Dagbok Ångman – Varverud

Idag har vi en fullspäckad dag, puh!

Till att börja med ska vi åka till staden Bra där det är ostfestival. Den inträffar vart annat år, och vi har aldrig tidigare lyckats vara här när den pågår. Så kul, men kanske bäst att vara där i tid, det är en liten stad och säkert rätt så svårt att hitta parkering. Vi stannade ju i Bra på vägen söderut för ett par veckor sedan och åt lunch där och då såg vi att vi skulle kunna pricka in festivalen iår.

Klockan tio åker vi hemifrån och är framme i Bra halv elva. Å herreguud, vilka köer, det är bilar överallt. Men så ser vi att det finns flera olika stora parkeringar som är bemannade, P1, P2, P3 osv. Vi stannar till vid P3 och jag ’vevar’ ner fönstret. Mannen frågar på italienska om vi har reserverat plats på P3 (lyckas jag förstå). Men hjälp, reserverat, skulle vi ha gjort det?? Mannen bara skakar på huvudet. Kör mot Porten säger han. Vi fattar inte var porten är, men vi tänker att vi kör ut ur stan och börjar om igen. Alltså, vi åker omkring i 1 timme!!! på alla smågator men överallt är det bilar parkerade. Precis när vi tänker ge upp är det en kille med två små barn som vinkar till oss och vi förstår att han undrar om vi letar parkering. Hurra, han pekar att vi ska följa efter honom, han är på väg att hämta sin bil som står på gatan där vi kör. Tur som en tokig, tycker vi. Att vi får gå en dryg kilometer in till stan känns ju ändå jättebra jämfört med att få åka härifrån utan att se ostfestivalen!

När vi kommer fram till området ser vi tält överallt. Men var ska vi börja? Vi väljer en gata på måfå, vi förstår att vi inte kommer att mäkta med att se allt.

Men vi behöver något i magen innan vi börjar provsmaka osten. Det är ju jättelängesen vi åt frukost. Men nu finns det plötsligt inga fik någonstans. Vi får gå länge innan vi äntligen hittar ett café. Där äter vi varsin rejäl macka och en kaffe. Jag behöver besöka en toalett och det finns som tur är på fiket. Det är fem före mej i kö, så jag får vänta jättelänge (killen som står först i kön är svensk). När det äntligen är min tur och jag kommer in på toaletten är det ’ett hål i golvet’. Oj, det är ju väldigt tråkigt, men inget att göra. Hålla i handtaget och göra det man ska. Tjejjen som är på tur efter mej har krycka, hur gick det för henne? Men hon kanske är van!

Nuu, är vi redo att ta oss an alla ostar. Bengt är på hugget och smakar här och där. Jag tar det lite lugnt.

Det går att köpa provsmakning av ost och vin i utkanten av stan, men det kostar så mycket så vi hoppar över det och går en bakväg för att komma tillbaka till osttälten igen.

När vi var här för några veckor sedan fotade jag de fina papperskorgarna som finns här. Idag är alla papperskorgar övertäckta. Istället finns det flera ’stationer’ med soptunnor för sopsortering och det står personal vid varje station som ser till att man lägger soporna i rätt tunna. Jag är på väg att lägga en provsmakningssked bland platssopor, men då springer ’vakten’ fram och säger att den ska läggas i organiskt avfall.

Sen ser vi plötsligt ett stånd från Almnäs bruk i Sverige! Så kul! Det är två svenska killar som säljer ostarna Almnäs tegel och Wrångebäck . Wrångebäck är Sveriges äldsta ostmärke från Hjo, från 1889. Almnäs tegel är inspirerad av handslagen tegel från Almnäs bruk från 1700-talet. Wrångebäck har vi köpt i Vadstena ett par gånger, jättegod men jättedyr. Almnäs har vi aldrig smakat. Vi går fram och pratar med dem. Dom berättar att den här festivalen är väldigt viktig för alla inom ostbranchen. Detta är världens största internationella ostmässa, organiserad av Slow Food med över 400 utställare. Dom har varit här flera gånger tidigare.

Jag kommer på att vi kan köpa med oss en bit av varje sort och ge dem som present till Rosaria och Claudio. 25 euro betalar vi totalt för två rätt stora bitar med en blinkning från säljaren. Sån tur att jag är med eftersom man bara kan betala med kontanter här! Kul att träffa svenskar och få prata svenska med någon utomstående igen.

Det finns även en hel del andra produkter här. Ett väldigt stort tält där man säljer choklad, kakor, honung mm mm.

Det blir inga fler inköp. Vi knatar tillbaka till bilen med våra ostar och åker tillbaka till Alba.

Vi äter en lätt lunch och vilar inför kvällens utflykt.

Martha som vi träffade häromdagen frågade om vi ville hänga med på en vinprovning hos en av hennes vänner som har en vingård utanför Alba. Det vill vi. Provningen äger rum ikväll klockan halv sju. Det är knappt två mil till vingården och det tar ca 30 minuter att köra dit. Som vanligt är det en smal kringelkrokväg vi ska köra.

Martha har fixat provningen för fyra gubbar som är ute och vandrar här i Piemonte, så trevligt att hon bjöd in oss också. Vi börjar med en liten promenad runt gården. Naturen här är inte lika böljande som i Barolo. Här är det mer raka, väldigt branta kullar så kallade torrstensmurar.

Sonen i familjen, Alessandro, berättar om vingården. Gården ligger 420 möh. Familjen har odlat vindruvor i över hundra år, men den egna vinproduktionen startade 2003. Innan dess såldes vindruvorna till andra producenter.

Skörden är just nu i full gång och medan vi står där på gården kommer pappan i familjen hem på traktor från dagens arbete på fältet.

Det som skördas den ena dagen, pressas nästa dag. All plockning görs för hand tillsammans med flera säsongsarbetare. Det är svårt att veta hur länge skörden kommer att pågå, dom började skörda den 28 augusti. I år har vädret varit väldigt gynnsamt, om det fortsätter så kommer de att vara klara på torsdag nästa vecka. Men om det börjar regna måste man vänta tills marken torkat innan man kan fortsätta skörden och hur lång tid det tar vet man aldrig. På gården odlas flera olika druvor, Favorita, Muscato, Dolcetto, Nebbiolo och Barbera.

Gårdens filosofi är att använda tekniker och produkter som är miljömässigt hållbara, samtidigt som de vill ha en produkt av högsta kvalitet. De har valt att ha en lägre kvantitet till fördel för bättre kvalitet.

Här är resterna från dagens pressning. Dessa druvor skickas till ett destilleri för att bli Grappa. Gården har ingen egen Grappa utan druvorna blir en del i en större produkt. Dock gör pappan lite Grappa för eget bruk (the Italien way).

Vi får göra ett besök i vinkällaren. Först där ståltankarna står. Olika viner lagras olika länge i ståltank.

Sen får vi gå över till källaren där vinerna lagras på ekfat. Denna byggnad var tidigare en ladugård, men har varsamt gjorts om och byggts till och är nu en väldigt vacker vinkällare. Här lagras vinerna olika länge.

Här tillverkas även ett rosa mousserande vin enligt samma metod som när man tillverkar Champagne. Vinet heter Tresette Metodo Classico. Alessandro förklarar hur flaskorna behandlas under jäsning och lagring, ett avancerat hantverk, om jag kommer ihåg rätt så ligger flaskorna minst 5 år innan de kommer ut till försäljning.

Flaskor lyfts upp och skakas lätt sen vrids och lutas de gradvis tills flaskan står upprätt, med korken nedåt. Detta kan ta upp till 8 veckor. Nu har jästfällningen hamnat nere vid korken, då fryser man flaskhalsen och tar ut den frysta jästproppen. Efter det fyller man upp flaskan och sätter i en riktig kork. 

Efter all denna information (som jag minns delar av) ska vi ha en vinprovning. Vi går in i en trevlig lokal där det är uppdukat med bröd, till det får vi prova det mousserande vinet Tresette. Det smakar friskt och gott.

Därefter kommer det in en bricka med kokt och rökt salami, skinka, pate gjord på ost och prosciutto (väldigt god) och rostat bröd i olivolja. Till detta får vi smaka deras vita vin på druvan chardonnay.

Sen kommer det in ett fat med Bagna Cauda som är en sås på ansjovis, vitlök och olivolja. Såsen ligger på grillad paprika. Det är jättegott. Till det dricker vi Dolcetto.

Alessandro berättar att han varje år den 8 december bjuder sina 25 kompisar på denna rätt, då tillsammans med kokt lök. En lök per person, han påstår att rummet är obrukbart i flera veckor efter festen på grund av att det stinker lök.

Alltså, det blir så mycket mat….. Nu kommer det in ett stort fat med tagliatelle och ragu. Mamman i familjen har gjort pastan på morgonen, hon använde 25 ägg! Nu får vi det berömda vinet Nizza, en Barbera från distriktet Nizza.

Nu är vi så mätta och då blir det dessert. En tiramisusmet med frasiga kex. Till dessert dricker vi Muscato, ett sött lätt mousserande vin.

Vi är väldigt nöjda med kvällens mat och vin. Nu vill alla köpa med sig några flaskor. När det är klart kommer mamman och Martha in med Limoncello och Grappa!! Martha verkar känna familjen väldigt väl och under kvällen får jag känslan av att Martha och Alessandro är mer än bara vänner :-).

Alessandro berättar att de använder vanliga korkar till alla viner utom det söta Muscatovinet. Man har haft viljan att använda skruvkork till fler sorters vin, men minsta beställning av skruvkork i en viss färg är 100.000 st och eftersom de har olika färg på sina flaskhalsar och inte producerar den mängden vin fortsätter de med vanlig kork.

Klockan är strax före tio när vi bryter upp och kör mot Alba. En så trevlig kväll vi haft. OBS att bilförare får en bytta att hälla ut sitt vin i, när man tagit en liten sipp. Det är inte jag som kör ikväll.

Idag är det en mindre marknad här i Alba. Vi går dit och köper lite frukt.

En kaffe på ett av torgen.

Efter kaffet går vi till turistinformationen och pratar med en guide. Vi får en del kartor över området kring Alba. När vi promenerar därifrån märker jag att Bengt inte bär på fruktpåsen från marknaden. Oj, den glömde han på kaféet. Han går tillbaka och hämtar påsen som någon vänlig själ lämnat in till personalen. Så bra!

På väg för att äta lunch råkar jag titta i skyltfönstret på stans lyxigaste sprit- och delikatessaffär. Där ser jag en italiensk whisky. Bengt blir såklart intresserad och går in och efter en evighet kommer han ut med flaskan! Han har fått provsmaka och konstaterar att italiensk whisky smakar rätt så bra.

Idag äter vi en lättlunch. Vi delar en tallrik Vitello tonnato (kalvstek med tonfisksås smaksatt med kapris) och en tallrik bruschetta med tomat. Väldigt gott.

På hemväg shoppar vi lite. Bengt köper en manchesterskjorta (eller jacka) och jag en vit tunn skjorta. Vi slinker också in i en brödbutik och köper nybakad foccacia.

Sen blir det lite siesta i lägenheten. Men en liten tur med bilen kan vi ju alltid göra. Vi fick ju så många förslag när vi träffade Martha igår. Vi bestämmer oss för att åka till Barolo. Vi går en runda genom den lilla staden, det går snabbt, den är verkligen liten. Det blir en glass och några foton innan vi åker vidare.

Ett annat förslag på fint utflyktsmål vi fått från Martha är La Morra. Det har man ju hört talas om, men vi har aldrig varit där, så dit åker vi nu.

I början av 1000-talet började man röja och odla kullarna i dessa trakter och då föddes byn ’Murra’ som betyder fårinhängnad, namnet ändrades senare till La Morra. På 1400-talet nämns för första gången druvan Nebbiolo som Barolo-vinet görs på. Idag är La Morra en väldigt aktiv stad, mycket tack vare Barolovinet. Det är en riktig turistmagnet också beroende på sitt rykte om bra mat. Och såklart den vackra panoramautsikten över Langheområdet.

Där finns en utsiktsplats som ligger väldigt högt och har en vidunderlig utsikt. Det stämmer verkligen. Det går inte att beskriva känslan av att stå här uppe och se landskapet breda ut sig åt alla väderstreck. Alla dessa vinfält!!

Två turister har drönare som de flyger med.

Framför klocktornet fanns tidigare ett bronsmonument över Italiens vinmakare Antonio Munciguerra. Detta monument stals 2018 i samband med renoveringen av torget.

Kul att vi bestämde oss för att åka hit, det var verkligen värt den kringelkrokiga resvägen.

På kvällen äter vi foccacian som vi handlade idag, den är supergod gjord med mycket olja och en del salt.

Har sovit sådär… så hård säng.

Idag blir det frukost för två igen. Vi tar det lugnt på förmiddagen och sen tar vi en tur upp i bergen till en liten by som verkar mysig, för att äta lunch.

Det är smala krokiga vägar som leder upp till byn Bossolasco. Vi parkerar bilen och går mot en restaurang som ser trevlig ut. På vägen dit finns turistinformationen och den är öppen (det vanliga är att de är stängda). Vi går in och pratar med Martha (som som jobbar där), hon är väldigt trevlig och informerar om en massa saker man kan göra i området. Vi blir stående där en lång stund.

Vi går vidare till restaurangen, men när vi kommer dit är det fullsatt! Vi traskar vidare i byn, men tyvärr är de andra restaurangerna stängda under lunch eller semesterstängda. På väg tillbaka till bilen möter vi Martha som pratar i telefonen med någon. När hon hör att vi inte fått plats på restaurangen börjar hon och killen i luren att kolla andra alternativ, i byar i närheten, men de flesta är bara öppna på kvällen. Till sist hittar de en som har öppet, dit åker vi.

Vi åker vidare, vägen blir smalare och smalare och så himla krokig.

Det ska ta 13 minuter att köra till byn Niella Belbo men för oss tar det 25 minuter, det går ju inte att köra så snabbt här. På ett ställe är det gubbar som håller på att reparera vägen. Deras stora bil tar upp mer än halva vägens bredd, en av killarna går fram och vinklar in sidospegeln på deras bil och då kan vi passera!

När vi äntligen är framme i Niella Belbo är klockan halv två. Vi hittar restaurangen Nonna Grillo (farmors/mormors grill) och går in och möts av en supersur gammal gubbe (troligen yngre än vi) som säger No, No finito, och det var ju den enda restaurangen i den här byn.

När vi ändå är här går vi upp till en kulle som har fin utsikt. Det är det ju i och för sig överallt här, bara man kommer upp på en höjd.

På den högsta punkten i byn, 785 möh finns en skulptur av konstnären Roberto Bruno. Verket heter Tid, ande och ljus.

Här finns också sagan om Hans och Greta. Bredvid varje kapitel står en snidad träfigur.

En stor fin kyrka har dom i byn, men den är stängd så vi kan inte kika in. Enligt uppgift ska det bo 312 människor här i byn nu så dom har gott om plats i kyrkan.

Nu är vi väldigt hungriga, vi bestämmer oss för att åka tillbaka till Alba, köpa nåt i affären och äta i lägenheten. Som tur är har vi lite nödkost i bilen, jag trycker i mej två dumlekolor och Bengt en Geisha och en Marianne. Kolorna ser lite ledsna ut, men helt ok om man tänker på att dom har åkt med ända från Sverige 😂🤣. Till dessa kolor dricker vi vatten.

På väg till Alba stannar vi ytterligare en gång, vi ser en trevlig restaurang där det sitter några människor och äter. Men nej….. dom stänger strax, så de tar inte emot några nya kunder.

Vi åker igenom stora odlingar av hasselnötter. Vi är ju i de området nu, som är känt för stora hasselnötsodlingar. Hasselnötterna här har en exceptionell smak och har fått skyddad geografisk beteckning (PGI) som ”Piemonte hasselnötter från Langhe”

Det blir både lunch och eftermiddagskaffe på samma gång idag och till det, lite hjärngympa. Varje fredag kommer snälla grannen Irene över med ett korsord från Corren. Det är rätt klurigt, men väldigt kul att lösa. På resan har jag med mej två stycken (hade sparat, för att ta med). Ett är klart och nu väntar det andra :-).

Är man i Alba så är det nästan ett måste att gå ut och ta en aperitivo. Det serveras överallt i stan ungefär mellan 18.00 och 20.00, som en aptitretare innan middagen. Vi slår oss ner på en av serveringarna på det stora torget Piazza Michele Ferrero.

Här på torget finns det nästan 13 meter höga statyn ’Alba’ i bronsat rostfritt stål av konstnären Vallerio Berruti . Flickan sägs ha den ’en blyg tillbakadragen attityd’ vilket är typiskt för de piemontiska folket som aldrig stör.

Det är en skön kväll vi tar en promenad i stan. Det är mycket folk ute. Vi hör en del svenska röster.

Jag måste ta en bild på flickan i kvällsljus också. Den är så otroligt häftig.

Tio minuters promenad så är vi tillbaka i lägenheten.

Frukost i köket klockan åtta bestämde vi igår kväll och klockan åtta sitter alla vid bordet. Snyggt jobbat. Vi försöker äta upp det mesta vi har kvar i kylskåpet.

Bengt noterar att det är så få bilar parkerade ute på gatan och nu hör vi hur sopbilen köra förbi. Oj, tänk om det är parkeringsförbud idag?? Jag fotar en förbudsskylt som syns genom fönstret. Och ja…. på tisdagar får man inte parkera här! Bengt rusar ner till bilen, som tur är har vi inte fått några böter. Han tar bilen och åker runt och letar ledig plats på gatorna i närheten, men det finns såklart inga. Parkeringsförbudet gäller bara fram till klockan nio, klockan är nu tio i nio, så han åker tillbaka till vår gata och ställer bilen där igen. Sopbilen har ju redan kört förbi så det borde vara ok att stå här nu.

När vi packat ihop hjälps vi åt att bära ner väskorna till bilen. Strax före halv tio åker vi mot flygplatsen i Pisa. Utcheckning är senast 10.00.

När vi startat hör Benka att det är något som surrar i bagaget, vi tror att det är den lilla fläkten som Bengt fick igår, kanske har han kommit åt startknappen och nu ligger den i hans rygga och surrar. Vi stannar och jag hittar fläkten i hans rygga, men den är avstängd. Äsch, Benka kanske hörde fel, vi fortsätter resan mot flygplatsen. Men surrandet fortsätter nästan hela resan. När det plötsligt upphör är vi nästan framme, då kommer Benka på att det troligen är hans rakapparat som varit påslagen i hans resväska. Hahaha, mysteriet är löst!

Det tar bara en knapp halvtimme ut till flygplatsen om man kör motorvägen. Klockan är ungefär tio när vi lämnar Tuula och Benka för denna gången. Så himla trevligt vi haft. Tusen tack till er!

Det känns tomt i bilen, väldigt tyst i baksätet. Vi kör norrut och stannar för att dricka elvakaffe på en autogrill.

Det blir inte några fler bilder tagna efter vägen. Nu är det jag som kör. Vi har knappat in Alba på GPS:en. Norr om Genua har vi tänkt att välja en väg som har något färre tunnlar än den väg vi körde söderut. Jag uppfattar att det är den vägen vår GPS har valt….

När vi närmar oss Genua så har vi redan passerat 50 tunnlar. Bengt har precis somnat men det gör ju inget, jag kör ju efter GPS! När han vaknar en liten stund senare säger han att vi måste se upp vid Genua, för där måste vi knappa in en annan rutt på telefonen. Herregud, vi har ju nästan kört förbi Genua nu. Meen så typiskt att han sovit precis på fel ställe och att jag fattat fel och trott att bilens GPS visar rätt väg. Det blir lite tråkigt en stund, men så väljer vi att vända och ta den andra vägen trots att vi kört en bra bit åt ’fel håll’. Bengt knappar in rätt väg i sin telefon och så kan han lotsa mej tillbaka till avfarten mot Milano, där vi ska köra på den ’rätta’ vägen.

Det var dagens incident, sen flyter det på jättebra. Vi är framme i Alba halv fyra. Hittar en affär som har öppet och handlar lite kvällsmat och frukost. Vi kan checka in tidigast klockan fyra.

Det är enkelt att hitta till lägenheten som ligger i en privat fastighet med egen parkering. Nyckeln finns i en liten box, låst med sifferkombination.

Lägenheten är stor och rymlig med plats för fyra personer (minst).

Vi har fått följa med på Benkas och Tuulas hemresa. Oturligt för dem får de inte checka in och lämna sitt bagage tidigare än två timmar innan planet går. Det blir två timmars väntan med bagage i den stora ankomsthallen. Dom fördriver den del av tiden med en 10.30-fika :-).

Incheckningen går bra, men när dom kommer till vänthallen är det proppat med folk. Det finns inte en enda ledig sittplats.

Deras flyg är 40 minuter försenat på grund av något annat plan som varit försenat och en del strul med bagage. Det är en liten flygplats och det verkar som att personalen inte hinner med att lasta och lossa bagage så snabbt som dom borde.

Halv sex får vi ett meddelande från Tuula att dom landat på Arlanda. Efter att de hämtat bagaget ska dom äta en bit mat. Det regnar i Stockholm.

Tuula och Benka åker sista flyget från Arlanda till Midlanda, tror det avgår strax efter tio.

Precis när jag släckt lampan och slutat läsa plingar det i telefonen. Klockan är kvart i tolv. Tuula skriver att det varit en stor krock på E4 i höjd med Antjärn och vägen är avstängd i båda riktningar. Som tur är fick dom meddelandet när de körde på en sträcka där det saknades mitträcke, så Benka kunde vända om och köra tillbaka en bit och ta vägen via Häggdånger. Det funkade jättebra och dom kom hem till Ulvvik välbehållna.

Jag läser i tidningen Ångermanland att vägen för norrgående trafik öppnats strax före klockan ett. Sån tur att de kunde vända och ta en annan väg.

Idag körde vi ungefär 34 mil. Från Lucca, via Pisa flygplats och en extrasväng vid Genua innan vi kom fram till Alba.

Idag blir det utflykt igen :-). Ingen rast och ingen ro. Är man så här nära Pisa, så måste man åka dit. Bengt, Benka och jag har varit där tidigare, men för Tuula blir det första gången. Det tar bara ca 30 minuter att åka bil mellan Lucca och Pisa (inklusive en felkörning).

Bengt har googlat fram en parkering som ligger väldigt nära tornet. Vi kör dit och där finns massor av lediga platser, bra val av oss att åka hit en måndag.

Det är ju läckert när man kommer där efter gatan och ser tornet som verkligen lutar ordentligt. Tornet är klocktornet till Katedralen Santa Maria Assunta. Tornet är 57 meter högt. Lutningen beror på en sättning av den underliggande marken som inträffade redan i de tidiga konstruktionsskedet. Flera byggnader på torget lutar fast i mindre utsträckning. Man började byggande år 1173, men tornet färdigställdes inte förrän i mitten av 1300-talet.

Det blir många foton tagna av tornet.

Många går upp i tornet, men vi fick nog av att klättra i torn igår, så vi stannar nere på marken.

Det är väldigt varmt idag, vi tar en 11-fika och promenerar ner mot floden Arno som flyter genom Pisa.

Plötsligt försvinner Benka in på en liten turistshop. Vi väntar ute på gatan och funderar på om han köpt ytterligare en penna ;-). Meen så himla kul och gulligt, han har köpt en liten fläkt till Bengt (som svettas mest av oss alla). Härligt, den svalkar mer än man kan tro!

Pisa är en trevlig stad med många vackra gamla hus. Ingen av oss har varit nere vid floden tidigare.

Nu är det dags för en glass i värmen.

Och Garibaldi står på torget och övervakar.

Vi vänder och vandrar tillbaka mot Tornet. Vi tänker äta lunch här i Pisa innan vi åker hem igen.

Bengt fotar en staty av Galileo Galilei som man anser vara den moderna vetenskapens fader. Född i Pisa 1564, han var fysiker, astronom, filosof, matematiker och författare. Någon har prytt honom med en skylt där det står ungefär ’DEN SOM VILL HA FRED SKICKAR INGA VAPEN’. Jag önskar att det vore så enkelt 😢.

Efter en stund hittar vi en mindre servering där vi slår oss ner. När vi kommer är det inte så mycket folk, men medan vi sitter där blir det fullsatt. Ägaren går runt och dirigerar. Han har en yngre kille som han kör med hela tiden. Killen får göra allt utom att ta upp beställning av mat. Dryck går bra, men maten vill ägaren sköta själv. Ta upp beställning alltså, inte servera, det får den yngre killen göra.

Eftersom jag inte är så jätteduktig på italienska så pekar jag i menyn på den rätt jag vill beställa, men det gillar han inte. ’Prata med mej säger han’, jag ser inte vad du pekar på, hahaha. Tuula har det enklare, hon tar samma som jag.

Benka äter pasta med skaldjur.

Det finns en gammal statsmur runt Pisa också. Men idag är för trötta för att vandra på den och det är alldeles för varmt.

Nu kommer vi fram till tornet från andra hållet. Såklart måste det tas foton från denna vinkel också.

Klockan är inte så mycket så jag föreslår att vi åker ut till havet och tar en kaffe. Det är alla med på. Vi kör mot Marina di Pisa, som är den närmaste orten vid havet.

Vi kommer fram till ett ställe med helt annan miljö än vi tidigare upplevt. Det är raka långa gator och cykelbanor med sten och asfalt. Lite kargt, men snyggt. Det är så lugnt och stilla här en måndag i september.

Stranden är så häftig, kritvita rundande stenar, man blir nästan bländad. Allt från små, små stenar till stora klippblock.

Det är inte så många restauranger och barer här, men vi hittar ett ställe som säljer kaffe och glass. Där finns ett bord ledigt i skuggan, så vi slår oss ner.

Här sitter vi och myser en lång stund och lyssnar på lugnet och på havet. Detta blev en fantastisk trevlig avslutning på dagen. Hit kan man åka fler gånger!

Nu tar vi bilen hemåt, snabbaste vägen tack!

Det blir lite funderande hit och dit om vi ska gå ut och ta en aperitivo eller om vi ska köpa en pizza i kvarteret där vi bor och äta den hemma. Det är ju sista kvällen tillsamman. Vi bestämmer oss för att köpa hämtpizza.

Killarna går till kvarterspizzerian och köper tre pizzor.

Pizzan är jättegod. Efter maten packar vi ihop. Imorgon ska vi skiljas åt, det känns konstigt när man kampat ihop i så många dygn.

Swante och Karin: Jamen det var mycket gott att äta till vinerna!

———————————————————–

Vaknar till bra väder idag också. Det har regnat riktigt ordentligt under natten.

Efter frukost går vi in till Lucca och upp på muren som löper runt staden. Muren är 4,223 km lång. Bygget av muren startade den 7 maj 1504 och avslutades under 1648. på 1820-talet blev muren ’offentlig’ med gågata och parker. Idag finns sex portar i muren. Den port som är närmast från vår lägenhet är Porta Sant’Anna, som öppnades 1911.

Här står Alfredo Catalani en italiensk operakompositör född i Lucca. Han levde mellan 1854 och 1893.

Vi avbryter promenaden på muren för att ta oss till tornet Torre Guinigi där vi tänkt oss att klättra upp. Vi betalar inträdet, 8 euro kostar det och börjar klättra. Bengt och jag har gått ända upp i tornet tidigare. Från början går det bra, det är helt vanliga breda stentrappor.

Det blir värre lite längre upp när det är ståltrappor som är ’genomskinliga’ (syns på bilden ovan). Det är otroligt obehagligt, jag tvekar många gånger, men tar mej långsamt uppåt. Tuula stannar när det är en bit kvar. Det är flera som hejjar på mej efter vägen, de ser hur rädd jag är när jag smyger efter väggen :-).

225 trappsteg är det! Inte så jobbigt om man tar det lugnt men så himla otäckt. Det är en fantastisk utsikt och kul att det växer träd här uppe. Men ärligt talat ser jag inte så mycket och tar inga foton, jag börjar undra varför jag är här. Herreguud, nu ska jag ner också!! Jag minns inte att jag tyckte det var så här obehagligt förra gången. Bengt fotar utsikten i alla fall.

Lyckligtvis är det enklare att ta sig ner. Nu ser man inga mellanrum mellan trappstegen, det känns mycket tryggare.

Efter denna pärs behöver vi lite lunch. Mina ben känns lite geléartade. Vi får bord på ett mysigt ställe i en gränd. Jag äter en caprése, de andra äter gnocci med gorgonzola i parmesankorgar. Mumsigt! Idag är det vatten, juice och cola som gäller.

Nu har vi fått nya krafter och styr kosan till muren igen.

Ytterligare en staty, detta är Francesco Xaverio Geminiani född i Lucca. Han var en italiensk violinist och kompositör och levde mellan 1687 och 1762.

Det har varit en religiös festival här i Lucca därav de många ljusen som är uppsatta utefter väggarna.

Plötsligt hör vi trummor. Det kommer en parad med folk klädda i medeltida kläder och trummar så det dånar. Paraden är en del i den religiösa festivalen. Tyvärr missade vi detta firande igår. Regnet öste ner, så vi blev kvar inne i lägenheten igårkväll.

Vi passerar en kyrka med en så vacker målning vid taket.

Uppe på muren igen möter vi tre gubbar som varit ute och skjutit kanon.

Vi fortsätter vandra på muren.

Nu har det blivit riktigt varmt och klättringen i tornet har visst tagit på krafterna. Vi bestämmer oss för att handla lite mat i affären och strosa hemåt.

Ett litet kik i kyrkan Santa Caterina på hemvägen orkar vi med. Det är en konstutställning där. Konsten är inget vi tycker något vidare om, men målningarna i kyrkan är väldigt fina.

Det är fint på himlen ikväll.

Ikväll blir det tabberas i kylskåp och skafferi :-).

Ännu en fin morgon. Vi bor i ett lugnt kvarter. Det är inte så mycket trafik på gatan utanför huset.

Åt den andra sidan ser vi en stor husbilsparkering. Även här är det lugnt.

Här i Lucca är det marknadsdag på lördagar. Den ligger en bit utanför stan så vi får ta bilen och åka dit, en marknad måste vi hinna med medans Benka och Tuula är kvar. Denna är lagom stor.

Tuula köper sockar, vita korta som jag köpt i alla år. Dom är så himla sköna och hållbara. Bengt och Benka köper varsina likadana tshirts.

Vi stannar inte så länge, köper med oss lite fikabröd och åker tillbaka hem. Vi tar det lite lugnt i några timmar. Vi har bokat en vinprovning i utkanten av staden där vi ska infinna oss klockan ett.

Det är en otroligt smal och krokig väg upp till vingården. Som tur är får vi inget möte utan tar oss fram utan problem. Vi parkerar bilen precis utanför gården.

Vi blir mottagna och visade till ett bord. Det är inte många gäster här. Det är så fint här med utsikt över ägorna. Tyvärr lite molnigt, men det är inte kallt.

Det första vinet vi ska prova är ett vitt vin på druvan Vermentino. Till vinet får vi vitt bröd, olivolja och salt. Gott.

Nästa vin är ett Rosé till det får en tallrik med lättrökt lax, rödbeta, morot, fänkål och lite sallad. Rosévinet smakar bra till dessa rätter.

Det droppar in mer folk hela tiden. En hel busslast med yngre människor tar upp halva restaurangen. Servitören springer mellan borden och berättar om vinerna och maten.

Vin nummer tre är ett rött Sangiovese. Till det får vi charktallrik. Gott tillsammans.

Till vin nummer fyra, får vi olika bruschetta.

Det sista vinet är en Syrah och till det får vi ost.

I fjärran ser vi hur det börjar regna, men regnet når inte fram till oss.

Efter provningen pratar vi länge med pappan i företaget. Han är så rolig, han berättar att han är gift med en kvinna från Irland. Sonen, som nu driver gården har mörkt hår, men han har två rödhåriga bröder, hahaha, kul information!

Just nu pågår skörden av gröna druvor, de röda börjar man plocka om några veckor. Allt skördas för hand och de har 35 anställda på gården. Gården omfattar 25 hektar mark på lite olika ställen i Toscana. På gårdarna odlas ungefär nio olika sorters druvor. Förutom vindruvor odlas även oliver, majs och cannellinibönor.

Det blir ett trevligt möte med far och son. Vi köper såklart med oss några flaskor hem.

När vi ska åka därifrån inser vi att vi nästan är helt inparkerade. Benka är på väg att dirigera oss ut mellan två andra bilar, men då kommer ägaren till en av bilarna ut och flyttar på sin bil, tack!

Vi kör samma smala väg tillbaka, men nu får vi möte. Den mötande bilen har troligen kört här många gånger tidigare, chauffören backar i snabb hastighet tillbaka på den kurviga vägen, Tack!

Kvällen blir lugn, hemma i lägenheten. Lite bloggande och lite annat.

Swante: Lamm = Får, och Pecorino-osten är gjord på fårmjölk. Pecora betyder får på italienska. 🙂

—————————————————-

Idag ska vi göra Lucca. Lägenheten ligger ca 12 minuters promenad från stadsmuren. Det är fint väder, solen skiner, det är lagom varmt.

Vi går ner till centrum i Lucca.

Kafeét ligger på Piazza Cittadella där det finns en staty av Giacomo Antonio Domenico Michele Secondo Maria Puccini (det är hans fullständiga namn). Han föddes den 22 december 1858 här i Lucca. Födelsehuset ligger vid torget.

Vi fortsätter fram till Piazza di San Martino där den stora San Martinokatedralen finns. Kyrkan har anor från 500-talet. Klocktornet håller på att renoveras.

Det blir faktiskt lite shopping, Tuula hitta sköna långbyxor, Benka köper två superfina ulltröjor och jag hittar en blus. Bengt köper en liten burk tryffel.

Det finns många statyer och monument här i Lucca. Här sitter Matteo Civitali som var en berömd italiensk skulptör från 1400-talet.

Vi kikar in i den före detta kyrkan Saint Christopher. Efter andra världskriget togs alla altare och väggdekorationer bort och kyrkan gjordes om till en minnesplats för alla Luccianer som stupat i första och andra världskriget. Deras namn finns inristade i väggarna. Lokalen används nu för tiden till olika kulturella evenemang tex konserter och konstutställningar.

Just nu är det konstnären ?? som har utställning här. Det är väldigt speciella tavlor. Vi har sett fler konstverk av denna konstnär i en liten butik i staden.

Jamen, då blev vi hungriga igen, tiden går verkligen fort här. Ett måste här i Lucca är att besöka det stora runda torget, Piazza dell´Anfiteatro. Torgets ovala form är bevarat från den romerska amfiteatern som en gång låg här. Idag är torget kantat av restauranger och butiker.

Vi äter ravioli med tryffel, jättegott.

Ytterligare en fin staty, detta är Luigi Boccherini en italiensk kompositör som föddes den 19 februari 1743 i Lucca och dog den 28 maj 1805 i Madrid.

Nöjda med dagens besök i Lucca, promenerar vi tillbaka hem. Vi har inte tagit med all packning från bilen upp i lägenheten. Bland annat har jag inte med mej aceton och nagellack. Nu behöver både Tuula och jag bättra på våra naglar. Någonstans i bilens packning finns detta. Vi får leta en stund innan den påsen dyker upp :-).

Klockan är strax efter tre och vi har nu några timmar att vila innan vi ska äta middag inne i Lucca. Vi har beställt bord på en trevlig restaurang där Bengt och jag ätit så god mat tidigare.

Nu har vi svidat om och bestämmer oss för att ta varsin drink innan middagen. Benka och jag kör på den vanliga Aperol Spritz och Tuula och Bengt provar en Negroni.

Det är fredagkväll och mycket folk ute, så mysigt. Varmt och skönt.

Lokalen ligger på en innergård med stora parasoller som tak. Det är verkligen en mysig lokal och jättetrevlig personal.

Till att börja med föreslår servitören några små aptitretare.

Som huvudrätt beställer jag kyckling med rostade rotsaker, Bengt vill ha lamm med potatiskaka, Tuula beställer risotto med vildsvinskött och Benka tar en rätt som rekommenderas, ’dagens specialitet’, nämligen tagliatelle med färska räkor. Vi beställer en flaska rött vin från trakten.

Alla tycker vi att maten är supergod, utom Benka som inte alls gillar räkorna. Det visar sig att räkorna inte är kokta utan helt råa och utmanglade, inte ens kryddade (bläää). Bengt ’offrar’ sig och äter upp dem, men han gillar dem inte heller. Benka får lite lamm från Bengt och lite vildsvin från Tuula. Vi andra är såå nöjda att vi inte tog ’dagens specialitet’!

Men innan vi börjar äta får vi en överraskning, kvällen är en födelsedagspresent till mej (och Bengt får hänga med) från Tuula och Benka. Så himla gulligt, TACK!!

Såklart får vi även dessert. Benka tar chokladboll med något friterat överdrag och med vaniljkräm inuti och chokladsås över, lite godare än räkorna ;-), Tuula och jag äter vaniljglass med tre olika tillbehör och Bengt tar en grappa.

Restaurangen är så fin!

Swante: Jag tror Bengt hade det på känn, när han såg att jag lagt ut bilden här, hahaha!

————————————————–

Efter en god frukost packar vi bilen och tar med alla sopor och ger oss av. Soporna ska lämnas en bit bort från vår lägenhet. Klockan är strax före tio.

Nu styr vi norrut, slutmålet för dagen är Lucca, men innan dess har vi några planerade stopp. Vi bestämde oss för ta vägen förbi Hönsgården och köpa några fler flaskor vin därifrån, de är verkligen goda.

Vi fortsätter mot målet, klockan närmar sig elva och vi är lite fikasugna. Då kommer Bengt på att vi är väldigt nära Monteverdi Marittimo där vi varit med Åke och Elisabeth och med Viktor, 2018 (det så kallade Jordbävningshuset). Så klart måste vi åka dit och ta en fika och besöka den fantastiska butiken som säljer allt möjligt, bland annat ost och många vildsvinsprodukter.

Vi tar en tur till affären. Det är väldigt trångt och rätt så mycket folk, många turister. Expediterna (och kunderna) är högljudda och mycket enträgna om att sälja på oss turister så mycket som möjligt. Vi blir inviterade till den lilla, lilla trånga ostkällaren och får provsmaka flera olika peccorino. Alla är så goda, vi köper med oss tre olika sorter, lagrade 5 månader, 1 år och 2 år.

När vi handlat ost tar hon med oss in till charkkällaren där vi får provsmaka olika delikatesser medan hon vacumförpackar ostarna. Vi köper lite vildsvinskött som är saltat och torkat. Men ska vi inte ha lite pasta också och några flaskor vin???? Köp tre flaskor vin och betala för två! Hahaha, och sen får vi procent på alltihopa och Benka får en förpackning mandelskorpor med sig när vi betalat. Det blir såklart jättedyrt, men det är det värt!

Måste också nämna att Benka passar på att låna deras toalett…… ’Dit behöver du inte gå’ säger han till mej när han kommer därifrån🤢. Jag vill inte veta några detaljer (bland det värsta han sett)!

Efter denna upplevelse kör vi vidare för att äta lunch i Volterra, en annan favoritstad.

Här omkring finns de jättestora runda ringarna som skapats av konstnären  Mauro Stacciolis från Volterra. De kallas ”Luoghi d’Esperienza” (platser för upplevelse) och skapades 2009.

Det inte lätt att hitta parkering i staden, det är så mycket turister här. Vi hittar ett parkeringshus där maxhöjden är 2,20 (vår bil är 2,10 inklusive takbox) och där ska det finnas ledig platser så vi kör in. Jodå, det finns ett antal ledig platser, men de är så himla trånga så vi fortsätter ut igen, flera bilar efter oss gör samma sak. Vi åker till andra sidan av staden och hittar parkering, härifrån är det mycket längre att gå, men vi är ju så vältränade så det är inga problem. Promenaden till staden börjar med en låååång trappa (102 steg) upp mot centrum.

Vi äter lunch på en uteservering och strosar runt i de gamla kvarteren. Det är väldigt vackert här, så fina gamla hus och en hisnande utsikt.

Paolo Staddioli har flera jättehäftiga skulpturer i brons utställda i Volterra denna säsong.

En massa bilder från promenaden genom den fina staden.

Vi avslutar med en glass! Det finns säkert fler än tio glassbarer. Där vi stannar tar man en nummerlapp och köar ute på gatan innan man går in och beställer sin glass.

Dags att avverka sista etappen av dagens resa. Mot Lucca.

Det blir en rätt så jobbig tripp, det är mycket trafik, många slutar väl jobb och skola vid denna tid och vi kör genom många små samhällen, väldigt stökigt i trafiken. Som vanligt ligger det italienare tätt, tätt bakom vår bil och kör om precis överallt.

Vi stannar till vid en Conad och fyller på med frukostmat.

Vi hittar lätt fram till lägenheten, som ligger en liten bit utanför stadsmuren i Lucca, och får parkering på gatan precis utanför (avgiftsfritt). Nyckeln finns i en liten dosa vid grinden, vi har redan fått koden till dosan. Det är väldigt smidigt att checka in nu för tiden. Nästan alltid kan man hämta sin nyckel på ett ställe utan att behöva bestämma exakt ankomsttid.

Vilken fin lägenhet vi har hyrt! Så stor, rymlig och välutrustad. Den ligger på andra våningen i en privat fastighet. Hyresvärdens föräldrar bor i den nedre våningen.

Vi är supernöjda med lägenheten, här behöver vi inte trängas :-).

Så här har vi åkt idag, ungefär 20 mil blev det.

Swante: Tack för alla trevliga kommentarer och grattis till ett nytt fint hus!

Det regnar när vi vaknar, helt enligt prognos. Vid lunchtid sätter vi oss i bilen och kör mot Talamone, en liten stad ca 3 mil söder om Grosseto.

Jag har min regnjacka med, Tuula och Bengt lånar regnponchos som ligger i bilen. Det regnar lite smått, men är inte så kallt.

Vi är inte många själar som vandrar omkring här idag och tyvärr är de flesta restauranger stängda. Till sist hittar vi en bar som har några få platser inomhus förutom en jättestor uteservering. Vi blir tillsagda att lämna våra regnkläder utomhus, sen får vi sätta oss vid ett bord inomhus. Dom har inte många rätter att välja bland, vi bestämmer oss för en charktallrik och några bruschetta. Det kommer ytterligare två gäster, sen är det fullsatt.

Efter maten promenerar vi runt i staden. Det är grått och mulen, men regnet har upphört.

Många växter blommar.

En gigantisk fästning finns i staden, den heter Aldobrandesca. Fästningen byggdes i mitten av 1200-talet på order av familjen Aldobrandeschi, med uppgift att ha utsikt över och försvara hamnen. Under andra världskriget skadades muren, men har efter det restaurerats.

Efter rundvandringen går vi tillbaka till bilen och kör hemåt.

Sista kvällen på detta ställe. Bengt hoppar i poolen bara för att man borde göra det! Det är jättekallt i vattnet tycker han. Ingen annan känner för att bada.

Middag ska vi äta på boendets restaurang. Vi har beställt bord till klockan 19. När vi kommer fram står en hel busslast med pensionärer från Schweiz och dricker bubbel utanför restaurangen. Vi smiter förbi och blir visade ett bord inomhus. Det är varmt och skönt ute, men tyvärr så mycket mygg så det blir till att äta inomhus. Det har varit det sämsta med detta boende, så mycket mygg och flugor utomhus så vi har ätit alla måltider inne.

Tuula och jag äter Tagliatelle med lax, Bengt pasta med skaldjur och Benka Pasta Vongole (som inte kom med på bild).

Till att börja med är vi alldeles ensamma, sen stormar Schweizarna in, dom är klara med bubblet och ska nu äta middag. Lite senare kommer ett stort högljutt italienskt sällskap som firar någons födelsedag. Servitriserna är väldigt stressade, mat bärs ut och in i väldans fart.

Vi hade gärna suttit och vilat en stund mellan huvudrätt och dessert, men de är de inte intresserade av. Det känns som att de vill bli av med oss så fort som möjligt.

Sista kvällen i Grosseto, vi packar ihop och gör oss redo för att flytta några mil norrut.