Vaknar av att det regnar på takfönstret, inte mycket, men det hörs. Enligt prognosen ska det ju regna hela dagen idag.
Vi tar det lugnt och äter frukost. Googlar lite för att se vad vi ska hitta på. Bengt försöker prata med AI, men hon förstår inte vad Aosta är, hon tycker det låter som Australien, så han ger upp.
Jag har läst om att det finns ett par fina slott i närheten. Men när vi kollar på dem så är de stängda på måndagar. Inte ovanligt. Men ett slott som ska vara öppet idag hittar vi, Castello Sarri, bara 15 minuters bilresa härifrån, så dit beger vi oss.
När vi är framme vid slottet har det slutat regna!
Slottet ligger högt upp på en kulle. Det är en del människor här, trots ’dåligt’ väder och slutet av säsongen. Vi traskar uppför. Det växer valnötsträd här och vi hittar nötter på marken och i träden. Lite olika mogna. Vi provsmakar en nöt och den smakar som vanligt, kanske lite mildare.
Det odlas även vindruvor och en del andra frukter runt slottet. Hela den stora tomten är mycket välskött.
Det är en fantastisk utsikt från slottet. Häftigt med de fluffiga molnen.
En stor vingård ligger på andra sidan floden.
Vi tar oss till ingången av slottet och möts av stängda grindar. Detta slott är också stängt på måndagar från och med 1 september. Idag är alltså den första måndagen dom har stängt. Vi strosar runt utanför och njuter av utsikten.
Slottet härstammar från 1100-talet och byggdes om helt i början av 1700-talet. Efter att ha varit oanvänt i många år köptes det 1869 av Victor Emmanuel II av Savojen. Han var känd som jägarkungen och använde slottet som sitt favoritjägarslott. Under första hälften av 1900-talet användes slottet ofta som sommarbostad av de sista italienska monarkerna. Den sista kungen i Italien var Umberto II som endast satt 34 dagar på tronen, från den 9 maj till den 12 juni 1946. De italienska folket hade då röstat om att avskaffa monarkin och göra Italien till en republik.
Vi kör vidare till den lilla staden Gressan med ca 3000 innevånare. Vi letar efter ett ställe att äta lunch på. Först hittar vi en pizzeria där vi tänker gå in, men jag vänder i dörren. Lokalen är helt inpyrd av cigarettrök. Vi går vidare till det andra matstället, en lite större krog ’Pezzoli 1938’ som även har ett 1-stjärningt hotell. Vi kommer in i en jättestor lokal, typ skolmatsal. Där sitter massor av folk, bara herrar (gubbar). En servitör kommer fram och undrar om vi vill ha ett bord för två, och det vill vi. Vi chansar på att detta kan vara något bra.
Det finns en meny på en tavla mitt i salen. Vi försöker förstå vad som finns att välja på, men hinner inte fundera så mycket innan en servitris (en äldre dam) kommer fram med ett fat med päron i gorgonzolasås som hon frågar om vi vill ha lite av. Det vill vi.
Det är tre damer som serverar. De springer runt med fat och karotter och bjuder av det ena och andra. När vi ätit upp päronen kommer frågan om vi vill ha creps med ricotta och spenat, det vill vi. Bengt får frågan om han vill ha en eller två. Han nöjer sig med en.
Nu börjar vi bli mätta, men då kommer nästa stora fat med hela fiskar. Vill vi ha? Hmmm, vi tar en och delar på den. Till fisken får vi polenta och ännu mer päron i gorgonzolasås kommer in som tillbehör till fisken. Jag hoppar över päronen, äter bara fisk och polenta. Fisken smakar bra men polentan är inte rolig (den kom inte med på någon bild, allt gick så fort).
Men nu är det väl ändå slut? Nejdå, vi får frågan om vi vill ha Polpetta (stora köttbullar). Bengt provar en men jag avstår.
Det finns även revbensspjäll, men de når inte fram till oss. Vi betalar med kort, det går bra, men det märks att de är väldigt ovana med det.
Det var en upplevelse. Det var många killar och gubbar i jobbarkläder som åt där. De började med att gå in i ett litet rum och tvätta händerna, sen kom de ut och satte sig vid ett bord. Jag tror de hade ’egna’ platser. De två äldre männen som satt intill oss hade en lapp med ett namn fasttejpad på bordet. Dom är nog där varje dag. Under tiden vi satt där kom det faktiskt in tre kvinnor också.
Bengt tog ett par bilder innan vi gick. Synd att vi inte fick med servitriserna på bild också. Fina små tanter, säkert volontärer.
Det ska finnas en vingård inne i staden. Vi åker dit, men där är helt dött inte en människa syns till. Då får vi googla igen och hittar en gård som ligger en kvarts bilresa bort.
Framme på vingården blir vi mottagna av en skällande hund. Här är det i alla fall inte stängt! En kvinna möter oss och vi säger att vi skulle vilja köpa några flaskor vin.
Hon visar oss runt på den lilla familjeägda gården, Maison Agricole D&D. Det är hon, hennes man och deras son som har gården nu. Gården har funnits i familjens ägo från början av 1900-talet. De producerar rött, vitt, rosé och ett sött vin samt honung.
Vi får följa med ner i vinkällaren.
Hon visar även vinrankorna som hon är väldigt stolt över. Det blir en mycket bra skörd detta år. Det dröjer nästan en månad innan skörden börjar. De skördar manuellt säger hon och skrattar. Hon kan väldigt lite engelska, men vi hankar oss fram med hjälp av den lilla italienska jag kan.
Så får vi prova två röda viner. Det ena är Syrah och det andra Fumin. Fumin är en typisk druva för Aostadalen, vinet smakar bra och vi köper några flaskor med hem.
Lokalen för vinprovningen har tidigare varit en ladugård.
Vi tackar för oss och åker ’hemåt’.
Innan vi går upp till lägenheten behöver vi en kopp kaffe. Vi hittar en glassbar som har många olika sorters glass och även kaffe. Första glassen i Italien i år smakar himmelskt. Det är inget mysigt ställe, men glassen är supergod. Våra favoritsmaker finns, Pistacchio och Stracciatella. En flicka vid bordet bredvid vårt frågar om hon ska ta ett foto av oss. Det går väl bra :-).
När vi ätit klart börjar det regna igen och vi promenerar till lägenheten.
Ännu en mysig dag i Italien.