Fredag 15 september 2023.

Sista dagen på detta ställe blir en lugn dag. Men en del aktiviteter måste man ändå hinna med.

Första gången vi var på kvarterskrogen låg det en broschyr framme med info om en vingård i närheten. Vi bestämmer oss för att besöka den. Vi hittar en adress och GPS:en tar oss in i staden Racale. Vi hamnar alltså inte ute på någon vingård utan i deras vinbutik där de även framställer sitt vin i ståltankar och ekfat.

Ägaren frågar om vi vill prova några viner, det vill vi, men bara de röda. Han övertalar oss att smaka på deras rosévin också. Vi tycker bäst om rosévinet på druvan Negromaro. Vi provar två olika röda viner, ett på druvan Negromaro och ett på druvan Primitivo. Vi köper med några flaskor att ta hem till Sverige. Vi tar en flaska Primo Passo (sött vin) också, den tänker vi dricka medan vi är här.

Alldeles i närheten av Mancaversa där vi bor, ligger Castelforte. Vi har sett några gamla byggnader och torn uppe på en höjd när vi kört ut ur vår by. Det finns ingen info på nätet, men vi chansar på att det är öppet för turister.

Tyvärr är det helt igenbommat, det ser inte ut att ha varit någon aktivitet här på länge. En grind med hänglås gör att man inte kan nå området. Nu i efterhand hittar jag lite info (på Tavianos kommunsida) om vad detta är och det låter helt fantastiskt. Översatt från italienska av google translate:

’Mellan Joniska havet och staden Taviano står en kulle på vilken byn Castelforte står, ursprungligen skapad för att skydda mödrar och barn och som idag är ett servicecenter för äldre och unga människor i svårigheter.

Bosättningen designades och byggdes, med start 1946, av den tavianesiska läkaren Dr. Gino Giannì, som vid sidan av filantropiska idéer säkert måste ha ägt en brinnande fantasi, eftersom vi står inför ett märkligt arkitektoniskt komplex med en sagosmak.

Platsen är förtrollande. Den domineras av majestätiska olivträd och erbjuder fantastiska vyer: som den stora bukten Gallipoli, den silverfärgade Tavianodalen, kullen som sluttar ner mot Joniska havet och det spektakulära landskapet i byarna (Alezio, Casarano, Parabita, Melissano) som ligger som pärlor i solen. Jorden, havet, himlen möts i en harmonisk syntes av ren skönhet.

Byn omfattar: olika små hus, utspridda bland olivträden; några villor; paviljonger för möten och utställningar; ett tornformat tempel, tillägnat Madonna della Pace.

Verket kom dock aldrig i drift, kanske på grund av att den som skapade det i förtid dog.’

Vilken målande beskrivning!! Jag hittar ett flygfoto över hur området ser ut. Så otroligt synd att man inte får besöka området idag.

Vi beger oss hemåt igen.

’Vill du plocka frukter av högsta klass, så använd din höger och vänster tass…’
Jag ser den filmsnutten framför mej när jag ser dessa kaktusar :-).

Idag blir det lunch på en annan krog i byn. Vi berättar att vi är från Sverige och kyparen lyser upp och säger Ibrahimovic…..

Lite vardagsbestyr måste också göras.

Elisabeth och Åke går ner till stranden där vi bor. Elisabeth hittar en liten, liten remsa med sand där hon enkelt kan ta sig ner i vattnet. Hon stannade till vid en liten butik och köpte sig ett par badskor. Åke tar några bilder.

En liten aptitretare.

Gubbarna fixar middagen idag också. Vi får kyckling med wookade grönsaker. Det smakar jättebra.

Lite mandelskorpor och en bit ost får avsluta kvällen och till det dricker vi det söta vinet som vi köpte idag.