Dagbok Ångman – Varverud

Väderprognosen från igår stämmer perfekt. Det började regna i natt och håller på mest hela dagen. Det är runt 13 grader och rätt så svalt inomhus. Utsikten över landskapet blir väldigt annorlunda i diset.

Vi äter piadina till lunch, jag tror det är första gången vi äter lunch inomhus här nere.

Ännu en vinprovning ska avverkas, klockan 18.30, på en vingård där vi aldrig varit tidigare. Rosaria har bokat ett besök och hon och Claudio följer med. Rosaria kör eftersom hon inte dricker vin. Hon har bakat en jättestor foccacia som hon tar direkt från ugnen och lastar in i bagaget på bilen.

Vi får en vansinnigt trevlig kväll, med mycket skratt. Tyvärr talar ägaren av vingården nästan ingen engelska alls, så Rosaria får tolka. Vid vårt bord sitter en nära vän till Claudio och Rosaria, ’Claudio från Milano’, han pratar perfekt engelska och är mycket underhållande. Claudio är ett väldigt vanligt namn i Italien och när vi pratar om namn kommer dom fram till att de har samma andranamn också, nämligen Carlos. Det blir såklart en massa snack mellan dem också, på italienska, som inte blir översatt till oss. Rosaria påstår att det alltid blir en massa skvaller när gubbarna möts.

Det blir en annorlunda vinprovning. Det pratas nästan inget om vinerna utan om allt annat mellan himmel och jord. Tex jämför vi skolsystemen i Italien och Sverige. I Italien är de kommunala skolorna de bästa med högst kvalitet och gott rykte. Det är där lärarna vill arbeta och där ska man ska studera om man ska komma vidare i livet. I de privata skolorna går oftast ungdomar som inte klarar skolan så bra. Där kan föräldrarna ’köpa sig’ en plats för att eleven ska få ett avgångsbetyg. Det finns naturligtvis en del bra privata skolor också.

Det är samma med sjukvården och annan omsorg. De offentliga institutionerna ger den bästa och säkraste vården, där arbetar den mest kvalificerade personalen. De privata alternativen känns osäkra, man vågar inte lita på att de verkligen klarar av sitt uppdrag. Det här är vad personerna runt vårt bord säger, de har alla samma uppfattning.

När det gäller valet imorgon är de mycket bekymrade över den förväntade utgången. Folket har bara ett enda tillfälle att rösta, dvs imorgon och de måste rösta på den plats de är skrivna. Om man inte befinner sig på rätt plats utan behöver resa till sin vallokal behöver man inte betala för resan! Allt för att folket verkligen ska rösta, trots det tror man ju på ett väldigt lågt valdeltagande.

Det är så trevligt att få umgås med folket i trakten och få lite inblick i hur saker och ting fungerar i vardagen.

Glömde nästan att skriva att vi får smaka flera goda viner också :-). De bjuder på bröd, ost och chark samt Rosarias focaccia. Vin från druvan Grignolino brukar inte vara vår favorit, men den här vingården har ett väldigt gott Grignolinovin. Denna druva odlas nästan enbart här i Piemonte. Det är en jättegammal sort och rätt så svårodlad, man har hittat noteringar från måltider på 1200-talet där den nämns. Claudio påstår att det är ett vin för drottningar (kvinnor) medan Barbera är för kungar (män). Alla är också eniga om att druvan är ’ful’ i jämförelse med tex barbera.

Utsikten från byggnaden där vi håller till är fantastisk. Dimman lättar litegrann under kvällen och det slutar regna

Precis när vi ska åka därifrån kommer borgmästaren med fru på besök. Kanske blev de sugna på lite vin så här på fredag kväll och kom på att de inte hade något hemma. Vad gör man då, jo man tar bilen till närmaste vingård för att handla :-). Bengt tar ett foto av den nuvarande borgmästaren och den förra (Rosaria).

Klockan är mer än halv nio när vi kommer hem efter en händelserik kväll.

När vi äter frukost kollar vi på SVT Morgonstudion. Idag är det mycket prat om valet här i Italien nu på söndag. Det lutar åt att högersidan kommer att vinna och isåfall får Italien för första gången en kvinnlig premiärminister.

Här nere märker vi inte mycket av valet. Det är några affischer uppsatta här och där, men det är allt.

Rosaria och Claudio skulle egentligen varit iväg på semester från i tisdags, men fick skjuta fram resan på grund av att valdagen sent spikades till söndag 25 september. Dom stannar hemma och röstar och åker sen direkt iväg på en liten semestertripp till ön Ischia utanför Neapel. Ni som läst (eller sett TV-serien) Elena Ferrantes romaner kanske kommer ihåg att Elena och hennes väninnor semestrade på denna ö.

Det är varmt och skönt idag, vi tar en promenad ner till den lilla affären i byn. Det är ca 700 meter och den sträcken klara Bengt att gå.

Vi tar ut pengar i bankomaten. Hyran ska betalas kontant. Vi kommer inte att vara kvar här när Rosaria kommer hem från semestern så vi ska betala i förskott. Vi har bestämt att stanna här i Grazzano några dagar in i nästa vecka.

Förutom hyra betalar vi också för den el och den gas vi förbrukar. Rosaria berättar att priset ökat väsentligt den senaste tiden och dom är rätt så oroliga för vad som ska hända med gasen. Både vatten och värme går på gas i deras stora hus så det skulle vara en stor katastrof om de inte skulle få tillräckligt med gas.

Idag serveras porchetta (från marknaden) med stekta grönsaker till lunch.

Klockan 16 bär det iväg på vinprovning. Vi har bokat ett besök hos våra favoriter, Sulin. Det är nu fjärde gången vi är hos dem och det är sonen Vittorio som håller i provningen som vanligt. Idag är det två personer från Australien med på provningen samt deras hyresvärd.

Oj, oj så många goda viner vi får prova. Det blir till att hälla ut en hel del skvättar för att behålla skärpan :-). Vi har så himla trevligt.

Vittorio berättar att de är rätt så påverkade av klimatförändringarna. Tex har de tidigare alltid valt att planterade vinrankor på sydsluttningar, men nu har de fått gå över till öster istället. Det blir för varmt och torrt i syd. De gallrar inte heller bort bladen från rankorna, nu får de sitta kvar som skydd för solen. Årets skörd är bra vad gäller kvalitet, men kvantiteten blir mindre. Han påstår att de inte fått något regn på 8 månader.

Killen till vänster i bilden (här nedanför), en italienare som tillsammans med sin familj har köpt ett stort slott ett par mil härifrån. De har renoverat byggnaden och hyr ut rum till turister. Dom anordnar även matlagningskurser, det tycker vi verkar jättespännande och han berättar att det finns två platser över på en kurs nästa vecka. Som tur är nappar vi inte på erbjudandet direkt utan kolla på Google när vi kommer hem. En 3-dagars italiensk matlagningskurs kostar 16000 sek per person, då ingår övernattning på slottet. En 8-dagars kostar ca 40000 sek per person. Herreguud va dyrt :-). Vi hittar inget pris för en enskild kurs på 3 timmar, men vi misstänker att det är långt över vår budget, så vi får nog tyvärr hoppa över detta erbjudande.

På kvällen har vi bokat bord på restauranten här i byn. Vi har ätit där två gånger tidigare och varit väldigt nöjda. Dom öppnar klockan sju, vi är där strax efter och vi är INTE först (ovanligt).

Först blir vi bjudna på en för-förrätt. En bruschetta och en friterad zucchiniblomma, så gott.

Vi beställer en förrätt att dela på. En råbiff a la Piemonte, hackat kött med hyvlad parmesan och olivolja.

Till varmrätt beställer Bengt kalvfilé med grönsaker och jag beställer agnelotti med fyra sorters kött. Min portion är gigantisk, jag äter ungefär hälften. Jag provsmakar lite av Bengts kött också. Allt smakar superbra.

Trots att jag är så himla mätt beställer jag en Tiramisu (så dumt av mej). Den är jättestor men väldans god. Bengt tar en grappa.

Nu är vi mätta så vi (iaf jag) håller på att spricka. Vi promenerar hem, det är många gatlampor tända och nästan inga bilar ute och kör. Vi kämpar på uppför den hemska mördarbacken.

Det är en ljummen kväll, det känns konstigt att det ska börja regna under natten och regna hela lördagen, men så säger prognosen.

Det blir marknadsbesök idag igen. Vi åker till Moncalvo, vår närmaste by där det är marknad varje torsdag. Allt är sig likt från senast vi var här, 2019. Det är till och med samma kille som dirigerar bilarna på parkeringen!

Idag ska vi handla lite frukt, grönsaker och fisk till lunch. Det är kul att handla på detta sätt.

Idag köper vi med oss varsin cornetto (typ fyllda wienerbröd) hem istället för att fika ’på stan’. Det finns massor av små, små pyttiga myror under matbordet på vår tomt. Jag tappar en smula från min cornetto och vips är där fullt med myror som tillsammans bär iväg med smulan. Det ser verkligen märkligt ut, den lilla smulan liksom svävar fram över stenplattan. Jag filmade dem en kort stund, men det går tyvärr inte att ladda upp filmer här så det får bli en stillbild istället.

Lunchen består av vit fisk med stekta bönor, minizucchini, vitlök, ricotta och tomater. Allt inhandlat på marknaden, det är supergott.

Det blir mycket vila denna resa. Vi läser i skuggan under skärmtaket. På eftermiddagen tar vi bilen och kör runt i omgivningarna. Det är så himla vackert här. Man blir aldrig trött på att beundra utsikten.

Bengt sitter kvar i bilen medan jag travar ut i vinfältet och tar massor av bilder. Rosaria säger att det är helt ok, ägarna av fälten är vana och bryr sig inte så länge man inte förstör något.

De flesta druvor är redan skördade men vi hittar ett fält där vinrankorna fortfarande dignar av bär.

Överallt ute i de stora fälten finns små stenhus. De användes förr i tiden för förvaring av redskap och inte minst för att arbetarna skulle kunna ta skydd när det plötsligt blev oväder (detta berättade Rosaria för oss).

Många bilder blev det, men som sagt det är svårt att låta bli att fota allt det vackra.

Vi stannar till vi supermarket och köper vatten. När vi ska åka därifrån upptäcker jag en skylt jag inte sett tidigare. Alla pensionärer över 65 år får visst 10% rabatt på allt i butiken. Det får vi fråga om när vi handlar här nästa gång. Kanske gäller det bara medlemmar?

Claudio har en mycket välskött trädgård. Det blir många päron på träden detta år. Han har kapslat in träden med nät, så fiffigt, då landar fallfrukten i nätet istället för att bli liggande på marken.

Onsdag betyder marknadsdag i Asti och då måste vi ju åka in dit. Som vanligt är det svårt att få parkering, det är minst sagt kaos på den stora piazzan där både bilar och marknadsstånd ska samsas. Precis när vi tänker ge upp och försöka hitta en parkering någon annan stans är det en bil som lämnar en plats och Bengt gasar på och tar platsen mitt framför näsan på en nunna. Usch jag tycker lite synd om henne, men så kan det bli ibland. Jag ser henne senare på marknaden, så hon hittade också en parkeringsplats :-).

Det blev ingen shopping på marknaden idag, men det är kul att strosa omkring och kolla på allt som finns.

Vi bestämmer oss för att äta lunch här i Asti. En pizza måste vi ju äta innan vi lämnar Italien. Vi hittar en restaurang där vi ätit tidigare och kommer ihåg att de hade så goda pizzor. Bara namnet gör ju att det klingar hög kvalitet :-).

Det får bli en glass också, trots att jag är så mätt.

Tyvärr missade vi vinfestivalen i Asti i år. Vi fick nöja oss med att titta på när dom monterade ner festivalstånden. De hade en fantastisk teknik med hjälp av en liten truck.

Sen hände inte mycket mer den dagen.

Igårkväll tryckte jag in lite luft i resemadrassen, men inte tillräckligt. Jag får blåsa i ytterligare lite ikväll.

Det är kyligt denna morgon också, så frukost blir inomhus. Vi kolla på SVT:s morgonprogram för att få oss lite nyheter från Sverige. Dom har ett rätt så långt inslag från Italien, det är ju val här på söndag.

Vi har bestämt träff med Rosaria klockan tio idag för att få en visning av byns museum. Bengt frågade igår om det var öppet något under denna vecka (det har alltid varit stängt när vi varit här tidigare). Hon skrattade bara och berättade att hon såklart har en egen nyckel dit och kan visa oss runt.

Det blir en mycket intressant rundtur. Hon är så duktig på att berätta och vansinnigt kunnig på allt mellan himmel och jord. Dessutom är hon väldigt stolt över Grazzano.

Först blir vi visade ett utrymme intill museet som fungerar som fritids för barnen här i byn. Barnen i årskurs 1 – 8 blir bussade till skolan i Moncalvo (ca 3 km härifrån) på morgonen och bussade till fritids på eftermiddagen. Där får de äta, leka och dessutom får de hjälp att göra läxor. Förr i tiden drevs verksamheten av nunnor och det var upp till 40 barn där varje dag. Idag är det betydligt färre barn och personalen är fritidspedagoger.

Hela denna fastighet tillhörde familjen Badoglio. Familjen flyttade till Rom och sålde fastigheten till kommunen Grazzano. Kommunen skänkte sedan fastigheten tillbaka till familjen för att de skulle ha någonstans att bo när de kom hit. Pietro Badoglio bestämde att den största delen av fastigheten skulle användas av kommunen och använde själv bara en liten del (tre rum och kök). Fastigheten består idag av fritidslokalerna och museet.

Bengt sammanfattar Pietro Badoglios liv: Till största del var han chef för försvarsmaktens generalstab, fram till 1940. Han var även ansvarig för ockupationen av Libyen och Etiopien under 1930-talet. Han var ansvarig för att stridsgas användes för att slå ner motståndet i dessa länder. Han var motståndare till Italiens medverkan i andra världskriget och 1943 var han delaktig i kuppen där Mussolini avsattes. Därefter var han regeringschef i några år. 1946 avgår Pietro Badoglio och flyttar till Grazzano där han dör i sitt sovrum 1956.

Nu är det slut på Bengts historielektion och jag skriver igen :-).

Efter besöket skjutsar Rosaria oss runt i omgivningarna för att visa oss ’The big bench’. Bänken byggdes 2021 och Rosaria var den som fick utse platsen där den skulle stå. Hon har också skrivit texten som finns intill bänken. Projektet med dessa stora bänkar (som finns på flera platser i världen) startades av amerikanske designern Chris Bangle.

Efter den lilla turen med Rosaria är vi så fikasugna så vi åker till Moncalvo och tar en kaffe med tillbehör.

Lunch tar vi hemma. Det blir färsk tryffelpasta med ricotta- och pecorinosås.

Ännu en vacker kväll.

Hmmmm….. inatt har jag inte sovit mycket. Sängen är ju jättehård. Jag har med en resemadrass, men jag var alldeles för trött för att blåsa upp den igårkväll. Så dumt av mej.

Det är en kylig morgon, ungefär 13 grader och rätt så molnigt så vi äter frukost inomhus.

Det känns jätteskönt att vara på plats, att inte behöva packa ihop och ge sig av igen. Lugnet har infunnit sig. Vi tar bilen ner till byn för att handla lite lunch i den lilla mataffären. Det är ju tre år sedan vi var här senast, men vi blir igenkända av expediten, det är kul! De har så många spännande hemlagade smårätter i affären, vi köper lite blandad kompott.

Idag tänker vi bara lata oss, ligga i solstolarna och läsa i skuggan. Det är 26 grader varmt.

Det är såå torrt här, gräset är alldeles brunt. Rosaria säger att det inte regnat på ett år. Det kom lite snö en dag i vintras, men dagen efter var den borta. Det är bara sol, sol och sol.

Claudio funderar på att täcka över poolen, det är slutbadat för säsongen. Det är väl en himla tur, då slipper vi tänka på att bada.

Rosaria har kontaktat en av vingårdarna, Fratelli Natta, för att höra om vi kan komma förbi och köpa några flaskor vin. Det passar bra ikväll eftersom de kommer fler turister dit och den broder som kan engelska ska vara på plats.

Vi hamnar med ett par ungdomar från Nederländerna och det blir en jättetrevlig provning med mycket prat och skratt. Det serveras bröd, salami och skinka och vi får prova fem olika viner, två vita och tre röda.

Vi köper några flaskor med oss hem.

Idag har vi kommit fram till ’vårt’ lilla hus i Grazzano Badoglio. Allt har gått bra, men vi är lite trötta efter fyra dagars resande och lite lokalt firande nu på kvällskvisten.

Det får bli ett litet glas rött och en god ostbit för att fira att vi kommit hit och så skriver jag lite mer imorgon 🙂

Söndagen började med frukost på hotellet. Frukosten var ok, men lokalen bullrig med mycket folk. Vissa människor struntar nu fullständigt i att hålla avstånd, så var det verkligen här i frukostrummet. Alla såg bara sig själva som våra ’barn’ brukade säga :-).

Klockan nio sitter vi i bilen och startar med att ta oss till en mack som ligger vägg i vägg med hotellet. Här är det om möjligt ännu mer kaos än vid frukosten. Långa köer till alla pumpar. När det blir vår tur så funkar plötsligt inte automaten. Vi tänker ge upp, men så kommer vi på att vi kan köra ut på gatan och ett varv i rondellen och in på macken igen för att ställa oss i en annan kö och prova lyckan. Det funkar finfint och vi tankar fullt. Österrike har det lägsta bränslepriset hittills under resan, här kostar en liter diesel motsvarande 21, 52 sek.

Klockan hinner bli nästan halv tio innan vi ger oss av mot Italien! Det är bara 8 grader och ganska grått.

Vi märker knappast att vi passerar gränskontrollen mellan Österrike och Schweiz. Det är helt dött där, inte en människa. Vädret blir bättre, solen tittar fram och strax börjar de höga snöklädda alptopparna dyka upp. Det är lika mäktigt varje gång!

Vi åker genom den drygt 6 km långa San Bernardinotunneln och därefter på vindlande vägar genom San Bernardinopasset.

Vi stannar och köper kaffe och brioche på en vägkrog. Solen skiner och det är 17 grader varmt, så härligt!!

Så lämnar vi Schweiz och åker in i Italien, här är gränskontrollen tydligare. Men inga människor syns till så det är bara att passera.

Vi har fått meddelande från Rosaria (hyresvärden i Grazzano) med en fråga om vi vill hänga med till kyrkan i eftermiddag. Det är lite oklart vad som händer, men det ska visst säljas en del ätbart. Det vill vi såklart vara med på. Det får bli en snabblunch på en autogrill efter motorvägen för att vi ska hinna fram i tid.

Alla parkeringsplatser vid autogrillen är markerade med olika färger. Vi förstår inte riktigt vad det betyder, kostar det att parkera? Ska man ha en biljett? Kommer vi att ta oss ut härifrån? Vi frågar ett par personer, men ingen kan förklara på engelska. Bengt laddar ner den app som det hänvisas till, då fattar vi. Det sitter webkameror uppsatta vid parkeringarna (som filmar hela tiden). I appen klickar man på den färg där man parkerat och ser då det webkameran filmar. Man kan alltså hålla koll på sin bil i realtid medan man är inne och äter. Parkeringen är gratis.

Klockan är ungefär fyra när vi är framme i Grazzano. Vi har hunnit stanna vid supermarket och handlat lite till frukost imorgonbitti.

Det lilla huset ser ut som det gjorde för tre år sedan. Claudio (Rosarias man) tar emot oss och hälsar oss varmt välkomna. Vi tar in packningen och byter om och sen ger vi oss av till kyrkan.

Rosaria har under dagen hållit i guidade visningar av Infernot. Det är handgrävda underjordiska, oventilerade rum och gångar från 1600-talet. Det är grävda under privatbostäder och användes till att förvara livsmedel. Infernot finns i 14 byar här i området, de är med på Unescos världsarvslista. I mitten av 1800-talet börjar man lagra vin här eftersom rummen har den perfekta temperaturen för vinlagring. Det är fantastiskt att de fortfarande finns kvar i så bra skick. Guidningen var slut när vi kom dit idag, men vi fick gå ner en sväng själva (med munskydd, trots att det bara var Bengt och jag som var där). Rosaria har vid ett tidigare tillfälle visat oss likadana rum på ett annat ställe här i by,

På platsen utanför kyrkan står några damer och ’gräddar’ äppelpannkakor. De är som friterade bollar rullade i socker och säljs i strutar. Vi delar en strut, de är gott, men blir ju väldigt sött. Tyvärr tog vi inga bilder!

Så dyker Rosaria upp, det blir ett glatt återseende (kindpussandet är återupptaget efter pandemin). Det blir provsmakning av en soppa typiskt för området, gjord på olika böner, linser, lök mm. Den smakar jättebra.

Det är en fantastisk utsikt från kyrkan som ligger på den högsta platsen i staden.

Bakom huset som ligger mitt i bilden här nedanför, vid pilen, ligger vårt lilla hus.

Ett par bilder inifrån den vackra kyrkan.

Klockan halv sex är det dags att avtäcka kvällens tårta. Den är formad som en hästsko och den bakas till minne av riddaren Aleramo. Det var han som fick rida i tre dagar och tre nätter och utifrån hans ritt skapade gränserna för området Monferrato. Vi ett tillfälle tappade hästen en sko och Aleramo fick fixa en ny med hjälp av en tegelsten. Tegelsten heter ’Mun’ och hästen hette ’Frrha’ och på dåtidens språk blev det till ’Monferrato’.

På bilden nedan syns bagaren, näst längst till höger. Den nuvarande borgmästaren med fru, mitt i bilden. Näst längst till vänster står en av ägarna till vingården Fratelli Natta, bredvid honom en av ägarna till vingården Sulin och till höger om han med fluga ägaren till vingården Tenuta Santa Caterina. Killen med grön tröja och han med flugan är de som anordnade detta event. Vingårdarna har också varit med på ett hörn. Det var ett väldigt ståhej runt tårtan. Den var söt och god.

Idag har vi bara kört 40 mil.

Idag tar vi det lugnt på morgonen och äter inte frukost förrän klockan åtta. Igårkväll såg vi att det var tre svenska bilar på hotellets parkering och nu träffar vi ett par i vår ålder i frukostmatsalen. De är också på väg till Italien. De ska vandra i Dolomiterna! Det verkar spännande, men det är en bit kvar innan Bengt kan tänka på någon längre vandring så det får vi vänta med.

Paret är från Linköping (det hör jag på hennes dialekt), och bor sedan 36 år tillbaka i Lund. Efter vandringen ska de turista i Verona och Venedig och därefter stanna en längre tid i sitt hus i Frankrike!! Lyxigt!

Frukosten är jättebra, många sorters bröd (varma) och olika pålägg, lite frukt och jordgubbar, yoghurt och müsli.

Halv tio sitter vi i bilen igen för att avverka dagens delsträcka. Idag ska vi inte åka en massa småvägar, vi tänker köra de stora motorvägarna med autobahn. Det hoppas vi i alla fall, om vi inte blir omdirigerade på grund av vägarbeten eller olyckor.

Det går ju väldigt bra måste man säga, visst är det en hel del vägarbeten, men det är aldrig stillastående utan flyter på i olika hastigheter. Men jag tror aldrig det varit så tät och hetsig trafik på autobahn tidigare. Det är inte så många långtradare, men massor av personbilar. Kanske beror det på att det är lördag. Det gäller verkligen att vara helskärpt, att ha koll både framåt, bakåt och åt sidorna. Eftersom vi har takboxen på bilen så rekommenderas att man inte kör fortare än 140 km/tim, så då gör jag ju inte det :-). Det går tillräckligt fort ändå.

Det är alla sorters väder idag. Sol, ösregn, duggregn och mulet. Tyskarna är duktiga på att sänka hastigheten när det regnar, det känns bra.

Några bilder tagna genom bilrutan

Vi stannar och rastar vid två tillfällen. Idag är det massor av folk på rastställena och långa köer till toaletterna. Det är många fullproppade turistbussar ute och far.

Redan klockan fem är vi framme vid vårt hotell i en liten stad i västra Österrike. Hotel Oekotel i Hohenems (ca 16000 inv).

Hotellet är fint, det finns till och med hiss!!! Skönt att slippa bära väskorna i trapporna.

Bengt är så himla sugen på att äta schnitzel, det känns som han pratat om det ända sedan vi for hemifrån. Jag funderar på valet av hotell??? Mitt över parkeringen finns nämligen ’Scnitzelbär’. Ett ställe, typ Mc Donalds, som serverar schnitzel i alla möjliga varianter. Där äter vi vår middag, jag beställer den minsta schnitzel som finns och Bengt tar en medium.

Ingen mysfaktor, men maten är god :-). Nu har Bengt fått äta schnitzel, det borde räcka med en per resa!

Idag har vi kört 63 mil, det tog oss 7,5 timme. Mycket snabbare än igår, Vi har tagit ungefär lika långa raster båda dagarna.

Natten har varit lugn, sköna sängar men Bengt har sovit dåligt pga värk i armen.

Frukost serveras inne i den gamla skolan. Det luktar hemskt av mögel och annat gammalt. Tur vi inte behövde sova här inne. Frukosten är helt ok. De gamla skolsalarna är väldigt fint möblerade, så synd bara att det luktar illa.

Kvart över åtta lämnar vi motellet och kör mot Rödby där vi ska ta färjan över till Puttgarden. Det är bara ca 3 mil att köra och vi hinner med båten som går klockan nio. Det blåser hård vind och gungar ordentligt, 10 sekundmeter (det tycker jag är väldigt blåsigt). Men det går som vanligt bra och strax före klockan tio är vi i Tyskland.

Vi hinner inte köra så långt innan det första trafikarbetet dyker upp och vi bestämmer oss för att svänga av från den stora motorvägen och ta de mindre vägarna istället. Det kan ju vara trevligt att se lite landsbygd och små samhällen också.

Tyvärr är det en del vägarbeten på dessa vägar och många långa köer. Dessutom är det mycket landsväg och svårt att köra om. Mil efter mil, till slut blir det rätt så trist. Klockan halv två har vi tre timmar kvar till vårt boende, när klockan är tre har vi fortfarande över två timmar kvar. Det går såå långsamt, vi är inte framme förrän klockan sex.

Hotellet är bra och rummet jättefint med fräscht badrum.

Idag har vi slarvat med maten och nu är jag väldigt hungrig. Så praktiskt då att hotellet ligger mitt i centrum i den lilla staden Delitzsch (ca 25000 inv) där det borde gå att få något att äta. Det finns några restauranger som har öppet och vi hittar en där de serverar asiatiska rätter, det är mycket folk och vi får det sista bordet. Det får bli anka med nudlar och varsin öl. Maten är supergod.

Det är rätt så kyligt så det får bli en kortkort promenad genom staden innan vi beger oss till hotellet igen.

Jag läser om att det finns en koppling mellan den här lilla staden och Sverige. Enligt en sägen påstås det att staden Delitzsch räddades av svenska kavallerisignaler. Det sägs att det kejserliga infanteriet 1932 plötsligt stod utanför Delitzsch portar och krävde att medborgarna skulle ge dem sin stad. Då ska en svensk officer som just var på väg genom Delitzsch ha beordrat en av sina trumpetare att klättra upp på stadstornet och blåsa de svenska kavallerisignalerna så högt han kunde. När de kejserliga trupperna hörde dessa signaler (som var välkända för dem) förutsatte de att staden var ockuperad av svenskarna och de drog sig tillbaka och Delitzsch blev skonad från plundringen.

Det ska även finnas en chokladfabrik här i staden, men jag antar att vi inte har tid att stanna och kolla på den imorgon :-).

Lite kvällsbilder från staden

Vi körde totalt 56 mil idag och det tog oss 10 timmar!! Bränslet är lite billigare här i Tyskland än i Sverige. Där vi tankade idag kostade dieseln motsvarande 21,80 svenska kronor per liter.

Då är det dags för en resa till Italien igen. Vi ska åka tillbaka till Grazzano där vi senast var i oktober 2019. Vi har i två år fått ställa in besöket där på grund av pandemin, men nu är det alltså hög tid att återvända. Vi har ju varit där 3 gånger tidigare, 2017, 2018 och 2019. Det ska bli så spännande att se om allt är sig likt.

Det började lite oturligt i tisdags kväll när jag kände att något fastnat mellan två av mina hörntänder, jag har ju supertrångt i min mun. Jag tryckte in en tandtråd och plupp lossnade en fjärdedel av tanden. Panik, det blev ett stort hål. Tanden är lagad med amalgam för massor av år sedan. Detta har aldrig hänt mej tidigare och så händer det precis nu.

På onsdag morgon ringer jag akuttandvården i Mjölby, men får veta att denna typ av besvär inte klassas som akut. Jag har inte ont och är inte svullen. Att jag ska åka till Italien imorgon struntar dom helt i.

Jag provar att ringa min ordinarie tandläkare i Motala och dom lyssnar på mej och lovar höra av sig om det mot förmodan dyker upp något återbud under dagen. Efter en liten stund ringer de tillbaka och erbjuder mej att komma in klockan 13. Min tandläkare har en annan patient då, men om jag är beredd att vänta så kan han hoppa emellan och kolla på min tand. Såklart tackar jag ja.

Jag får komma in klockan 13 och min tandhygienist kollar på tanden och konstaterar att det är en rätt stor del som saknas. Det är inget akut, jag skulle kunna ha det såhär utan problem, men det bästa är nog ändå att få det lagat. Strax före klockan 14 stormar tandläkaren in och kollar på tanden och frågar om jag vill att han ska laga den. Han tycker inte det behövs bedövning och efter mindre än 10 minuter är han klar och min tand är hel igen. Nu får vi hoppas att lagningen håller, dom kan inte lämna några garantier eftersom tanden hängt med ett tag (en sexårstand) och den tidigare lagningen är så stor. Dom gjorde jättestora lagningar förr i tiden eftersom amalgamet hade svårt att fästa på små ytor!!!!

Grannarna, Irene och Leif, som ska vattna medan vi är borta kommer över på lite fika senare på eftermiddagen. Vi passar på att bjuda med en av de andra grannarna också, Yngve, som nu bor ensam i sitt stora hus eftersom hans fru fått Parkinson och måst flytta till ett vårdboende. Det blir en trevlig fikastund i kuvösen.

Sen blir det full fart att packa. Jag har en del annat pyssel att göra också. Jag har börjat sy en blus som jag så gärna vill ha med, det återstår ’bara’ fem knapphål och knappar. Jag förstår inte varför jag sparat detta till kvällen innan vi ska åka. Jag kommer dessutom på att jag hatar att sy knapphål (trots att jag har en superbra maskin). Fyra stycken går bra, men det femte blir skit och jag får försöka fixa till det för hand.

Vi tar det lugn på torsdag morgon och kommer iväg från Skänninge strax före klockan 12. Det är lite kyligt, bara 14 grader men inget regn.

Första stopp blir på den nya rastplatsen Lagan-någonting där vi dricker kaffe och äter mackor som vi haft med oss.

Arbetet med att bredda E4 vid Ljungby pågår fortfarande, det påbörjades för massor av år sedan och ännu verkar det återstå mycket arbete. Vi hamnar i en kilometerlång kö där det kryper fram i ca 10 km/timmen. Men det är ju bara bra att känna på att sitta i kö, vi lär ju ha några vägarbeten framför oss!

Vi susar genom Skåne och strax är vi vid Öresundsbron.

Vi stannar och tankar. Här kostar en liter diesel 20,82 svenska kr. När vi tankade i Skänninge igår kostade den 23,56 kr så det är lite billigare här i Danmark.

Inatt bor vi på Motell Majbölle, en gammal skola. Bra rum och egen uteplats. Synd att det är så kallt och blåsigt ute, annars hade det varit mysigt att sitta i kvällssolen och koppla av.

Dagens etapp blev 55 mil.