Dagbok Ångman – Varverud

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton

Idag har vi väckarklockorna på ringning, vi ska åka till Lucca och behöver komma iväg tidigt för att hinna med förmiddagsmarknaden. Bengt har googlat och hittat information om att det är marknad i Lucca på onsdagar och lördagar.

Redan klockan nio sitter vi i bilarna på väg till Lucca. Det är ungefär fyra mil och ska ta knappt en timme att köra. Bengt åker först i vår bil och jag åker i den andra bilen med Ingalill som chaufför. Vi har båda ställt in GPS på samma adress, men det finns ju alltid alternativa vägar och Bengt väljer ofta någon av dessa. Det är inte lätt att köra efter honom, vi vet ju inte om han avsiktligt tar en annan väg eller om han kör fel!!! Det är tur vi har mobiltelefoner och kan ringa och stämma av :-).

Vi kommer fram till Lucca och hittar parkering ungefär där vi tänkt oss. Enligt väderprognosen ska det regna lite till och från idag så vi tar paraplyer och regnponchos med oss. Vi promenerar mot adressen för marknaden, men när vi kommer fram finns inte tillstymmelse till marknad. Jag går in på en bar och frågar. Jo, säger tjejjen, förr var det marknad här, men nu är den flyttad utanför murarna! Vilken besvikelse, det är för långt att gå till maknadsplatsen den ligger en bra bit utanför staden.

Såklart blir vi lite ledsna, vi har ju sett fram emot ett marknadsbesök. Det får bli en elvafika istället.

Vi resonerar om hur vi ska fortsätta dagen. Bengt och Bengt vill absolut gå upp i tornet vi var uppe i förra året, Guinigi Tower. Ingalill, Ann-Sofi och jag är inte så intresserade av det så vi tänker gå omkring i stan istället.

Guinigi Tower är 45 meter högt med totalt 232 steg upp till toppen. Trapporna är breda och enkla att gå i. Tornet byggdes på 1300-talet då det var populärt bland de rika familjerna att bygga klocktorn inom murarna, som statussymboler. Det finns inte många torn kvar idag, men detta är känt för de höga träd som växer ovanpå tornet. Taket på tornet sägs ha fungerat som en köksträdgård. Bengt var först upp i tornet trots sin värk, det är konstigt att han har så lätt för att gå i trappor!

Lucca är en mycket gammal stad, det finns spår av en bosättning från det tredje århundradet f.Kr. kallad Luk. Luk betyder kärr och där har namnet Lucca sitt ursprung. Den gamla muren runt staden är bevarad och är idag en bred gång- och cykelväg. Det är ett myller av smala gränder, gamla hus, ett flertal kyrkor och några gamla torn.

Vi promenerar i de smala gränderna och kollar lite i affärer. Det kommer en regnskur, men den går snabbt över. Efter en stund sammanstrålar vi med torn-gänget.

Vid lunchtid går vi till Piazza Cittadella där Bengt och jag ätit lunch på en trevlig restaurang en gång tidigare. Den restaurangen finns inte kvar idag, men vi får plats på ett annat ställe, dock inte utomhus, där är det fullsatt.

Vi bestämmer oss för att äta pizza. Den smakar utmärkt. Det blir en del rester som vi tar med hem i en ’doggybag’.

På Piazzan står en staty av Puccini. Lucca är hans födelsestad.

Efter lunch strosar vi tillbaka till bilen. På vägen hittar vi en liten marknad där vi tjejjer stannar och handlar :-). Killarna vilar.

Vi stuvar in oss i bilarna och styr kosan mot Pisa. Det är bara ett par mil mellan Lucca och Pisa. Vi parkerar i ett bostadskvarter och promenerar mot tornet som är resans mål.

På Campo dei Miracoli (fältet av mirakel) står förutom det lutande tornet även den stora katedralen Doumo di Pisa, Dopkyrkan väster om Domen samt kyrkogården Campo Santo.

De klassiska bilderna måste ju tas :-).

Det lutande tornet i Pisa, Torre pendente di Pisa, är det fristående klocktornet till domen. Det är byggt i vit marmor och började byggas 1173 men stod inte färdigt förrän 1372, det tog alltså 199 år att bygga det 53 meter höga tornet (296 trappsteg). Tornet började luta redan innan det var färdigbyggt. Den översta delen byggdes med en lite annan vinkling i ett försök att lindra problemet. Tornet var stängt mellan 1990 och 2001 på grund av restaureringsarbete.

När vi kollat klart på dessa vackra byggnader är vi lite törstiga. Vi har ju fortfarande inte druckit någon Spritz! Det är ju ett måste när man är i Italien. Vi hittar en servering med bord i solen där vi sätter oss och beställer dryck.

Vi är flera som besöker toaletten på serveringen. Nästan alla noterar att man inte får spola ner toalettpapperet. Men vi har lite olika uppfattning om var man ska slänga det, hahaha lite skitsnack!!

Nu är vi rätt så trötta och nöjda med dagen. Vi beger oss hemåt. Det är massor av trafik och ett högt tempo. Ingalill kör som en infödd italienare, man måste vara tuff för att komma fram här och det är hon, superduktig!! Det är svårt att hänga efter Bengt i den täta trafiken. I en jättestor rondell hinner vi inte se att han tar av till höger, men vi kör ett varv till och är strax på rätt väg igen. Vi möter flera utryckningsfordon med blåljus, det känns bra att de kör åt motsatt håll tycker vi.

Vi stannar till på ett stort Coop där Bengt och jag kilar in och handlar lite ost till kvällen.

Den sista biten hem är vägen smal, det har hunnit bli alldeles mörkt ute. Plötsligt ser vi bilar som står stilla med varningsblinkers framför oss. Äsch, vi som bara har ca tio minuter kvar till vårt hus. Något har hänt några bilar framför oss, vi ser inte vad, men människor går omkring på vägen. Leif frågar en kille som går förbi och han berättar att en bil har voltat. Ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan trafiken släpps på igen. Många bilar vänder och vi funderar på samma sak, det finns ju alternativa vägar hem. Men så börjar det röra på sig och vi får passera den voltade bilen. Polismännen som står mitt i vägen i kolmörkret och viftar har inga reflexvästar, det ser livsfarligt ut!

Meeen, när vi kör iväg hör jag att det låter jättekonstigt från något av bilens däck, typ som man fått punktering. Vi stannar så fort det går och hoppar ut och kollar. Alla däck ser hela och fina ut så vi fortsätter hemåt, men ljudet hörs hela tiden, dunk, donk, donk.

Hemma på gården känner Leif på höger bakdäck och hittar en skruv som sitter en bit in i däcket. Vi måste har kört på den någonstans vid olycksplatsen. Vilken otur. Det är inget att göra åt det ikväll det får vi göra imorgonbitti.

Vi avslutar kvällen med lite ost och vin och gör nya planer för morgondagen. Vi hade tänkt åka på utflykt till San Gimignano, men vi får nog ägna dagen åt att fixa däcket på bilen istället.

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Ikväll ska vi äta på en restaurang i en större by, Fauglia, i närheten av vårt hus.

På förmiddagen tar vi bilarna till vår närmaste by, Quattro Strade där vi äter glass.

Vi letar efter ett ställe där vi kan slänga sopor, det ska finnas här i byn. Vi hittar en tunna för glas, men inte för övriga sopor. Vi kör en sväng runt de närmaste byarna och till sist hittar vi tunnor även för plast, kartong och övrigt.

Hemma igen äter vi en lätt lunch och tar en kaffe på altanen. Ingalill är flitig med sin virkning. Detta blev en röd fin disktrasa!

Bengt har beställt bord på restaurangen till klockan sju. Vi åker iväg i två bilar och hittar parkering på ett litet torg. Den är en fin kväll, men lite blåsigt. Restaurangen har en stor uteservering med fin utsikt, men det känns lite svalt så vi väljer att sitta inomhus.

Servitrisen berättar att dom inte öppnar förrän halv åtta! Bengt var ju lite osäker på till vilken tid han bokat bordet och för hur många personer, han hörde på killen som svarade att det inte var solklart :-). Blev det klockan sju för åtta personer, eller klockan åtta för sju personer?? Men det gör ju inget, vi beställer lite bubbel så länge som vi dricker på uteserveringen. Bengt har tidigare berättat att vi har en hemlig sponsor till kvällens middag och nu avslöjar han att det är mor/svärmor Nancy. Så himla gulligt!!!!

Vi får vårt bord och beställer förrätt, varmrätt, dessert vin och vatten (och en cola zero)

Det finns ett piano precis bredvid vårt bord och vi har ju en så duktig musiker i vårt gäng. Vi lirkar med Bengt E och till slut ger han med sig och sätter sig vid pianot och spelar några italienska slagdängor, O Sole Mio, Buona sera signorina och någon fler. Det är rätt så mycket folk i restaurangen och dom sjunger med och applåderar. Så kul!!! En kille i bordet intill vårt är också musiker och han hänger på och hämtar en gitarr och sen tar han över pianot. Detta är verkligen häftigt!!!

Bengt går ut till hovmästaren och betalar notan och kommer tillbaka med en bricka med Grappa, Limoncello och Melonlikör. Det är bara att välja, huset bjuder.

Vilken toppenkväll detta blev! Tack för mat och dryck, Nancy och tack för underhållningen Bengt E.

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Det har regnat och åskat inatt också. Vi äter frukost i lugn och ro. Idag ska vi besöka en vingård som Bengt och jag hittat på nätet. Vi har bokat en guidad visning med vinprovning.

Vädret är inte med oss, det småregnar när vi åker iväg och ösregnar under bilfärden. Vingården, Fattoria Fibbiano, ligger ca tjugo minuters bilfärd från huset (fattoria betyder gård). Det blir ingen promenad i vingården idag säger guiden, det är alldeles för dåligt väder.

Det jag skriver nu är hur jag uppfattade och kom ihåg den här visningen, Kom gärna med kommentarer om det är något jag missuppfattat eller något annat intressant jag glömt :-).

Vi får en kort information utomhus innan vi går in i produktionshallen. Denna vingård är mycket gammal, de nuvarande ägarna tog över gården 1997, då hade den varit övergiven sedan andra världskriget. Det finns hundraåriga vinplantor på något fält. På gården odlas endast italienska druvor, vilket man verkar vara väldigt stolta över.

Skörden pågår för fullt, alla druvor skördas för hand. En ’vanlig’ dag är det full aktivitet här i hallen, men idag är det lugnt eftersom det är för dåligt väder.

Druvorna pressas i maskinen till höger på bilden nedan och skiljs från kvistar innan de pumpas över till ståltankarna till vänster på bilden. Här lagras de i några veckor, skal och kärnor behålls och bildar en massa som flyter upp till ytan. Massan trycks nedåt så att saften pressas genom den för att alla smaker ska tas tillvara.

Efter lagringen i ståltankarna silas skalmassan bort och vinet flyttas till cementtankar där det lagras i ett eller ett par år. Därefter är det dags för nästa lagringen som görs på stora ekfat från Kroatien. Guiden berättar att man vill behålla vinet så ’rent’ som möjligt och väljer dessa stora fat där porerna är små och inte påverkar smak och doft så mycket. På de flesta vingårdar vi besökt har man mindre ekfat från Frankrike just för att man vill att vinet ska ta smak och doft från faten. Här får vinet stanna i flera år innan de tappas på flaskor. Tunnorna används flera gånger, de rengörs med varmt vatten.

Efter att vinet hällts på flaskor lagras de ytterligare i lite olika tid. Gården använder endast äkta kork. Det finns två varianter, den ena som används på de finaste vinerna är en hel kortbit, den andra varianten är flera små korkbitar som pressat ihop till en hel kork.

Gården gör även en liten, liten produktion av Spumante (rose).

Nu är rundvandringen klar och vi ska förflytta oss från produktionshallen till restaurangen, en promenad på max två minuter. Nu vräker regnet ner igen och vi blir jätteblöta trots paraplyer och regnponchos.

Vi ska prova fem olika viner, ett vitt och fyra röda. Men vi får börja med en bonus, ett rosévin, som är smakrikt och fräscht.

Till varje vin får vi en liten matbit. Till det vita är det bruschetta med toscanska specialiteter. Till de röda får vi chark, pasta, paj och ost. Ingalill får vegetariska alternativ. Både mat och dryck smakar fantastiskt gott.

Vi pratar lite med de amerikanska gänget. Dom är här för tredje gången :-). Ett av paren har bott i Finland i några år.

Det är klart att vi måste köpa med några flaskor hem också.

Vilken trevlig vinprovning!!

På hemväg stannar vi till och handlar. Margareta har lyckats få fläckar på två av sina vita plagg och vi letar efter fläckborttagning. Vi hittar en liten flaska som ska var bra till alla möjliga fläckar.

Till kvällsmat lagar Bengt fisk med potatismos och bönor.

Men inga foton från den kvällen heller!

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Det har åskat och regnat inatt. Vi sover länge och äter en sen frukost. Jättekul att vara så många runt bordet! Vi dukar upp på köksön, var och en hämtar vad man vill ha, det funkar så bra.

Ann-Sofi och Ingalill är Bengts systrar och Leif är Bengts bror för er som inte känner familjen Varverud så bra.

På förmiddagen har Bengt en liten Italieninformation. Lite omkring öppettider, menyer, hälsningsfraser och några utflyktsmål. Vi ska ju inte sitta här i huset och lata oss hela veckan.

Vi tar det lugnt hela dagen, kollar lite i den stora trädgården.

Vi har bilarna parkerade på baksidan av huset och plötsligt hörs en duns därifrån. Bengt och Leif går dit och kollar vad som hänt. Dom ser mannen (vi kommer inte ihåg vad han heter) som tillsammans med Carla sköter huset, han står utanför sin lilla bil. Bengt går fram och mannen och pekar på vår bil. Han visar att hans bil bumpat in i vår. Framskärmen på vår bil har fått en liten, liten repa och den är lite sned. Mannen gestikulerar och säger scusi, scusi – automatic. Jag tror att han menar att bilen av sig själv kört in i vår. Troligen är bilen en automat och han har hoppat ut utan att lägga in neutralläge.

Vi struntar i att agera på detta, Bengt hämtar gummiklubban (som jag alltid packar) och bankar lite på skärmen som hamnat snett i överkant och så halkar den på rätt plats. Reporna får vi putsa på när vi kommer hem.

Till middag blir det pasta med salsiccia, spenat och pecorino och en vegetarisk variant med svamp istället för salsiccia. Det är Bengt som lagar maten.

Vi dricker ett rött vin som vi har köpt med från vingården Franco Mondo.

Idag åker vi ca 40 mil söderut, till en liten ort i Toscana som heter Crispina.

Här ska vi bo i ett stort hus tillsammans med Bengts systrar och bror, med respektive, i en vecka.

Vi har lite bryderi om vilken väg vi ska ta, det finns många att väja mellan. Vi vill absolut inte hamna inne i Genua där den stora bron rasade förra året och vi hade väldiga problem att hitta ut ur staden. Vi väljer vägen som går längst österut trots att den är rätt så mycket längre. Det kommer att vara motorväg större delen av sträckan så det går nog rätt fort ändå. Vi ska möta upp resten av gänget på Pisa flygplats klockan åtta ikväll så vi har gott om tid.

Vi börjar med att köra fel redan i Asti, men sen flyter det på hela vägen. När vi kört halvvägs stannar vi på en vägkrog och tar en god italiensk ’macka’ och kaffe.

Kustvägen norr om Viareggio är väldigt krokig och backig. Det är mycket trafik. Plötsligt, efter en skarp högersväng blir det tvärstopp, det är bara att ställa sig på bromsen. Det är tvåfilig motorväg och stopp i båda körfält. Det är väl ett tiotal bilar framför oss som står stilla. Jag slår på varningsblinkers och hoppas att bilarna bakom oss också hinner stanna. Vi ser inte vad som hänt, men efter en stund börjar trafiken rulla långsamt framåt. Det verkar inte vara någon olycka, men några bilar har stannat och folk går omkring och en äldre man ligger på marken och får hjärt- och lungräddning. Usch så skärrad man blir, det är första gången jag ser sånt i ’verkligheten’. Hoppas det gick bra för honom.

Vi är framme i byn där vi ska bo ungefär klockan tre, men får inte tillgång till huset förrän klockan fyra. Vi tar en sväng till affären och handlar. Vi behöver nog en kvällsmacka ikväll och frukost/lunch imorgon.

Klockan fyra ringer jag på grinden till huset där vi ska bo i en vecka framåt. Grinden öppnas och vi kör genom en lång allé som leder upp till huset.

Värdinnan för huset tar emot, hon heter Carla och kan ingen engelska. Pratar ni italienska frågar hon, nej säger jag. Ååå mamma mia, problema!!! Men vi har ju klarat oss med några italienska ord, teckenspråk och google translate, så det ska väl fungera nu också.

Hon visar oss runt i huset, det är verkligen stort och känns rent och fint. Fyra sovrum och tre badrum på övre plan samt en stor möblerad hall. På nedre plan finns kök, ett jättestort vardagsrum, ett par mindre sällskapsrum och ett badrum. Överallt mängder av stora och små tavlor, massor av bokhyllor fyllda av böcker på engelska och italienska.

Vi lämnar 300 euro i deposition till Carla och enligt hyreskontraktet ska vi betala städning i förväg också, men det behövs inte.

Jag har dåligt med bilder inifrån huset så jag lånade några från Novasol :-).

Meeeen, tror ni inte på sjutton att det lufsar en stor gammal hund på gården. Den bor här och går runt lös på hela tomten, men den går aldrig in i huset trots att vi har dörrar öppna. Den får mat av Carla en gång per dag och vi blir tillsagda att inte mata den.

Vi packar ur vår bil och vår takbox och väljer ett sovrum, sen ger vi oss av till flygplatsen.

Leif och Margareta flyger från Arlanda och ska landa klockan åtta men deras plan är försenat och kommer att landa kvart i nio. Ingalill, Bengt, Ann-Sofi och Magnus flyger från Skavsta och ska landa tjugo över åtta men deras plan är försenat och kommer att landa kvart över nio.

Vi sätter oss på en uteservering på flygplatsen och tar något lätt att äta. Bengt provar en massagestol, 4 minuter för 1 euro.

Leif och Margareta dyker upp. Resan har gått bra och dom har fått sina väskor. Vi väntar tillsammans på att de andra ska landa. Strax före klockan tio kommer Ann-Sofi och Magnus med sitt handbagage. Dom följer strömmen genom flygplatsen och vips är de ute hos oss! Det gick fort och bra….. men dom missade bagagebandet och sin incheckade väska :-). Ann-Sofi och jag går till informationen och får besked om att vänta en kvart så kommer personal och tar hand om ärendet. Men under tiden har Ingalill och Bengt kommit till flygplatsbyggnaden (dom åkte i olika bussar från planet) och står vid bagagebandet och väntar. När alla hämtat sina väskor ser dom en ensam väska åka runt på bandet och tycker att den verkar bekant. Dom läser på bagagelappen och där står Magnus O. Vilken himla tur att dom kollade. Dom tar helt enkelt med sig väskan ut till ankomsthallen där vi står och väntar. Så var det lilla problemet löst.

Ann-Sofi och Magnus packar in sig i vår bil, de andra tar pendelbussen till Sixt där dom ska hämta ut en hyrbil. Efter att ha snurrat runt lite hittar vi också fram till hyrfirman och därifrån följs vi åt till vårt hus. Det tar en dryg halvtimme.

Klockan har hunnit bli halv tolv och alla är förstås trötta efter resan. Men efter att alla fått ett sovrum dukar vi fram lite bröd och ost och tar ett glas rött vin.

Det är så kul att ses. Vi sitter uppe och surrar en stund, imorgon är det sovmorgon!!

Men varför tog varken Bengt eller jag några foton denna kväll?? Vi får se om det dyker upp några kort från er andra, isåfall lägger jag till dem senare.

Så här åkte vi idag, ca 40 mil.

Kristina, tack för att du hörde av dej 🤗

Idag har Bengt så ont, det är nog värsta dagen så här långt. Kan det vara sviter efter gårdagens klättring? Det är ju omöjligt att veta och igår kände han ju inget!

Vi tar en tur till Altavilla, en liten by i närheten där Grappadestelleriet Mazzetti ligger. Vi var här förra året också och fick en guidad rundvandring. Idag ska vi bara handla. Bengt köper två flaskor, den ena gjord på Nebbiolo och den andra på Malvasia.

Sen åker vi och tankar bilen, det är ju dags att resa härifrån imorgon. Det känns lite vemodigt att lämna Grazzano, men det ska bli jättekul att åka söderut och träffa släktingarna.

Vi packar och gör tabberas, det blir en stund i solstolen också. På kvällskvisten kommer Rosaria och vi betalar för el- och gasförbrukning och städning.

En enda bild från dagen och det är Bengts finöl som han köpte igår, den smakar väldans gott säger han :-).

Inatt har det regnat och åskat och blixtrat som bara den. Morgonen är mulen och bara ca 15 grader så det blir frukost inomhus och långbyxor.

Idag ska vi ta en tur till Asti för att kolla på en utställning av tavlor av bland annat Cloude Monet. Det är Rosaria som tipsat oss om att denna utställning nu är i Asti.

Som vanligt startar vi med en kaffe.

Vi köper biljetter för pensionärer, 10 euro istället för 13 euro per person. Det är en massa fina tavlor av flera kända och okända konstnärer. Det gemensamma är att de målades i Normandie och anses vara starten på impressionismen. Konstverken är från tiden omkring 1870 och en bit in på 1900-talet. Vi får en telefonliknande apparat där vi kan knappa in numret på vissa tavlor och få information omkring målningen på engelska. Vid dessa tillfällen märker jag att min engelska inte är så bra som den borde. Det är en hel del ord som jag inte förstår!

Utställningen är mindre än vad vi förväntade oss, inga riktigt stora kända konstverk.

Bengt har inte så ont idag så vi tänker passa på att klättra upp i något av alla torn som finns här i Asti, staden har kallats ’staden med 100 torn’ och många av dem finns kvar än i dag. Vi köper biljett i konstmuseét för att få tillträde till ett av tornen. Biljetten är ett litet kort som vi ska hålla mot kortläsaren som finns vid tornet, modernt och bra, öppet hela dygnet! Vi går till Torre Rosse, men där finns ingen kortläsare vid ingången, det finns knappt en ingång, tornet är väldigt risigt, det verkar vara en plats där duvorna håller till. Det har alltså blivit någon missuppfattning, det är ett annat torn vi köpt biljetter till och det ligger på andra sidan staden.

Det är bara att vända och promenera rakt genom staden.

Tornet vi har biljett till heter Torre Troyana, ett betydligt mer inbjudande torn, det ser väldigt fräscht ut. Tornet är byggt på 1200-talet och är 44 meter högt med 199 trappsteg.

Det finns en kortläsare i grinden utanför tornet och det funkar klockrent att ta sig in. Jag är tveksam om jag ska klara detta, jag är ju så himla höjdrädd. Trapporna är ändå väldigt rejäla, fastsatta efter väggarna så jag börjar klättra upp i sakta mak, Bengt går före och försvinner snart uppåt. Han älskar ju att klättra i torn och går med väldigt lätta steg :-). Det går rätt bra för mej, men när jag är uppe i höjd med näst översta fönstret tar det stopp. Jag mår illa och benen är som gelé och jag tycker tornet börjar svaja. Det är bara att vända och ta sig ner. Bengt är redan högst upp och fotograferar.

Efter denna pärs går vi ner till centrum och äter piadina.

På kvällen är det dags att besöka den nyöppnade restaurangen i byn. Vi promenerar dit.

Rosaria har berättat att det är en köttrestaurang, så det är vi förberedda på. Vi beställer en charktallrik till förrätt, att dela på. Till huvudrätt tar jag rostbiff. Bengt väljer att följa med kyparen ut till charkdisken och peka ut en köttbit han vill ha. Lite ovanligt, men kul. Ingen av personalen i restaurangen kan någon engelska. Bengt hoppas verkligen att dom förstår att han vill ha köttet ’medium rare’. Vi beställer blandade grönsaker som tillbehör till köttet.

Innan förrätten kommer in får vi en liten brödbit med en slags pesto som smakar supergott (och så en köttbit ovanpå såklart).

Charktallriken är gigantisk, det går inte att äta allt detta! Men det smakar gott.

Sen kommer varmrätten in och det är så mycket mat så det känns inte alls bra. Jag kan absolut inte äta så här mycket, till och med Bengt tycker att det är alldeles för mycket.

Det finns ungefär 30 platser inomhus och det är nästan fullsatt. Det finns även en stor uteservering men där är det tomt, det är rätt så kallt ikväll och här har dom ju ingen infravärme. Sällskapet intill oss, tre ungdomar och en äldre man beställer varsin förrätt och äter upp allt. Efter det beställer de hamburgare. Bengt blir tvungen att fråga om han får ta ett foto på de gigantiska burgarna med tillbehör. Det visar sig att dom inte heller orkar äta allt detta. Men dom klämmer i sig varsin dessert efter en stund.

Vi orkar ingen dessert, det får bli varsin kaffe. Kyparen ser lite besviken ut. Allt smakade ju jättebra, men vi kommer nog inte att gå tillbaka hit. Det är alldeles för stora portioner!

Karin – ja visst är det spännande med ett nytt vin, det kan man få smaka om man kommer till Lödde…… Å fy sjutton för kyla, vi får nog stanna kvar här ner ett tag till :-).

Oj, vad tiden går fort, nu är det bara tre dagar kvar för oss här i Grazzano. Vi har en del på listan som vi måste hinna med innan vi åker härifrån. Till exempel att besöka ytterligare ett par vingårdar som vi spanat på.

Det är två gårdar som ligger några mil sydost om Asti som vi tänker besöka, båda gårdarna har öppet fram till klockan tolv, sen är det stängt och öppnar igen klockan fyra. Det gäller att komma iväg tidigt om man ska hinna med innan lunchstängningen. Redan strax efter nio sitter vi i bilen.

Vi hamnar bakom en långtradare fullastad med halmbalar! Jag håller mej på behörigt avstånd, tänker inte köra om. Man får köra max 70 km/tim på småvägarna in till Asti och det blir aldrig nödvändigt att köra om eftersom alla, även stora lastbilar, kör mycket fortare än så. Det är jättetrångt i vissa korsningar, lasten kränger hit och dit, det är ett under att han klarar allt passager. Efter en stund viker han av in på en parkeringsficka. Skönt!

Det är enkelt att hitta till den första gården, Franco Mondo. Vi har inte bokat tid utan hoppas att få komma in och köpa några flaskor så här spontant. Vi träffar på ett par personer som jobbar på gården och dom ber oss vänta en stund så ska dom hämta någon som kan hjälpa oss. Det är sonhustrun i familjen som tar emot oss och hon vill gärna visa hela gården för oss. Eftersom Bengt inte kan gå så mycket nöjer vi oss med att kolla den närmaste omgivningen. Hon pratar och berättar, det är väldigt intressant.

Vi får se källaren där vinet lagras på träfat. En mycket gammal källare med endast ett par graders variation på temperaturen under året, perfekt för vinet.

När vi går tillbaka från källaren passerar vi vår bil och jag frågar Bengt om han inte ska hämta sin krycka, den underlättar ju verkligen för honom. Meeeeen…… kryckan ligger inte i bilen! Vi börjar fundera, var kan den vara?? Han måste ha glömt den när vi åt glass i Casale igår, det var det sista vi gjorde innan vi satte oss i bilen för att åka hem. Glassbaren låg precis intill parkeringen. Hahahaha, vi måste faktiskt skratta, vilket strul :-). Tur han har den andra kryckan hemma i stugan.

Nu ska vi i alla fall få smaka några viner. Vingården ligger i distriktet Nizza Monferrato som anses vara det bästa distriktet för Barberaviner. Här produceras de fina Nizza-vinerna som lagras minst 24 månader på franska ekfat. Ekfaten används endast tre gånger, därefter kasseras de. Det är många stränga regler runt tillverkningen av Nizza, tex får druvorna endast tas från speciella vinfält, blir skörden dålig ett år får man inte använda druvor från ett annat fält, trots att det är samma druva.

Jag ber om att få väldigt lite i mitt glas, men det går hon inte med på. Man måste ha en viss mängd för att doft och smak ska komma fram, så vi smakar lite och sen häller vi ut resten.

Vi funderar en stund innan vi bestämmer oss för vilka viner vi ska köpa med oss hem, det blir några flaskor……

Företaget säljer viner till Sverige också, inte till Systembolaget, men till ett företag som säljer via nätet, Vinoteket. Det känner vi ju till, Karin! Sonhustrun (vi kommer inte ihåg vad hon heter) har varit i Sverige flera gånger och gillar Stockholm väldigt bra.

I dag sköts vissa moment ute på vinodlingarna med hjälp av små traktorer, man klipper gräset mellan vinstockarna och man klipper rankorna på varje sida och på toppen. Kartgallring görs två gånger, i maj och i juli då man manuellt klipper bort de klasar som hänger för tätt. All skörd görs manuellt, den har precis kommit igång nu. I december beskär man rankorna (manuellt) man spar en stängel med ett visst antal ögon, den ska ge nästa års frukt. Dessutom spar man ytterligare en yngre stängel som ska ge frukt nästkommande år. Bengt frågar hur många personer som jobbar ute i fälten men får inget svar, MÅNGA säger hon. November är den lugnaste månaden, men då jobbar man inne i vinkällaren istället.

När vi är klara är klockan nästan tolv, vi har varit här i nästan två timmar! Det betyder att vi får nöja oss med en vingård idag. Vi har haft en väldigt trevlig förmiddag.

Nu är vi lite hungriga och åker ner till den närmaste staden, Canelli. En sak som är kvar på vår att-göra-lista är att äta pizza. Det får bli pizza till lunch idag. Bengt äter en med tomat och buffelmozarella och jag tar en med ruccola, mozarella och färska tomater. Det smakar hur bra som helst.

Det är så varmt idag också, 28 grader! Vi åker vidare till den gamla staden Nizza Monferrato, som är ’huvudstaden’ i Monferrato-området. Vi parkerar på ett jättestort torg och hittar en lång gågata i de gamla kvarteren av staden. Det ser väldigt trevligt ut, men är nästan helt folktomt. Vi möter ett gäng norrmän som också är ute och promenerar. En glass blir det och kaffe innan vi vänder hemåt igen.

Ingalill – vet du….. dagen innan hängde hon vår tvätt också, då var det ca 15 kallingar och 15 trosor, hahaha. Vi var kvar på vingården när tvätten var klar så hon tyckte att hon kunde hänga den eftersom vi hade så mycket annat att göra…..

Karin – hur smarrigt som helst :-).

Vi åker Casale idag, det får bli den sista marknaden för denna gång. Bengt har en dålig dag, han har väldigt ont. Jag går en längre tur och Bengt en kortare.

Vi handlar ingenting! Strosar istället upp till torget för att ta en elvafika. Idag hittar vi stadens bästa café. Härliga mackor och en liten bakelse med grädde på. Det är ovanligt med grädde här.

På torget står ett ryttarmonument av Carlo Alberto som tack för att han 1838 valde staden som andra säte för domstolen i Piemonte och för att han lät bygga den första bron över floden Po.

Efter ett antal tabletter har Bengt lite mindre ont så vi passar på att ta en kortare promenad genom staden. Det är väldigt varmt idag också, mer än 25 grader så vi behöver svalka oss med en glass innan vi åker hemåt.

När man inte kan gå så mycket får det bli bilåkning istället. Vi tar en stor omväg hem.

På eftermiddagen ber vi Rosaria om att få köra en tvätt, det går jättebra. Hon hämtar våra smutsiga kläder och kommer tillbaka med rena :-).

Ingalill – Chokladsalamin blev mycket omtyckt, den kan jag göra igen! Hahaha, vi är så unga och starka så vi ska nog klara en vecka till ;-).

Det blir en rätt lugn dag idag också. Vi tar en tur till byn vi ser när vi sitter vid vårt matbord, Grana.

Vi hittar ett litet café och slår oss ner och beställer kaffe och cornetto. I bordet intill sitter fem herrar och en dam och har precis beställt in ytterligare en flaska vitt vin. Klockan är elva på förmiddagen och vi är inte precis sugna på vin just nu :-). Det är ett städat sällskap, högljudda men dom verkar ha väldigt trevligt, surrar om allt möjligt, alla är med och snackar. Dom är så finklädda, nystrukna skjortor och välputsade skor.

När dom är klara tar några av dem sina bilar och kör iväg. Jag vet inte hur mycket dom druckit, men två flaskor vin har dom delat på i alla fall.

Bengt har inte så ont idag, så vi passar på att ta en liten promenad i den lilla, lilla byn där det bor ca 600 personer.

Utmed muren växer en klängväxt med jättefina blommor. Jag tar med en frökapsel.

Vi åker hemåt och kommer fram till Casorzo, ’Landet av Malvasia’. Malvasia är en ganska vanlig druva i Piemonte, men det är inte så ofta vi sett den, oftast är de blå druvor som syns på fälten här.

Till lunch fixar Bengt spenatbiffar ungefär enligt receptet som vi fick från Rosaria häromdagen. Med lite mer kryddor (vi har inte så mycket av den varan med oss hit) kommer dom att bli lika goda som hennes.

Klockan fyra har vi bokat tid med Vittorio på vingården Sulin. Han är som vanligt jättestressad, men som vanligt jättetrevlig. Vi köper några flaskor som vi ska ta med hem. I år har dom ett nytt vin, Monferace, som tagit fyra år att ta fram. Vittorio berättar att det är väldigt hårda regler runt denna produktion, vinet görs på druvan Grignolino och ska lagras i 40 månader varav 24 på träfat. Det är tio utvalda gårdar som är med i denna första officiella årgång (2015). Totalt 1098285 flaskor har producerats under uppsikt av Monferace-föreningen. Kul att få vara med och prova den första utgåvan. Detta är en stor händelse som dom är väldigt stolta över.

Efter Sulinbesöket åker vi några hundra meter till nästa vingård, Fratelli Natta. Det var här vi hade en så kul vinprovning förra året när Rosaria var med. I år är hon inte med men hon har ringt till vingården och förvarnat att ’svedese’ kommer att dyka upp denna eftermiddag. När vi kommer dit är det bara gamla pappan som är där och han kan inte ett enda ord engelska. Han ringer till en av sönerna och vi uppfattar att han kommer att dyka upp om 10 minuter. Han vinkar på oss och vi hänger med till vinprovningsrummet. Han bjuder på rött vin och sin egentillverkade salami.

Vi får vänta rätt länge innan sonen dyker upp. Vi vet ju från förra året att en av sönerna pratar engelska men den andra gör inte det. Vi håller tummarna för att det är den engelsktalande som kommer, men det är det inte. Oj, nu blir det lite jobbigt. Dario, som han heter kliver in med kryckor, vi förstår att han brutit benet och gått på detta sätt i två månader. Han ser verkligen lidande ut. Vi berättar att vi vill köpa några flaskor vin. Men han lyssnar inte utan beordrar oss att sitta ner och dricka vin. Hahaha, vi vill inte ha mer, men vågar inte annat än att ta en liten skvätt till och skåla med honom. Drink, drink är de enda engelska ord han kan.

Sen går vi genom produktionshallen och han packar ner våra flaskor. Fratelli Natta är också en av de vingårdar som är med och producerar det nya vinet Monferace. Det ska bli kul att prova deras och Sulins vin vid samma tillfälle.

Swante – vi får se om det blir någon poolbild på Bengt nästa vecka. Chokladsalami är alltså mörk choklad med nötter i som rullats till en rulle som ser ut som en salami, därav namnet. Jag gjorde en sån förra julen :-).

Kristina – ja det är så lugnt och avstressande här, så man kan till och med vara lite krasslig utan att längta hem 🙂