vackra.

På eftermiddagen händer inte mycket. Vi slappar. Jag läser, men det blir korta stunder utomhus, det är så varmt och stilla idag.

Precis när Bengt tagit fram fisk för att laga middag knackar det på dörren. Rosaria undrar om vi vill komma över på lite kvällsmat. Dom har varit borta hela dagen. Nu tänker hon baka en focaccia som hon vill bjuda på. Oj, så trevligt. Vi tackar ja och lägger tillbaka fisken i frysfacket.

Det blir en jättefin kväll. Det är så varmt så vi sitter ute. Vi blir bjudna på bröd, salami, ost och karljohansvamp inlagd i olja och vinäger. Efter det blir det frukt och en kaka, special från Neapel. Vi får även kaffe och Bengt får en grappa.

Vi pratar om allt möjligt. Det går rätt bra att prata engelska, Rosaria är jätteduktig och Claudio är också rätt bra, men det tycker han inte själv. De umgås med ett par från Belgien, som köpt ett hus här i Grazzano, där kvinnan inte kan någon engelska men hon kan franska. Mannen kan inte franska, men engelska. Claudio kan inte prata franska men han kan förstå vad de säger. Då kan det bli riktigt rörigt när Rosaria ska tolka hej vilt mellan italienska, franska och engelska.

Jag frågar om de stora gravarna på kyrkogården, förr i tiden hyrde man en plats på 99 år, idag får man den bara på 30 år men det går att förlänga. De rika familjerna bygger själva sina ’monument’.

Vi pratar om frukostvanor. Rosaria dricker en kopp kaffe på morgonen, jag berättar att jag brukar äta gröt. Oj, vad förvånade de blir. Gröt äter man inte i Italien. Deras barnbarn läser om England i skolan. Hon kom då hem med ett recept på gröt, men det var inget som någon ville prova. Ger man inte det till hästar, skrattar Claudio.

Sen är det olikheterna med att dricka kaffe. Rosaria berättar om ett tyskt par som hyrt här. Dom efterfrågade en större moccabryggare. I vårt hus finns en traditionell liten moccabryggare som väl ger 1,5 dl. Hon erbjöd dem en större modell, men den var inte heller tillräcklig. Då hämtade hon bjässen, den hon använder till ca 10 personer och då blev de nöjda. Hon visar oss den gigantiska moccabryggaren, hahaha, den ger kanske 4 normalkoppar för oss i Sverige.

Det finns ju en massa ’oskrivna regler’ i Italien. Kaffe med mjölk, Cappuccino och Caffelatte dricker man INTE efter klockan elva på dagen. Fisk steker man INTE i smör utan i olja. Parmesan har man på alla maträtter utom fiskrätter, även om det är pasta med fisk eller skaldjur, INGEN parmesan!!

Claudio berättar att det är mycket ovanligt att det är så här varmt i oktober, han är bekymrad. I maj och juni hade de istället riktigt dåligt väder med regn och storm som delvis förstörde fruktodlingarna. Nästa vecka ska de flyga till Puglia, de ska bo hos vänner i Gallipoli. Det var ju där vi var för några veckor sedan. En veckas semester ska de ha.

Swante: Men fy va kallt ni har det! Här ska det bli mellan 25 och 30 hela kommande vecka!

Det är full aktivitet på morgontimmarna innan det hunnit bli för varmt. Idag ska det bli 30 grader. Så varmt har det inte varit tidigare år när vi varit här.

Till Alba har vi inte varit i år, så dit åker vi idag. Det är varmt och soligt.

Idag är det väldigt mycket turister i stan. Det är massor av bilar och den parkering vi har inlagd i vår GPS är helt full. Vi kör lite längre ut från centrum och hittar ett stort parkeringsgarage vid järnvägsstationen. Nu har vi ju monterat av takboxen så vi kan åka in i garage med låga tak utan att blinka.

Det blir en kort promenad in till city och vi hamnar i ett område där vi inte tidigare varit, kul.

Alba är känt för sin tryffel. Bengt kikar in i en butik som säljer de dyra klumparna. De vita är lite dyrare än de svarta. Vi köper inget.

Vi har ju faktiskt inte fått någon Aperitivo sen vi kom till Italien, det är ju ett måste. Här i Alba har vi suttit på torget flera gånger och druckit en drink och ätit lite småplock. Så även idag. För 6 euro får du en drink med tilltugg, det kan man inte klaga på. Gott är det också.

De har en ny utsmyckning på torget. En stor fontän och ett konstverk i rostfritt stål, en siluett ’Alba’, av en flicka gjord av konstnären Valerio Berruti. Konstverket är 5 meter högt och en gåva från familjen Ferrero. Den syns på långt håll, det är väldigt fint.

Det är skönt att bara vandra omkring i staden och det slutar med att vi är sugna på lunch. Det finns restauranger och serveringar i varje hörn i denna lilla stad (drygt 30000 innevånare).

I en liten gränd hittar vi ett ställe som har plats för två personer. Jag äter Vitello tonnato, som är en piemontesisk specialrätt. Tunt, tunt skivat kalvkött med tonfisksås och kapris, jättegott. Bengt äter en god pasta med smör och salvia.

Efter maten går vi tillbaka till bilen. Det blir krångel med betalningen. Vi går in i parkeringsgaraget på ’fel’ sida så vi missar betalningsautomaterna. Vi tror att det går att betala vid bommen, när man åker ut, men det funkar inte. Bengt trycker på ’hjälp’ och en man säger på engelska att vi ska betala en trappa ner. Som tur är, är det inga bilar bakom oss, så det går bra att backa bort från bommen. Efter lite letande och hjälp från en person i en bar, hittar jag betalstationen.

Vi kör inte den rakaste vägen hem utan väljer att åka i utkanten av Barbaresco med alla sina vingårdar.

Vi slappar hemma. Det blir foccacia, tomat och mozzarella till kvällsmat. Bengt vill se ’Bonden’ så det gör vi. Men efter detta enda avsnitt bestämmer jag mej för att inte se nåt mer av det iår. Det är ju hemskt!! Bengt är faktiskt också tveksam, han som inte missat ett enda avsnitt på alla år.

Idag bestämmer vi att vi ska gå en långpromenad. Nu har Bengt ’vilat’ i flera dagar så nu känner han att det är dags igen.

Det är mulet och bara runt 18 grader när vi ger oss av från huset.

Nu var det ju längesen vi var in i en kyrka, så det får bli ett besök i den lilla kyrkan från början av 1700-talet. Så enkel och fin den är. Den har renoverats mellan åren 1965 och 1968 efter att taket kollapsat.

I taket finns en oljemålning från 1967 av Giovanni Toye den föreställer San Sebastians martyrskap.

Vi traskar vidare i lugn takt.

Så kommer vi fram till kyrkogården. Man fascineras av dessa stora pampiga gravar, det måste vara många välbärgade familjer i Grazzano.

Utanför kyrkogården finns en minnesplats över personer, från Grazzano, som stupat i de två världskrigen. Det verkar som att platsen varit igenvuxen och nu röjer man här. En rostig kanon från första världskriget finns också på platsen.

Från kyrkogården går en smal väg fram till ’The Big Bench’. Chris Bangle skapade den första bänken 2010. Hans tanke med de gigantiska bänkarna är att när man som vuxen sitter på bänken ska känna sig som ett barn igen och förvånas över skönheten i landskapet man har framför sig. Chris Bangle låter nu andra människor bygga bänkar men kräver att den ska vara tillgänglig för allmänheten och att den ska stå i ett naturskönt område. Bänken i Grazzano har nummer 91 och invigdes i juli 2020.

Efter den lilla vilopausen går vi vidare ner genom vinfälten. Det känns ordentlig i knäna i den branta backen.

Nu har solen kommit fram och det är väldigt varmt. Vi stretar på hemåt och stannar till vid vår lilla affär för att köpa lite lunchmat.

Det blir verkligen en härlig promenad, men fy vad svettiga vi är när vi kommer hem. Det är en bra bit över 20 grader och solen skiner.

Rosaria kommer över med en liten smakportion av hennes hemlagade risotto. Den är ljuvligt god!

Bengt går en runda och fotar.

Strax före halv åtta går vi ner till den lokala restaurangen för att äta middag.

Jag beställer en Tiramisu. Den är jättestor, servitrisen slänger fram en extra sked så vi kan äta av den båda två.

Jag måste ringa frissan och ändra tid! När jag bokade in den 13 oktober tyckte jag att jag var på den säkra sidan, då är vi säkert hemma från Italien, men det kommer vi inte att vara! Tyvärr är det svårt att få tid hos min frissa, så jag får vänta ända till 27 oktober innan jag får klippa mej.

Vi har inga planer för idag. När vi var i Asti igår gick vi in på turistinformationen och fick en karta över Piemonte där natursköna vägar är utmärkta. Det finns ett par i närheten av Grazzano. Vi kan ju ta en sväng med bilen för att kolla en av sträckorna. Det är lite soldis idag också, det är svårt att fota, bilderna blir inte så bra.

Det är ju vackert nästan överallt här, så vi tycker nog inte att denna vägsträcka är bättre än andra vi åkt. Men man har en milsvid utsikt.

Så hamnar vi i byn Vignale, där var vi förra året för att äta lunch på en restaurang vi blivit rekommenderad, men det var stängt. Samma sak i år, semesterstängt nu också. Men vi hittar en bar där vi tar en kaffe med tillbehör.

Den italienska konstnären Gianni Colonnas verk syns på flera platser i byn. Han älskar blått, vilket syns på dessa målningar.

I varenda liten byhåla finns en vattenkiosk. Där kan man köpa vatten med eller utan kolsyra. Här kostar en liter ca 60 öre. Ändå är det massor av människor som köper vatten på affärerna. Rosarias familj dricker vattnet från kranen, det har Bengt börjat göra också och mår bra. Nu är han ju ingen bra referens eftersom han i princip tål att äta och dricka vad som helst. Jag har fortsatt att dricka köpevatten.

På eftermiddagen har vi fått en tid för att träffa Vittorio Sulin på en av de andra vingårdarna här i Grazzano. Han har inte tid för någon vinprovning, men det gör inget vi har ju handlat här tidigare och vill köpa samma sorts vin igen.

Men Vittorio, som vi nu träffar för femte gången, vill ändå bjuda på ett smakprov på ett nytt vitt vin. Det är första årgången (2021) som släpps nu i år, druvan heter Baratuciat. Det smakar friskt och gott.

Vittorio är väldigt stressad, men skörden avslutades igår, så det ska ju lugna ner sig nu. Han berättar att om en månad ska han bli pappa till tvillingar, så då blir det full fart igen.

Årets skörd är mindre än den brukar vara, det regnade så mycket i våras och det påverkade skörden negativt. Men den frukt som skördats är av väldigt hög kvalitet. Detta har vi ju hört på alla vingårdar vi besökt.

Det blir fisk till middag, gott. Bengt har köpt Discovery, så nu kan vi se TV5 utan reklam. Hurra, vi ser två avsnitt av Över atlanten. Utan reklam är de bara är ca 35 minuter långa. Det är värt varenda öre!

Swante: Angående spriten, så håller jag med, båda smakar mest typ fotogen, man blir illamående av att bara lukta på dem.

Vi är uppe tidigt denna morgon, dimman har inte lättat än, det är lite småkyligt, så det får bli frukost inomhus.

Idag blir det en tur in till Asti. Det är ett måste när vi är här. En så trevlig stad, 2018 fanns här ca 76000 innevånare, så det är en rätt stor stad. Det är marknadsdag idag, vi går en sväng på den. Den är mycket mindre än tidigare år. Nu är alla sommarkläder bortplockade och höstens nyheter är här. Borta är alla fina linnekläder. Det är mycket folk som handlar. Bengt köper ytterligare några kallingar och så köper vi melon till morgondagens lunch. Vi har letat melon i butikerna, men inte hittat, men här finns det.

Marknaden är snabbt avklarad och vi går in till city och tar en kopp kaffe.

När vi gått runt en stund blir vi hungriga och slår oss ner på en trevlig servering vid torget. Det är mitt i lunchrusningen och mycket folk, vi fick vänta en stund på att få ett bord. Idag äter vi varsin Cesarsallad, mycket god och rikligt med hyvlad parmesanost.

Det är stora portioner, Bengt får lite av min eftersom jag ser fram emot att orka äta en glass innan vi åker tillbaka till Grazzano. Här i Asti är glassbarerna fortfarande öppna det har jag redan kollat upp.

Vi går en omväg tillbaka till bilen och passerar Piazza Roma med den fina Slottet Medici del Vascello. Tornet har den ursprungliga konstruktionen från 1300-talet. Slottet blev först en kyrka, sedan en teater och mot slutet av 1800-talet ett slott (det nuvarande utseendet). Idag kan man hyra en lägenhet i slottet för 144 euro/natt. Det verkar även finnas övernattningsmöjlighet i tornet, Torre Comentina.

På torget finns en pampig fontän som sägs vara en symbol för Italiens enande, 1861.

Asti är ju Tornens stad och var man än går kan man skymta ett torn.

På hemväg åker vi runt för att se om det finns några fält där det fortfarande hänger vindruvor kvar. Vi hittar ett fält, inte långt från Grazzano.

Eftermiddagen bjöd på sol och värme. Jag slappade i en solstol med en (dålig) bok.

Till middag blir det pasta med pesto, parmesan, tomat och zucchini.

Karin: Jag lämnar ju alltid en liten plats för efterrätt 🙂

Swante: Förra året med Över atlanten var ju lite speciellt med allt som hände! Får se hur det utvecklar sig i år, vi har bara sett två avsnitt ännu. Bengt funderar om han gjorde rätt som inte köpte vinylen, kanske måste vi åka tillbaka till Casale innan vi far hem.

Igår var vi lite risiga i magarna, både Bengt och jag, men idag är vi pigga igen.

Bengt har slut på Grappa där hemma i Skänninge så vi tar en tur till Altavilla, en liten by där det finns två stora grappadestillerier. De har nästan samma namn, det är förvirrande, ’Mazzetti d´Altavilla’ är det största, där var vi förra året. Förutom grappa har de har en massa andra produkter och de har butiker i andra städer, bland annat Milano. Det grundades 1846, men sen är det svårt att hitta mer information om företagets historik.

Det mindre heter ’Filippo Mazzetti Distilleria di Altavilla’. Företaget grundades också 1846 och har gått i arv från far till son i sex generationer. De har även ett museum som vi besökte för några år sedan. Vi stannar vid det mindre, Bengt har handlat här tidigare och gillar Grappan de tillverkar.

Det finns många olika sorter att välja mellan, Bengt vill ha exakt samma som han köpt tidigare, en grappa gjord på Nebbiolo och lagrad nio år på ekfat. Här får man (=Bengt) såklart provsmaka. Det blir ett inköp.

Vi tar en tur till Moncalvo också. Rosaria har sagt att vi måste äta glass där, den är underbar. Men tyvärr har Gelaterian stängt för säsongen. Vi tar en kopp kaffe istället.

Till lunch gör vi iordning zucciniblommorna vi fick av Rosaria igår. Egentligen ska man göra en frityrsmet och fritera i olja, men vi har inte ingredienser till det, så vi tager vad vi haver. Vi smular vitt bröd och blandar med bubbelvatten, salt och citronzest. Det är svårt att få denna ’smet’ att fastna på blommorna, men det blir ändå hyfsat bra. Sen steker vi det i olja, i en vanlig stekpanna och det smakar gott.

På kvällskvisten ska vi åka till den närmaste vingården, Fratelli Natta, och handla lite vin. Både Claudio och Rosaria åker med, vilket är bra eftersom Dario som är den av bröderna som ska sälja till oss, inte kan någon engelska.

Jobbet med att ta hand om årets skörd pågår för fullt när vi kommer. I år är skörden lite mindre än vanligt, men av väldigt hög kvalitet. Rosaria berättar att de under våren drabbades av ett enormt regnoväder. Det kom hagel stora som tennisbollar, de har aldrig upplevt något liknande. Ungefär 200 takpannor slogs sönder på Rosarias hus. Deras två bilar stod som tur var inne i garagen. Regnet var väldigt lokalt, bara ett av Darios vinfält blev drabbat, där slogs skörden sönder. Tur i oturen att det inte blev värre.

Restprodukterna från tillverkningen, skal och kvistar, levererar Fratelli Natta till grappadestilleriet där vi var igår.

Vi har sagt att vi inte behöver någon provning, vi vill i första hand köpa vin. De är ju mitt uppe i skörden nu och vi vet att det är en stressig tid. Men Rosaria har gjort potatisbullar som hon tar med och Dario dukar fram en massa olika småplock. Till exempel äter vi de godaste tomater vi någonsin ätit. De är odlade i en liten by i närheten och Dario fick dem i morse när han levererade vin dit. Rosaria påstår att de smakar så bra eftersom de är odlade på hög höjd.

Det blir mycket prat kring bordet, många skratt och många historier. Rosaria försöker tolka så fort hon kan, men mycket blir bara sagt på italienska. Jag önskar jag kunde lära mej detta svåra språk.

Gården drivs av Dario och hans bror Fulvio som femte generation. Darios son som är 20 år arbetar även han på gården lika som deras gamle far. Fulvio har en 18-årig dotter som också är intresserad av att arbeta i företaget på något sätt.

Dario berättar att de i år haft personer från Pakistan som hjälp ute i vinfälten. De fick väldiga problem med dessa människor eftersom koranen gick före arbetet. Det blev långa pausar under dagen. När de blev tillsagda att arbeta blev de väldigt arga och drog kniv mot Dario. Han var verkligen bekymrad över detta.

Rosaria och Claudio berättar om byfesten vi var på i söndags och Dario blir intresserad och vill kika på de bilder som Bengt tog. Han har många kommentarer Rosaria översätter inte alla. Men en av dem får vi höra ’Det är så fula servitriser’. Hahahaha, egentligen en så hemsk kommentar, men i detta sammanhang håller vi på att skratta på oss. Det kom så oväntat, vi trodde det var maten han var intresserad att titta på.

Vi får några smakprov på vinerna och köper med oss några flaskor hem. Finvinet, en Barbera, lagrad 18 månader på ekfat är en av våra favoriter.

Swante: Ja, mätta blev vi verkligen, det är trist att behöva lämna mat, men ibland är det nödvändigt.

Idag blir en lugn dag, det behöver vi många av nu, vi är rätt så mätta på aktiviteter.

Men en liten utflykt kan vi väl ta ändå, så efter frukost tar vi bilen och kör till Casale Monferrato, staden som ligger vid Po. Vi gillar denna stad och åker hit varje gång vi är i Grazzano. Det tar ungefär en halvtimme att köra dit.

Vi måste ju kolla in floden Po. Förra året var det så lite vatten, men i år är den bred och jättefin. Det har regnat en hel del här och Rosaria berättar att det för några veckor sedan kom snö i Alperna och då stiger vattnet i floden. Kul att se att det är normalt igen (just nu i alla fall, säger Rosaria).

Vi har aldrig tidigare kikat på slottet i Casale, det gör vi idag. Slottet, eller fästningen började byggas redan 1357. Runt slottet löper en hög mur och en vallgrav.

På innergården finns en turistinformation och en vinbutik. Det går också att hyra lokal för bröllop och andra festligheter.

Tyvärr är slottet bara öppet på lördagar och söndagar, så vi strosar vidare in till stan för att ta en fika på vårt favoritställe.

Jag måste tjuvfota denna tjusiga kvinna, alltså hon på bilden här nedan :-). Håret och klänningen matchar perfekt.

Bengt hittar en affär som säljer skivor och blir sugen att köpa en vinyl. Han kontaktar Swante för att resonera lite innan köp. Tyvärr stänger affären innan Bengt hinner ta ett beslut. Det är ju lite trixigt med öppettider i butikerna här i Italien. Redan halv ett stänger en del butiker för siesta och öppnar igen vid femtiden. Många har dessutom stängt helt på måndag förmiddag. De kanske behöver sovmorgon efter helgens festande :-).

På eftermiddagen kommer Rosaria med ett fång Zucchini. Det är från Claudios odling. Han skördade i augusti, som vanligt, men i september kom det ordentligt med regn och nu har plantorna gett ytterligare en skörd, det har inte hänt tidigare. Vi tar tacksamt emot.

Ikväll ska vi se på TV! Det är en månad sedan vi kollade senast. Det får bli ’Över atlanten’ på TV5. Men vi håller på att bli tokiga på all reklam. Hur står man ut med den??

Jag läser på facebook att det var en ungtjur från Grazzano som tog hem segern i en av deltävlingarna om finaste djur i söndags. En ung tjej är djuruppfödare.

Veckans väderprognos ser inte så tokig ut

Karin: Jo, vi åt på en innergård, vet inte om det var pizza men det var i alla fall en servitris som blev så imponerad av Alfred, han var ju så ’stabil’. Det var där vi köpte hattarna också och vi fraktade väl hem din.

Swante: Kanske har Bengt gått lite för mycket, han är rätt så sliten nu och har ont i kroppen. Tur att vi kan vila här i Grazzano.
Det körde faktiskt en polisbil på muren, men inte då jag gick där uppe där det är förbjudet att gå. Tänk om de stannat och skällt på mej, huvva!!
Visst är det mysigt att bli bjuden på lokala evenemang, man känner sig verkligen välkommen här, de är så vänliga. Vi har nog upplevt det du säger, att det är vanligare att folk kan engelska här i de norra delarna än i söder.

Idag tar vi sovmorgon, vi är inte uppe förrän vid halv nio. Det är varmt och soligt så det blir frukost utomhus.

Prick klockan elva står Claudio färdig vid bilen och väntar på oss. Vi fattade inte riktigt vad det är för evenemang vi ska hänga med på. Det får visa sig. Men nåt med mat ska det vara i alla fall. Det är första gången vi åker med Claudio, han kör väldigt försiktigt och bra, inte lika ryckigt som Rosaria. Hon är på mässa i kyrkan och kommer att ansluta lite senare.

Vi åker till en grannby som heter Ottiglio, byn ligger 4 km från Grazzano och är ungefär lika stor. Det är en stor byfest där idag. Det är ett flertal stånd där det säljs olika hantverk, öl, honung, salami mm. Vi går runt en sväng och kollar läget.

Bengt stannar vid en ölförsäljare från ett gårdsbryggeri och dricker en god öl. Ännu en öl som han gillar.

Det pågår en tävling, vi tror att de utser den godaste råbiffen i byn. Herrarna har provsmakat och nu ska de berätta vad de tycker.

Sen säger Claudio att vi måste gå vidare och kolla på korna. Den stora händelsen idag är att de ska koras ’Finaste djuret’ i tre olika klasser. Det är tjurar och oxar.

Den finaste tjuren är redan utsedd och har fått ett band och en rosett.

En jury, även här består den bara av herrar, går fram och inspekterar djuren och nyper dem i skinnet.

Det är jättevarmt och ingen skugga på fältet så vi går in i en före detta kyrka som ligger på platsen. Där inne är det svalt och skönt. Där kan man köpa lotter med vinst varje gång. Behållningen från lotteriet går till restaurering av en orgel, från 1863, som står i kyrkan San Germano här i Ottiglio.

Vi tar en lott och vinner en liten nyckelring. Claudio tar tre lotter och vinner en stort paket med dessertskålar och ett annat paket med stora glas. Vi skrattar, det är ju inget han vill ha och vad ska Rosaria säga?? Prylarna kommer inte att få tas med in i huset! Claudio får hjälp att packa allt i påsar och hastar iväg till bilen med dem innan Rosaria dyker upp och får se dem.

Strax efter klockan tolv kommer Rosaria och vi beger oss ner till kossorna igen där det står ett stort tält som i vanliga fall används till olika sporter. Idag är det uppdukat för ca 400 matgäster. Vi ska äta lunch som är producerad enbart på produkter från byn, det är de väldigt noga med att poängtera. Vi blir tillfrågade om vi vill ha en full meny och svarar ja, jag tror ju att man får ta för sig själv, så jag kan ta en liten portion av varje rätt….

När vi varit på liknande byfester så har mat och dryck varit väldigt billigt. Jag har 40 euro, men i sista stund tar Bengt med en 50-eurosedel också. Sån himla tur, när vi ska betala säger de 28 euro PER PERSON!! Jädrans vad dyrt och då ingår ingen dryck, Claudio köper en flaska vin som vi kan dela på, den kostar 8 euro.

Rosaria har bokat platser mitt i tältet, så smart, för där är tältduken öppen på sidorna så att det åtminstone blir lite ventilation. När vi kommer är det inte så mycket folk, men det fylls på efterhand och jag tror det blev helt fullt till slut.

Första rätten består av en kokt och en torkad salami, en stor råbiff och två brödbitar. Jag äter salamin, knappt halva råbiffen och en brödbit. OKI – nu är jag rätt så mätt! Bengt äter allt, plus en liten bit av min råbiff. Rosaria äter inget av denna rätt, ett av barnbarnen är med (Márika 12 år) och hon äter allt med god aptit. Hon ääälskar all mat och behöver stoppas för att inte äta för mycket.

Så kommer andra rätten som är en jättegod buljong med parmesan och pastakuddar fyllda med kött, Angelotti.

Det går en dryg halvtimme mellan varje rätt, så maten hinner i alla fall sjunka undan litegrann innan nästa rätt kommer in. Hela tiden går servitörerna runt och bjuder mer bröd.

Tredje rätten, jag nästan svimmar av att bara se portionen. Jag tror att den är för två personer, men vi får varsin sån här bricka. Det är en korv och tre andra styckningsdetaljer, en av dem är oxkind. Allt är så himla mört och gott. Meeen, alldeles för mycket. Jag blir tvungen att lämna massor. Bengt äter nästan hela sin portion. I muggarna är det två goda såser, en sötsur chilisås och en sås med persilja, lök och nåt mer. Å så ännu mer bröd.

Fjärde rätten. En god chokladkaka indränkt med kaffelikör. Jag äter hela :-).

Nu är vi så mätta så vi håller på att spricka. Vi har mest druckit vatten, så vi lämnar nästan halva innehållet i vinflaskan.

Claudio ska iväg och cykla med några kompisar så vi måste skynda oss hem. Klockan är strax tre och vi brygger kaffe och sätter oss och pustar ut.

Klockan halv fem är det dags för nästa aktivitet. Vi byter om, Bengt tar långbyxor (det var länge sen sist) vi ska på konsert i samma by där festen var. Det är en världsberömd trio som ska spela i lokalen som tidigare varit en kyrka. Esther som är född i Bern har ett hus i Ottiglio och brukar ge (gratis) konserter när hon befinner sig här. Musiken är både klassisk och ny, experimentell. Det är mycket bra.

Hon har många strängar på sin lyra, här är några rader som jag hittar på nätet.

Rosaria, hennes 99-åriga mamma och hennes 94-åriga moster njuter av konserten. Båda systrarna har spelat piano så de vill sitta så de ser händerna på pianisten.

Esther spelar även Handsphere, det är instrumentet som syns hitom flygeln på bilden nedan. Det ser ut som ett flygande tefat på långa ben 🙂

Vilken fin avslutning på dagen. Så trevligt att vi fick följa med på konsert.

30 september idag oj vad tiden rusar iväg.

Dags att packa bilen igen, jomen lite less börjar man bli på att bära packning ur och i bilen. Men annars är det sällan man är less.

Bengt har läst att det är marknad strax utanför Lucca idag. Eftersom vi inte har så många mil att köra tar vi oss tid att kolla lite där. Det är en liten marknad och lätt att hitta parkering precis intill. Vi är tidiga, klockan är bara drygt nio och alla säljare har inte hunnit plocka iordning sina prylar ännu. Det är redan varmt.

Och då kommer Bengt på att han faktiskt behöver ett par tofflor. Han provar och köper ett par i ull med bra sula för 22 euro. Jag köpte likadana ifjol och är nöjd med dem.

Massor av tygbitar, det är inte vanligt på marknader. Varje bit kostar 1 euro. Jag måste kolla. Bitarna varierar i storlek, vissa är flera meter långa och andra bara några decimeter. Jag hittar en bit blå trikå som säkert är 1,5 meter och en bit rosa muslin, ca 1 meter. 2 euro totalt, ett verkligt fynd.

Vi stannar inte länge på marknaden. Nu styr vi kosan en bit norrut igen.

Det händer inte mycket de första milen, vi kör tex inte fel en enda gång. Vi stannar för att äta lunch i den välkända turistorten Rapallo som ligger på Italiens riviera, några mil söder om Genua, i Ligurien.

Det är lite trångt att köra i stan och överallt dyker de vita skyltarna upp. Jag vågar inte köra in på de gator där skylten står eftersom vi inte hinner se vad som står på tilläggsskylten. Vi hamnar en bit utanför centrum, men det är skönt att röra på sig en sån här transportdag.

Det blir en lagom lång promenad in till stan där vi hittar en bar som serverar lunchmackor, hamburgare och sallader. Jag beställer en sallad med stekt aubergine och zucchini och Bengt beställer en macka med rå salsicca och ost. Alla smakar jättebra.

Utefter vattnet går en lång och bred strandpromenad. Det är väldigt turistiskt här nästan bara hotell och restauranger här nere vid vattnet. Tyvärr tog vi bara bilder ut mot vattnet, inga in mot staden.

Vi kör vidare norrut. Vi har kört denna väg några gånger tidigare och vet att det är massor av tunnlar. En så här solig dag tycker jag det är jobbigt att köra här eftersom ögonen behöver ställa om sig mellan ljust och mörkt hela tiden. På vissa ställen är det bara några hundra meter mellan tunnlarna.

Undrar just hur man körde tidigare, innan bygget av tunnlarna? Det måste ju ha tagit en evighet att köra över Apenninerna på små krokiga vägar. Jag kan inte hitta någon information om när motorvägarna med tunnlar byggdes. Jag läser att järnvägssträckan mellan Bologna och Florens (som också skär genom Apenninerna) har en 18,5 km lång tunnel som öppnades så tidigt som 1934.

År 2020 invigdes den nya motorvägsbron utanför Genua. Den gamla rasade 2018 och 43 personer dog i olyckan. Den gamla bron hade problem i konstruktionen. Den nya bron har försetts med högteknologiska lösningar som ska göra den säkrare och tryggare.

Det är väldigt många vägarbeten på sträckan och på ett ställe råkar vi ut för en ordentlig kö. Det är mycket trafik och motorvägen går ihop från tre till två körfält och lite längre fram till ett enda körfält. Inte konstigt att det blir kö.

Å så hör vi sirener och ser blåljus, alla gör sitt bästa för att flytta sig så att polis och ambulans kommer fram.

Vi blir ungefär en halvtimme försenade, men det gör ju inget, vi har fått meddelande om att nyckeln sitter i dörren i ’vårt’ lilla hus, så det är bara att dyka upp när vi vill.

Vi börjar packa ur bilen och efter en stund kommer Rosaria och Claudio och hälsar oss välkomna. Det är så kul att ses igen. Vi är lite trötta så vi pratar bara en kort stund innan de lämnar oss och sticker iväg någonstans med bilen.

Så ringer Bengts telefon, det är Rosaria. Dom är på en inflyttningsfest nere i byn och har berättat att dom fått hyresgäster från Sverige. ’Då måste dom också komma på festen’ säger värdinnan. Så nu vill Rosaria att vi ska komma dit. När då, undrar Bengt, nuu säger Rosaria. Men puh, vi som är trötta och väldigt svettiga. Men ok, jag byter om och vi hoppar in i bilen och åker iväg.

Vi kommer rakt in i en rätt så stor fest. Det är ett par från Milano som köpt och renoverat ett hus här i Grazzano där de tillbringar så mycket tid som möjligt. Mannen är pensionär, men kvinnan jobbar fortfarande. De skulle haft denna fest för flera år sedan, men då kom pandemin och sen har det varit en massa annat som trasslat. Men ikväll är det party.

Sonen och hans fru har en bar i Milano och de är båda utbildade bartender och ska fixa drinkar till alla.

Det finns massor av plockmat, det är bara att hugga in.

Det är många som kommer fram och pratar med oss. En kvinna har en syster i Danmark och vid ett tillfälle var de i Sverige, hon vet inte var de var, bara att de åkte färja över från Helsingör till Helsingborg och sen åkte de bil ’en bit’. Det var massor av snö och de bodde i ett jättegammalt hus som hennes syster hade hyrt och det var UTEDASS!! Hahaha, hon tyckte det var charmigt och har bara fina minnen från vistelsen. En annan kvinna har en systerdotter som bor i Sverige, ungefär två timmars bilresa söder om Stockholm, men hon vet inte vad staden heter. Det skulle ju kunna vara Linköping. Det blir många trevliga möten och fler än vanligt som kan prata engelska.

Vi bryter upp ganska tidigt, vi är faktiskt rätt så trötta och ingen tar illa upp. Så trevligt det blev. Vi skulle ju bara sitta och glo ikväll och så hamnar vi på världens partaj istället. Sånt händer inte så ofta!

Dessutom bjuder Rosaria in oss att vara med på en tillställning i en grannby imorgon. Claudio hämtar oss klockan elva. Oj, oj, vilken rivstart!!

Så här körde vi idag, 28 mil blev det.