Klockan ringer kvart över sex. Det är dags att lämna Italien. Bilen är redan packad med det mesta utom resväskorna och lite annat smått och gott.
Vi fixar en vanlig frukost och packar ihop det sista. Klockan åtta går vi över till Rosaria och Claudio och säger hej då. Det känns som vanligt vemodigt att lämna det lilla huset och i år har vi ju bara varit här i en vecka, det har aldrig hänt tidigare.
Det är grått och bara 12 grader. ’Ni kom med solen och ni åker när det blir dåligt väder’ säger Claudio. Vi är glada åt att prognosen inte slog in för enligt den skulle vi få regn och knappt en solgnutta under veckan.
Det är rätt så fullt i bagaget så resväskorna får vi ha i baksätet.
I år tänker vi köra via Frankrike bland annat för att slippa den hemska trafiken genom Brennerpasset. Sen är det ju lite kul att ta en annan väg än den vanliga också. Det är inte så mycket trafik så här tidigt på morgonen, men den ökar såklart när vi passerar Turin, så är det ju omkring storstäderna.
Vägen kantas av höga, höga berg och i horisonten syns de snötäckta Alperna. Nu är det klart väder, solen skiner. Jag tvingar Bengt att fota fina berg och mysiga moln medan jag kör.
Vi bestämmer oss för att fika innan vi kommer till Franska gränsen och stannar på en Autogrill nära gränsen. Det finns små jättegoda mackor som vi får lite halvvarma tillsammans med mycket gott kaffe. Vi fikar inomhus, det är bara 8 grader ute!!! Så himla kallt.
När vi kommer ut till bilen har temperaturen sjunkit till 6 plusgrader. Men vi är väldigt högt uppe och rastplatsen ligger i skugga.
Vi åker vidare mot Frankrike. Ytterligare en bild på berg och moln…
Så kommer vi fram till tunneln Frejus som går över gränsen mellan Italien och Frankrike, på 1300 möh. Här är det mycket trafik, vi får köa i ca tio minuter innan vi kommer fram till spärren där vi betalar 55 euro för att få köra vidare!! Hutlöst dyrt, tunneln är ’bara’ 13 km lång!
När vi kommer ut ur tunneln är vi i Frankrike.
Vi kör genom totalt femton tunnlar, de flesta ljusa och fina, men en och annan är väldigt mörk. Det är tur att jag inte tagit på solglasögonen.
Bengt får googla och kolla om vi närmar oss någon trevlig lagom stor stad när det börjar närma sig lunchtid. Och tänk, det gör vi! Han hittar Bourgoin-Jallieu en stad och kommun med knappt 30.000 innevånare. Vi befinner oss ungefär 35 kilometer sydost om Lyon, och är nu bara 358 möh. Vi kör in i staden och hittar en parkering nära centrum. Det är 19 grader varmt, det känns ju lyxigt varmt, och solen skiner. Det finns en lång gågata där vi promenerar. Nästan alla butiker har ställt ut varor på gatan, det är ett vimmel av kläder, prylar och mycket folk. Väldigt trevligt.
Vi letar efter någonstans att äta, det finns många barer och restauranger, men vi tycker att det är väldigt höga priser. På ett litet torg spelas det livemusik, dit går vi och där finns en bar som serverar gourmetburgare. Burgare har vi ju inte ätet på evigheter. Det finns ett ledigt bord, vi slår oss ner och beställer varsin burgare, min heter Roca och Bengts Iserois. Vi kan ju absolut noll franska, vi kör lite google translate, men vet inte så noga vad vi beställt. Jag har i alla fall kollat att det inte är någon lök på min. Vi får vänta länge på maten, men när den kommer smakar den superbra. Brödet är stämplat med barens namn :-).
Baren ligger precis vid en kyrka. Vi nöjer oss med att titta på den medan vi äter, det blir inget besök i den.
Klockan är två och vi har ungefär 30 mil kvar att köra till vårt boende så vi strosar tillbaka till bilen.
Det är så fint i rondeller och korsningar här, en sån blomsterprakt.
Landskapet är väldigt platt när vi fortsätter norrut. Ibland liknar det Sverige. Det är fina vägar, ofta trefiliga motorvägar. Trots att vi är i vinlandet Frankrike ser vi inga vinodlingar.
Vi stannar på en vägkrog och tar en kaffe. Så dåligt kaffe har vi inte druckit på länge, bara blask och jättehett. Vi tar några slurkar, sen häller vi ut resten och åker vidare.
När vi svängt av motorvägen räknar Bengt ut att vi betalt 125 euro på vägavgifter idag! Inklusive den jäkligt dyra tunneln. Men…. det har varit en mycket behagligare körning än via Brennerpasset och Tyskland. Mycket mindre trafik och inte alls så hetsig. Jag undrar om det inte är värt det ändå, men det är väldigt mycket dyrare!
Nu kör vi vidare på fina landsvägar.
Vi letar en bensinstation för att tanka fullt inför morgondagen. Det är så skönt att man vet att tanken är full när man startar på morgonen och har många mil framför sig. På google finns inga mackar utsatta, men hux flux dyker det upp en pump efter vägen. Det ser helt dött ut, på en skylt står det ’OUVRIR’, jag googlar snabbt och ser att det betyder Öppet. Det var ju bra. Dessutom är dieseln billigare än vi sett i Frankrike hittills, 1,69 euro!
Då har vi full tank och bara två mil kvar. Men hjälp vilken asfalt det är sista biten. Den är ganska nylagd, men så gungig så att man blir åksjuk. Rätt smal väg, men 80 km/tim, jag kör dryga 50 och får några gånger köra ut åt sidan för att släppa fram tokiga fransmän som kör fort! Det är många korsningar, jag kör rätt i nästan alla. Till slut är vi framme, klockan är ungefär halv sju. Platsen heter Grandchamp och vi bor på Bed and Breakfast ’La Vallee Verte’.
Vi får ett fint rum, men det ligger två trappor upp, utan hiss och vilka trappor. Kocken tillika ägaren frågar om han ska hjälpa mej med att bära upp min resväska. Jag tackar nej, jag skäms lite för den är så tung, men har tar den ifrån mej och bär. Bengt får slita med sin själv han.
Vi dukar upp lite kvällsmat. Två mackor från Autogrillen där vi fikade i morse, en halvflaska vin från en mack i Frankrike och lite överbliven ost från ostfestivalen i Bra. Riktigt smarrigt. Vinet serveras i tandborstglasen, det är sen gammalt.
Vi har kört 66 mil idag.
Vi måste ju ’runda’ Schweiz eftersom de inte är med i EU och vi råkar ha fler än två flaskor vin med oss hem :-).
