Dagbok Ångman – Varverud

Idag är det marknad i Moncalvo, vår närmaste stad. Det är förresten Italiens minsta tätort som får kallas stad. Den ligger 305 meter öh och där bor ungefär 3000 människor.

Här är det väldigt mycket folk idag och alla verkar handlar massor.

Vi går runt och kollar på alla spännande varor. Vi behöver en ny flugsmälla, den som finns i huset är väldigt dålig, här hittar vi en för 1 euro. Hittar också en liten korg att hänga i duschen där man kan ställa sitt schampo. Bengt köper en tshirt och jag köper sockar. Sen måste vi ha fika.

Innan vi åkte hem handlade vi 4 tomater, 2 stora nektariner och 2 bananer, alltsammans för 1 euro. Bra pris och fräscha varor.

I våra omgivningar odlar dom massor av solrosor i år. Tidigare har vi bara sett något enstaka fält, men nu finns dom överallt. De flesta är helt överblommade, men vackra ändå med sina stora blommor nedfällda mot marken.

Dagens lunch blir en favorit, salsicca med pasta och spenat. Mums. Nu kan vi sitta ute och äta lunch igen, det var bara första dagen som getingarna var alldeles för närgångna.

Vi väntar på att det ska börja regna, prognosen ändrar sig hela tiden. Inte förrän vid sextiden på kvällen kommer regn, åska och det är väldigt blåsigt.

Imorgon ska det enligt prognosen regna kraftigt hela dagen, vi får hoppas att den är fel :-).

Ingalill och Karin – Grazzano är ju en liten by med bara ungefär 600 innevånare och det är inte så många arbetstillfällen här. Men några gummor såg vi i sina hus och ett par var i affären. En hel del gubbar susar ju förbi i sina fiatbilar på de smala gatorna också.

Swante – det är tur att vi inte ens behöver gå i den där backen varje dag!

Efter frukost tänker vi ta en promenad ner till affären i byn. Det gick ju bra att gå för Bengt igår och idag har han inga men efter gårdagen. Det är ungefär 1 km men väldigt backigt.

Det är så många hus till salu här i år, man kanske skulle slå till på ett :-). Nej, så blir det inte! Kul att vara här, men alldeles för mycket bestyr att äga ett hus själv. Många hus håller på att renoveras så jag antar att det finns ett stort behov av att rusta husen när dom väl har sålts.

I affären ser allt ut som vanligt förutom att dom börjat ta emot betalning med kort. Dom lagar mat själva och säljer. Vi har provat en del tidigare och gillat det. Idag köper vi färsbiffar med ost och vegetariska biffar med spenat och en foccacia.

Det har öppnat en ny restaurang i byn. Rosaria berättade att den ska vara riktigt bra med satsning på lokala råvaror. Just nu är det stängt, med dom öppnar igen nästa vecka. Den måste vi prova framöver.

Det blir lite jobbigt för Bengt när vi ska hem. Det är en riktigt brant och lång stigning upp till huset. Men det går! Tur att det är tidigt på dagen och bara 21 grader varmt.

Dagen har sedan flutit på i lugn och ro. Lite molningt men 26 grader så det är väldigt behagligt.

Till middag steker Bengt zuccinibiffar. Rosaria kommer förbi med en bit alldeles nybakad och varm foccacia. Alltså…. det brödet är så himla gott. Massor med olja och mycket salt.

Swante – hahaha, ingen kommentar till din kommentar 🙂

Ingalill – ja man kanske inte kan hålla till i ditt ’syrum’

Efter en dag i viloläge måste vi ut och röra på oss igen.

Vi åker västerut för att besöka det äldsta bevarade klostret här i området. Vägarna är väldigt slingriga och smala och naturen är väldigt olik den där vi bor. Här är det mycket skog och i skogarna här finns det tryffel!

I en liten by innan klostret stannar vi på en bar och tar en kaffe och en foccacia.

Så är vi framme vid den gamla kyrkan Abbazia di Vezzolano. Den omnämns för första gången år 1095. I slutet på 1100-talet började den nuvarande kyrkan att byggas. Det var under 1600-talet folk började kalla kyrkan för kloster och det kallas den än idag. Det är svårt att läsa sig till om det verkligen bott några nunnor eller munkar här. Kyrkan har varit i både privat och statlig ägo. 1927 dog den sista ägaren och klostret donerades till Jordbruksakademin i Turin. Senare övertogs det av staten och flera restaureringar har gjorts bland annat för att bevara de urgamla freskerna.

Det är en del turister här, bland annat ett tyskt par och två par från Nederländerna. Ett av paren, i vår ålder, backar ut från parkeringen och swich, rakt in i det enda lilla träd som finns i närheten. Det ser rätt lustigt ut eftersom det finns hur mycket fri yta som helst bakom bilen. Det är kvinnan som kör och mannen rusar ut för att kolla vad dom hänt. Ingen större skada, men vindrutetorkaren på bakrutan har trillat av.

Vi åker vidare till den lilla staden Cocconato. Den har 1639 innevånare. Staden är känd för sin panoramautsikt, man ser ända till Alperna om vädret är klart.

Staden grundades på romartiden, runt 00-talet. Här finns också centrum för Freisa-druvan. Vi promenerar runt en lång stund, Bengt har ju sina kryckor med sig idag och klarar att gå väldigt bra trots de backiga gatorna. Som vanligt är vi ute i fel tid, det mesta är stängt.

Efter denna långa promenad bär det hemåt igen.

Vi lagar lite mat och sen blir det häng i solstolarna med var sin bok. Lika varmt idag, ca 27 grader och molnfritt.

Swante – kul att du hänger med 🙂

Vilodag, väldigt skönt!!

Det har regnat ordentligt inatt och även nu på morgonen. Helt enligt prognosen. Och som dom sagt klarnar det upp vid elvatiden. Det blir en solig och varm dag, 27 grader.

Vi bara slappar, hela dagen. Känns bekant att lägga sig i solstolen med en god bok. Det är tyvärr en massa getingar här iår och dom är väldigt sugna på vår mat. Vi dukar lunchen (skinka och melon) utomhus, men ger upp efter en stund. Dom landar på skinkan och sitter kvar där, helt orädda. Getingstick vill man inte ha så vi bär in lunchen.

Rosaria kommer förbi med mer frukt och hämtar våra pass. Hon ska registrera att vi är här som turister.

Hennes tre barnbarn är här idag, dom börjar inte skolor och förskolor förrän nästa måndag. Hon har fått ytterligare ett barnbarn, den första pojken! Hon berättar att hennes son är läkare. Han har två olika arbeten. På dagarna arbetar han med plastikkirurgi och på kvällar och helger (inte alla) är han jourläkare. Som jourläkare åker man hem till den sjuka (eftersom mottagningarna är stängda) istället för att den sjuka ska ta sig till ett sjukhus. Jourläkaren gör en bedömning om hen själv klarar av sjukfallet eller om patienten ändå måste till sjukhus.

Vi skojjar lite om sonens andra jobb, att fixa till diverse skavanker. Rosaria vill absolut inte göra några ingrepp, hon är rädd för all vad sjukvård heter. Hon har frågat sonen om han är nöjd med att mamma ser ut som hon gör och det är han, så hon slipper fixa till sig :-).

Hennes man, Cladio, är ju också läkare och han tar hand om alla i familjen, från de små barnen till gamlingarna. Väldigt praktiskt.

Bengt berättar lite om sina krämpor och vi beskriver hur sjukvården fungerar (inte fungerar) i Sverige idag. Med långa väntetider tex. Rosaria blir väldigt förvånad. Hon har trott att Sverige är perfekt, att alla får den vård dom behöver inom rimlig tid. Att vi inte har läkare som åker hem till folk tycker hon också är väldigt konstigt.

Det är mycket trevligt och intressant att prata med Rosaria. Numera är hon inte borgmästare längre, men hon är vice borgmästare så det enda hon får göra nu är att jobba, hahaha. Inga glansdagar längre.

Två kvällsbilder från vårt lilla boende.

Första natten i Grazzano, och sängen är lika hård som vanligt. Jag har ju en ’resemadrass’ med mej som fungerade bra förra året, men det tar några nätter för att ställa in rätt mängd luft i den, så det kommer nog att kännas bättre framöver.

Idag ska vi åka in till Asti för att kolla på festligheter. Enligt Rosaria måste vi åka väldigt tidigt för att få en parkering eftersom nästan hela staden stängs av redan vid niotiden. Men vi är lite sega idag, så klockan blir strax före nio innan vi kommer iväg. Det tar en halvtimme att köra och vi ställer in GPSen på den stora parkeringen mitt i staden. Det går ju som tåget, inga avspärrningar än så länge och massor av lediga parkeringsplatser. Det är ju så himla bra att vi kan parkera så nära centrum eftersom Bengt glömde sina kryckor i huset…………

Turistinformationen är öppen så vi går in där för att få en karta och ett program över dagens aktiviteter. Damen som jobbar där tar fram en karta över Asti med omnejd och sen börjar hon rabblar sevärdheter i ca 10 minuter, det tar aldrig slut. Hon ritar ringar överallt på kartan, det är ju omöjligt att komma ihåg allt hon pratar om. Men vi har i alla fall en bra karta med massor av röda ringar på, så vi får väl grunna på vilka platser vi ska besöka i lugn och ro en annan dag. Först på programmet idag står flaggviftarna som ska ha sin uppvisning klockan elva.

Så bra, då hinner vi fika innan detta börjar, vi måste ju sitta ner mellan varven så att Bengt orkar vara med hela dagen.

Utanför kyrkan vid torget där flaggviftarna ska ha sin uppvisning hittar vi en pelare som Bengt kan luta sig mot. Här är det skugga vilket är nödvändigt, det är så himla varmt i solen. Vi ser inte jättebra, men det duger. Flaggviftargruppen bildades i slutet av 1960-talet och har sedan dess utvecklats och är nu superduktiga.

Nu är det mer än två timmar innan paraden börjar. Vi går till saluhallen där dom serverar enklare mat och vin idag. Eftersom vi inte kan gå så långa sträckor får vi väl äta och dricka ofta istället. Bengt äter råbiff med tryffel och jag kalvfilé med tonfisksås, det smakar jättebra.

Det är fortfarande en stund kvar till paraden, hahaha då får det bli resans första spritz och till den får man ju lite tilltugg.

Sen är det dags att leta upp en pelare i skuggan igen. Paraden håller på i 1,5 timme så det blir lååång tid att stå. Det är redan massor av folk, men vi lyckas hitta en hyfsat bra plats. Vi ser bra, men det är svårare att fotografera.

Paraden har detta år över 1200 deltagare som är klädda i medeltida kostymer. Det är 21 olika byar/distrikt/städer som medverkar. Varje distrikt presenterar olika teman, tex fest, begravning, eld, jakt, medicin osv. Nästan varje distrikt inleds med en vacker häst. Dräkterna är gjorda av duktiga byskräddare efter verkliga förlagor. Så otroligt vackra, jag som älskar tyger, kan inte se mej mätt på alla plagg. Allt är skräddarsytt för just den person som bär dräkten. Många spektakulära hattar och fantastiska pärlbroderier. Här skulle man gärna vilja vara med och sy, eller hur Ingalill. Något lite enklare plagg kanske man skulle kunna fixa med lite hjälp. Hela paraden avslutas med fyra gigantiska kossor (vet ej vilken sort). Rosaria berättar att dom här kossorna finns till just bara för att delta i denna årliga parad. Tyvärr fick varken Bengt eller jag med dem på någon bild.

Varje år utses en vinnare som bäst representerar paradens historiska tema. En jury bedömer tyger, stilar, tillbehör, frisyrer och utrustningar.

Här kommer massor av foton på vackra dräkter. En och annan näsa, hårkalufs och haka kommer med på köpet. Så blir korten när man är kort i rocken 🙂

Medan vi kollar på paraden ser vi två personer som kollapsat. Överallt finns det sjukvårdare och dom är snabbt framme och hjälper till. Det är säkert värmen som ställer till det.

Direkt efter paraden börjar Palio di Asti som är en ryttartävling. Vi har inte tänkt gå på denna iår, men blev övertalade av kvinnan i turistinformationen. Det är jubileum i år, lite extra festligt. Man firar att det är 1900 år sedan San Secondo dog. Det är inte helt klarlagt, men man betraktar honom som en romersk soldat. ev martyr, och han är skyddshelgon för Asti.

När vi köpte biljetterna till tävlingen hade vi tänkt köpa de allra billigaste. Den unga tjejjen i kassan upplyste då oss (bleka nordbor) om att platserna ligger i gassande sol! Vilken klok flicka, såklart klarar vi inte att sitta i solen, så vi köper lite dyrare biljetter och får plats i skuggan. Det är nästan helt utsålt!

Den här banan med sina läktare är uppbyggd på ett torg mitt inne i Asti. Massor av sand har fraktats hit och allt bara för några timmars tävlingar. Imorgon monteras läktare ned och sanden forslas bort igen.

Det är svårt att fånga loppet på bild. Hästarna rusar fram i full fart. Dom rider barbacka. I varje lopp är det några ryttare som faller av sin häst. Hästarna skenar vidare och ställer till oreda i loppet. I finalen är det en av de ryttarlösa hästarna som är först över mållinjen. Men för att vinna måste ju både häst och ryttare susa över mållinjen tillsammans.

Vi sitter vid en nödutgång och ser hur sjukvårdare vid fem olika tillfällen rusar ut med en person på bår. Det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt det ska vara att stå i den stekheta solen på innerplanen. Det är fortfarande 32 grader i skuggan.

Trötta och svettiga kör vi hemåt. Imorgon får det bli vilodag!!!

Frukost serveras endera klockan sju eller halv åtta, man måste välja en av dessa tider. Vi valde halv åtta. Vi blir anvisade ett bord där det redan är framdukat olika frallor (även grova), ostskivor, salami, kokt ägg, marmelader och juice. Det blev tyvärr inga bilder tagna. Jag ber om te och får en sort som smakar starkt av mint, inte så gott så här till frukost! Efter en stund kommer det in bullar fyllda med någon söt nötmassa också :-). En bra frukost

Redan halv nio sitter vi i bilen redo för den sista etappen innan Grazzano. Idag ska vi köra knappt 50 mil så vi tänker passa på att ta en lång lunchpaus under vägen. För flera år sedan bodde vi i Schweiz med Åke och Elisabeth och gjorde då en utflykt till en liten stad som heter Ascona, då tyckte vi att den var så trevlig. Det blir nog lagom att stanna där för lunch.

Vi har inte köpt något skattemärke för att få köra i Schweiz, men vi hoppas att kunna köpa ett vid någon mack innan vi är framme vid gränsen. Men icke, vips är vi framme! Men vid denna gränskontroll är det ordning och reda. En kö för bilar med skattemärke och en särskild kö för bilar utan märke. Före oss i denna kö står en bil från Sverige. Hur smidigt som helst, vi betala med kort, 40 franc, får vårt märke och åker vidare.

Nu börjar en jobbig del av denna resa (men det vet vi ju inte än). Det är vansinnigt mycket trafik och flera vägarbeten. Efter knappt tre timmar stannar vi på en superfin rastplats. Fräsch och snyggt. Vi besöker toan och tar en glass.

Nu har vi hämtat lite ny ork och kör vidare mot St Gotthardtunneln som Bengt har sett fram emot att åka genom. Vi har aldrig kört denna väg tidigare. Nu visar det sig att den norrgående tunneln är avstängd med milslånga köer som följd. Både norr- och södergående trafik ska alltså samsas i en tunnel. Klantigt att vi inte kollade det innan vi valde väg! Vi rullar ca 2 mil under 1 timme och så fortsätter det ända fram till att tunneln börjar och det går ihop till ett körfält, med mötande trafik. Då flyter det på i ungefär 50 km/timme. Innan infarten till tunneln är det trafikljus, det är grönt i 10 sekunder och rött i 20 sekunder, det kanske är ett bra sätt att få lite spridning på trafiken i tunneln.

Jag hinner säga till Bengt att det är tur att det inte står stilla i tunneln eftersom det skulle kännas lite panikartat. Tunneln är 17 km lång! Det är trafikljus var hundrade meter som lyser grönt och fint! Men plötsligt blir det stopp, trafikljusen börjar blinka gult. Vi blir stillastående en stund, inte så länge, sen får vi köra. Stoppet beror på att en bil står stilla i vårt körfält, det är ingen mötande trafik just nu, så vi kan passera och köra vidare. Vi har ändå en himla tur som får köra vidare. För mötande trafik är det rött! Köerna är mycket, mycket värre för norrgående trafik! Utanför tunneln är det stopp i 8 km. Folk står utanför bilarna. Det är närmare 30 grader varmt och ingen möjlighet att vända. Sen är det helt plötsligt ingen mötande trafik alls. Konstigt!! Men det förklaras av att det är stopp några kilometer längre fram, men kilometerlånga köer igen. Så fortsätter det några gånger, allt som allt kö i flera, flera mil.

Efter flera timmar är vi framme i Ascona. Lunchtid har passerat för länge sen, sån tur att vi rastade och fick i oss en glass! Vatten har vi alltid med oss bilen, det har vi lärt oss under åren.

Inne i centrum i Ascona hittar vi ingen parkering, förutom ett stort parkeringshus med begränsad höjd. Vi åker mot stranden istället. Ascona ligger vid Maggioresjön. Vi hittar en stor parkering och går mot stranden. Det finns en enda servering här så det får bli den! Vi är ju så sena nu så vi ger oss inte tid att åka och leta efter något bättre. Vi beställer varsin sallad, två sallad och en stor flaska vatten går på ca 400 kronor! Expediten hanterar tre språk samtidigt!! Hon pratar engelska med oss och förklarar vad vi kan äta och hur vi ska betala, på sidan om förklarar hon något på tyska för en annan kund och dessutom ger hon order till köket vad som ska fixas på italienska. Så imponerande.

Efter lunchpaus blir det några mil på slingrig smal väg utmed Maggioresjön. Det är vackert, men svårt att se något när man kör. Naturen är väldigt lik den runt Gardasjön. Bergigt, smalt med många små byar/städer och mycket trafik även här.

Sen är vi äntligen ute på motorvägen igen. Vissa sträckor är vi nästan ensamma på den trefiliga motorvägen. Vi stannar och tar en kopp gott italienskt kaffe på en vägkrog, nu är det 33 grader varmt.

Efter att ha stannat och handlat mat till frukost mm är vi framme i Grazzano, klockan är strax efter 19. Claudio tar emot och hälsar välkommen. Rosaria är inte hemma. Det är fullt med folk utanför vårt lilla hus. Det är ju sammanbyggd med en lägenhet där en faster till Rosaria bor ibland. Fastern är här tillsammans med Rosarias mamma och syster och en yngre tjej som vi inte uppfattar hur hon hör till. Dom pratar ju nästan ingen engelska.

Lite senare kommer Rosaria och hälsar välkommen och Claudio dyker upp med ett helt fat med frukt från hans trädgård. Persikor, plommon och fikon.

Idag körde vi 47 jobbiga mil.

Ingalill – jag hajjade också till när jag såg bilden. Det var någonting som inte stämde. Vid första anblick är dom lite lika, men inte om man kollar lite mer noggrant :-).

Det är bra sängar på detta hotell, har sovit bra. Vi äter en tidig frukost. Mycket att välja på!

Vi lämnar hotellet redan klockan halv nio och kör söderut. Idag är det hur många vägarbeten som helst. Det längsta är 3 mil!! Men det är aldrig helt stillastående, det känns ju bra att rulla hela tiden om än väldigt långsamt vissa sträckor.

Igår googlade vi på resvägen och såg att rutten går strax utanför Heidelberg. Det passar ju bra att stanna till där och äta lunch. I Silvias hemstad :-).

Vi knappar in Altstadt (gamla staden) på GPS:en och kör in i Heidelberg. Vi upptäcker snart att i denna stad har man massor av parkeringar, men nästan alla ligger under jord och det betyder ju att det är en begränsad höjd på fordonet för att köra in i parkeringshuset, inte alls bra när man har takbox! Vi snurrar runt, runt i över en halvtimme och tänker nästan ge upp när vi plötsligt hittar flera lediga parkeringsplatser utefter en gata. Man blir lite misstänksamt…. får man verkligen stanna här, men vi parkerar och betalar, maxtiden, två timmar.

Bengt får kämpa på, det är en bit att gå ner till den gamla stadsdelen. Vi hittar en mysig gågata med massor av serveringar. Men alla bjuder på kaffe, fikabröd och glass! Inga matställen. När vi promenerat nästan hela gatan fram hittar vi ett ställe som har några lättare maträtter, vi är så trötta och hungriga så vi står oss ner här. Jag beställer en caesarsallad. Om man vill ha kyckling till salladen kostar det extra!! Vadå.. ingår inte kyckling (eller ev räkor) i en caesarsallad`?? Bengt beställer en pastarätt med fyra olika ostar.

Det verkar finnas massor att se i Heidelberg, men med Bengts värk och bara två timmars parkering hinner vi inte så mycket (vi fick vänta länge på maten). Vi får väl åka tillbaka hit någon annan gång. Vi bestämmer oss för att fortsätta hela gågatan fram till kyrkan. Då dyker det upp ett apotek. Meeen, dom kan väl inte ha kryckor på ett apotek undrar Bengt. Jag tycker vi ska gå in och fråga, dom kanske vet var man kan köpa dem i alla fall! Jag går in och frågar, och det är ju inga problem, tjejjen i kassan kan engelska och såklart säljer dom kryckor här på apoteket. Hon försvinner in bakom kulisserna och kommer tillbaka med två kryckor. Herreguuud så smidigt!! 22 euro för två kryckor, det kan man väl inte klara på!

Nu är det bara 45 minuter kvar tills parkeringen går ut så vi får pinna på för att hinna tillbaka till bilen. Det är inte helt lätt att gå med kryckor och det är så himla varmt, 30 grader!

Vi hittar tillbaka till bilen precis när parkeringstiden går ut. Innan vi lämnar Heidelberg passar vi på att tanka, dieseln här kostar ca 1,22 euro. Det är billigare att tanka inne i de små städerna än utefter motorvägen.

Det återstår bara ca 20 mil till hotellet där vi ska bo i natt, men det blir jobbiga mil. Bengt börjar köra, det är vägarbeten och häftig trafik på den trefiliga autobahn. Ibland flyter det på i 130 km/tim för att plötsligt stanna upp och nästan stå stilla i alla tre körfält. Det är verkligen en ryckig körning. Vi stannar på en rastplats och sträcker på benen och byter chaufför.

Klockan blir halv sju innan vi är framme i Neuenburg am Rein där vi ska bo inatt. Det är enkelt att hitta hotellet och det finns parkering på innergården.

Det är fortfarande 30 grader varmt! Vi går ner till torget i byn och tar varsin öl och varsin Abendbrot mit käse. Det är jättegott, härligt bröd med flera olika sorters ost. Det finns till och med en sorts öl som Bengt gillar.

Det blir lite missförstånd med servitrisen, som inte kan ett ord engelska, hos surnar till och ber att få hämta en kollega. Men allt löser sig och hon tinar upp efter att vi på knackig tyska berömt maten :-).

Det är fullt med folk på torget och fullsatt på alla serveringar. Vi ser ett litet stånd där det ser ut som dom säljer vin. Vi måste kolla detta innan vi går hem till hotellet. Det är lokala viner, fler olika sorter, både vita och röda och mousserande. Vi tar varsitt glas vitt iskallt vin. Det smakar så bra med denna iskalla dryck i värmen. Sen är det dax att gå hem och sova.

Idag körde vi 64 mil.

Ingalill – ja du förstår vilken känsla när man upptäcker att kryckorna är kvar hemma!!! Men så himla bra att det fanns att köpa. Nu gäller det att öva sig att gå med dem och hoppas på att det hjälper!

Jamen då är vi på väg igen. Det känns lite tjatigt, men som jag skrivit tidigare skriver jag detta i första hand lite som en dagbok för oss själva.

Häromdagen fick Bengt en värdekupong från ICA på en tårta och ett paket servetter (alldeles gratis)! Han fyller ju åt om någon vecka. Vi bestämde oss för att hämta ut tårtan och lägga den i frysen så kan vi mumsa på den när vi kommer hem igen. Hmmm….. jo, vi tog varsin liten liten bit innan den åkte in i frysen.

Kvart över nio är vi packade och klara och lämnar Lödde. Det är 22 grader varmt och disigt. Vi har haft 30 grader varmt i tre dagar nu, puh….

I våras stannade vi till utanför Köpenhamn för att köpa med oss smörrebröd. Bengt hade fått tips av några kompisar på gymmet. Vi hittade ju aldrig butiken då. Nu har Bengt fått en bättre beskrivning! Butiken ska ligga alldeles till höger om ingången till Bauhaus. Vi hittar till Bauhaus, men det finns inget annat än Bauhaus här. Det finns en ingång intill huvudingång, men där ligger Bauhaus Bistro. Vi går in där och frågar, dom måste ju veta! Jaha….. det är ju här dom säljer smörrebröd! Tänk om Bengts kompisar sagt det! Dom beskrev det som att det var en egen lite butik som bara sålde smörrebröd! Mackorna ser goda ut och kostar bara 16 DKK per styck. Vi väljer två var. Meen idag strular det med internet, det går inte att få igång kortläsaren. Tjejjen i kassan ringer efter support. Vi har inga danska kontanter och det går inte att betala med euro. Vi väntar nästan 10 minuter innan vi ger upp. Inga smörrebröd denna gång heller.

Vi har biljett till färjan som avgår från Rödby kl 12.15. Vi kommer precis lagom för att inte hinna med en tidigare färja. Om det inte strulat med smörrebröden hade vi varit iväg redan 11.45.

Det är ca 25 grader varmt och disigt här också. Vi äter varsin korv och tar en kopp kaffe. Precis som tidigare år :-). Två kaffe kostar drygt 80 SEK! Det är ju inte klokt!

Bengt har ju väldiga problem med ischiasnerven i vänster ben. Nu är det så illa att han bara klarar att gå väldigt korta sträckor. Han har äntligen fått komma på röntgen och en remiss har skickats till ortopeden. Där är det lååång väntetid, inget besök inom de tre närmaste månaderna. På grund av detta har han varit hos sjukgymnasten och inhandlat två kryckor som ska underlätta promenerandet. Men dessa ligger kvar hemma i Lödde, suck! Vi får undersöka om det går att köpa ett par här i Tyskland!

Klockan 13 lämnar vi färjan och kör mot Hannover där vi ska sova inatt. Det flyter på rätt så bra, en del vägarbeten, men inga jätteköer. Utanför Hamburg har det hänt en olycka, så där går det väldigt långsamt framåt. Vi rastar och äter medhavda mackor och kaffe (inga smörrebröd).

Nu är det bara ca 13 mil kvar till vårt hotell. GPS:en varnar om att det är stora köer på A7 där vi ska åka och föreslår en alternativ väg som ska gå snabbare. Vi väjer den alternativ vägen. Men någon tidsvinst blir det nog inte. Denna väg går igenom flera samhällen och en liten stad, så trafiken kryper fram mellan trafikljusen. Det gör inte så mycket, vi får se lite av landsbygden och vi har ju inget bråttom. Dessa 13 mil tar ca 2, 5 timmar.

Klockan 18 är vi framme vid hotellet som ligger strax utanför Hannover. Området är trist men ligger nära motorvägen och passar bra när man bara är på genomresa. Vi bodde här förra hösten också och tyckte då att det var ett prisvärt hotell med bra frukost.

Idag körde vi 54 mil.