Kategori: 2025 Italien

Idag är vi iväg från lägenheten redan halv tio för att gå längs strandpromenaden innan det blir för varmt. Det finns en lång pir som vi bara sett på håll, dit går vi. Solen gassar redan.

Piren är inte så imponerande som den såg ut på håll. Idag är det några gubbar som står och fiskar, en av dem har några fiskar i sin hink.

Elvafikat tar vi på en av de många serveringarna utefter strandpromenaden. Vi delar en cornetto. Och här kallas brödet plötsligt för Brioche.

Idag äter vi lunch på restaurang. Det blir skinka och melon för mej och skaldjursrisotto för Bengt.

Vi hämtar bilen och ställer den på en parkering väldigt nära lägenheten. Imorgon ska vi ju iväg igen.

Denna eftermiddag händer inte mycket. Vi tar med oss varsin bok och sätter oss på en parkbänk och läser i skuggan på ett av torgen.

Det blir middag hemma på balkongen ikväll. Vi har handlat färska ravioli fyllda med grönsaker som Bengt kokar och rör ihop med tomat och lite ost i en stekpanna. Med ruccola på toppen smakar det jättebra.

Sen förbereder vi oss lite för morgondagens resa härifrån. Hyresvärden har förklarat var vi ska slänga sopor, så dit går vi. Usch, här finns det säkert råttor. Vi sorterar det vi har och går snabbt därifrån.

Vi som tyckte det var mycket folk ute igårkväll….. ikväll är det folk precis överallt, på alla restauranger och barer. Det är ju fredagkväll och kanske har det kommit ännu fler turister som ska stanna över helgen. Vi tar en runda runt kvarteren innan vi går hem.

Imorgon ringer väckarklockan tidigt, vi ska bege oss österut. Vänner ska hämtas på flygplatsen i Pisa vid lunchtid. I bloggen (2018) läser Bengt att det är 64 tunnlar mellan Pietra Ligure och Genua. Huvva, inte kul alls!

Det är ett jädrans liv nere på gatan som går utanför lägenheten. Så skönt att ta av sig hörapparaterna, då blir det bara ett dovt sorl :-). Ibland är det en fördel att höra dåligt.

Jag har sovit väldigt dåligt inatt, kuddarna är ett skämt. Tidigare år har vi haft med våra egna kuddar, men den packningen har vi sparat in på. Förr om åren har jag ju haft väldiga problem med att sängarna varit för hårda, men det är inte längre så. Kan det bero på att jag lagt på mej några kilon som skyddar revbenen, hahaha?

Hyresvärden har berättat att det finns en stor avgiftsfri parkering nära lägenheten. Igår parkerade vi efter strandpromenaden och där är det avgift. Vi bestämmer oss för att flytta bilen till gratisparkeringen. Det ska ta ungefär 5 minuter mellan dessa parkeringar. Vi börjar med att köra fel, men det är ju rätt bra, för vi ser en bensinstation och passar på att fylla tanken. Efter det ska vi köra under järnvägen, men det går inget bra, högsta höjd är 1,8 meter och vår bil + takbox är minst 2 meter hög. Bengt får backa tillbaka och så får vi köra ända till nästa lilla ort för att vända och börja om. Resan som skulle ta 5 minuter har tagit en dryg halvtimme när vi äntligen är på rätt parkering. Den är jättestor, men bara ett fåtal lediga platser.

Nu är vi så kaffesugna, det passar bra att slå sig ner på en av alla uteserveringar.

Efter kaffet blir det ett besök i den stora basilikan San Nicolò. Bygget av kyrkan påbörjades 1752 och höll på i 41 år. Därefter gjordes flera kompletteringar. Klockan är 141 år gammal och väger 1040 kg, fram till 1864 fanns en avlönad anställd som ansvarade för att ringa i klockan.

Vi tar en promenad längs stranden. Det är flera stränder där man kan hyra solstol och parasoll och två stränder där man får ta med egen utrustning. Vi blir lite sugna på att göra som alla andra och läggas oss en stund på stranden!!!!!

Vi går till bilen och hämtar badlakan (jo, vi har med oss det trots att vi nästan aldrig badar). Köper med oss nybakad focaccia och traskar iväg. Det kostar 19 euro för två solsängar och en parasoll. Om man vill ligga i raden närmast vattnet kostar det 23 euro. Vi lägger oss längst upp från vattnet.

Bengt köper varsin öl. Det är inte så dumt ändå, att bara slappa på stranden så länge man kan hålla sig i skuggan.

Vi står ut i några timmar, ligger och läser. Bengt tar sig ett dopp. Jag avstår, det är väldigt besvärligt att ta sig upp ur vattnet, en brant kant med slipprigt grus. En äldre dam ramlar och får hjälpas upp av badvakten och ytterligare en kille.

En promenad hem igen, nu börjar man känna igen gatorna och även en del människor. Det är en liten stad och det känns som att de flesta som är ute är turister.

2018 bodde vi en vecka strax utanför Genua med Åke och Elisabeth och gjorde då ett besök i San Remo. På hemväg därifrån stannade vi här i Pietra Ligure och åt middag. I bloggen hittar vi restaurangen där vi åt, den hette Mama Mia. Vi hittar den, men nu har den bytt ägare och namn.

Jag slappar en stund på balkongen. På huset mitt emot vårt är det jättestora beslag fastskruvade i fasaden. Undrar varför. Är det fastsättning av några balkar där innanför? Jag har sett det på andra byggnader i staden också.

Ikväll blir det middag på restaurang. Det finns hur många som helst att välja bland. Det blir en där det serveras skaldjur. Alla bord utefter gatan är upptagna och vi vill ju sitta utomhus denna sköna kväll. Då ber kyparen oss att följa med rakt igenom restaurangen och ut på andra sidan, en ny gata där det finns fler bord. Vi är ensamma en liten stund, sen kommer det folk hit också, det verkar vara ett populärt ställe. Vi pratar lite med ett par som sätter sig vid bordet bredvid oss, de är från Holland och berättar att de brukar turista här i distriktet varje år. De är betydligt yngre än vi och blir så avundsjuka när vi säger att vi nog stannar minst 4 veckor till i Italien. De åker hem i helgen, för att jobba.

Bengt beställer pasta Vongole och jag pasta med olika skaldjur. Det var verkligen gott. Men vinet var ingen höjdare, det smakade inte mycket och var lite pärlande (stickevin som en bekant brukar kalla det ;.)).

Ägaren till restaurangen vill gärna berätta att han faktiskt kan lite svenska. Han säger tack, tack så mycket flera gånger.

Bengt vill ha en grappa efter maten så vi slår oss ner på en bar på ett av torgen. Han beställer en ’god grappa’ och jag beställer ett glas rött vin ’strävt, inte sött’. Vi blir båda nöjda med vår drycker.

Klockan är halv tio, det är jättemycket folk ute, fortfarande varmt och härligt. Till glassbaren är det lång kö när vi går hemåt.

Ingalill: Vi får vila när vi kommer hem ;-). Läskigt med linbanan och nu på morgonen läser vi om en svår olycka med en bergbana i Portugal!

Dags att byta boende igen. Efter frukost sticker vi iväg söderut.

Måste bara ta ett foto av toalettstolen innan vi åker. Så fiffig spolning, vattnet kommer ut från ett hål i ena sidan och det skapas en väldig virvel som gör spolningen så effektiv. Detta har jag aldrig sett tidigare.

Det är varmt och soligt. Det är vackert efter vägen idag också. Efter en kort kaffepaus styr vi mot Bra, en liten stad i Piemonte där vi varit tidigare.

Vi blir stående en lång stund vid en rondell där det pågår ett vägarbete. Det är så trångt så en långtradare framför oss inte kommer runt. Man kallar på personal som får flytta konerna för att skapa större plats.

När vi parkerat i Bra kommer vi rakt på en marknad. Jag köper nektariner och Bengt köper sockar. Klockan är nästan ett och de flesta stånden håller på att plockas ner.

Förra gången vi var här åt vi så god mat på en liten restaurang, vi kommer ihåg att den låg ’runt ett hörn’. Plötsligt är vi vid det hörnet och bestämmer oss för äta där igen. Jag beställer pasta med grönsaker och Bengt tar pasta med smör och salvia. Min mat är supergod och Bengt ångrar sig, men hans smakar också rätt så bra.

Vi tittar in i den vackra kyrkan, Chiesa di S. Andrea Apostolo från 1600-talet. Ännu en fantastiskt vacker byggnad.

Innan vi åker vidare går vi en sväng i staden, vi behöver röra på oss efter den goda lunchen och så vill vi ha kaffe innan vi fortsätter dagens etapp.

Det dyker upp ett bra kafé. Jag går in och beställer varsin kaffe och varsin pytteliten bakelse. Så gott! Men vi håller på att bli tokiga på damerna som sitter intill vårt bord. Dom är så högljudda, skrattar och pratar högt. Verkligen störigt, hahaha!

Dags att avverka de sista milen på dagens resa. Det blir en jobbig tur. Först kör jag fel när vi är på väg ut ur staden och får ta en rundtur på några kilometer innan det går att vända och komma rätt. Sen är det i princip vägarbeten hela vägen från Bra till Pietra Ligurie, där vi nu ska bo. Det är jobbigt att köra när hastigheten växlar mellan 130 och 60 km/tim och italienarna kör i den hastighet de själva tycker är lämplig, dvs alldeles för fort, runt 90 där det är sänkt till 60!

Vi kommer fram helskinnade, handlar lite på Conad och hittar en parkering rätt så nära lägenheten som ligger mitt i stan. Nyckeln till lägenheten ska ligga under en sten utanför dörren, Bengt har fått en bild från hyresvärden, lätt att hitta.

Men sen vet vi inget mer…. Det finns tre våningar i huset och två lägenhetsdörrar på varje våning. Var ska vi bo? Det har vi inte fått någon info om. Vi ringer hyresvärden och får veta att vi ska bo på andra våningen och nyckeln till den dörren ligger i ett nyckelskåp som ska öppnas med en kod, som vi får nu. Till sist får vi fatt i nyckeln och kan pusta ut i lägenheten. ”Det är inte ofta du är svettig på ryggen” säger Bengt! Det är så himla varmt, vi svettas floder ;-).Lägenheten är bra, inte så himla fräsch, men stor och rymlig. Jag räknar till åtta sängplatser och en babysäng :-).

Bengt fixar (alltså från grunden) varsin piadina som vi äter på balkongen, jättegott.

Efter att ha svalt maten och vilat en liten stund tar vi en tur på stan, vi måste ju kolla var vi har hamnat :-).

Idag körde vi ungefär 32 mil.

Idag vaknar vi till solsken. Efter frukost går vi ner på stan.

Det bor ca 33.000 människor här. Staden är huvudstad i regionen Aostadalen. Aosta ligger i en dal, vid floden Dora Baltea, 583 möh. Vintrarna är ofta långa och kalla, somrarna korta och varma.

Några bilder från Aosta.

Vi kikar in i katedralen Santa Maria Assunta. Upphängt högt mellan valven hänger ett stort träkrucifix tillverkar år 1397.

På det stora torget, Piazza Émile Chanoux finns monumentet över ’Soldaten från Aostadalen’ från 1924. Monumentet gjordes till minne av de stupade soldaterna från Aostadalen i första världskriget och ska hedra offren för alla krig. Till vänster om soldaten finns en triumfbåge som visar de segrandes återkomst.

På det stora torget finns bland annat Stadshuset som på takets vänstra sida har en klocka och på den högra sidan ett solur.

Det jobbas och fixas överallt i staden.

I ett gathörn köper vi varsin Pizzaslice med mozzarella, tomat, ruccola och basilika. Jättegoda.

Här sitter jag på en parkbänk och äter i lugn och ro, men efter några minuter är vi omringade av väldigt närgångna duvor. Inte så kul!

Vi passerar resterna av Porta Praetoria som är en av stadsportarna i Aosta. Porten byggdes år 25 f.Kr. Porten har tre öppningar, en i mitten för vagnar och en på var sida för fotgängare.

Tiden går så fort här nere! Dags att bege oss upp till lägenheten igen för att byta kläder. Vi hoppar i långbyxor och tar med fleecetröjor och jackor. Vi ska ta bilen till Courmayeur. Strax utanför staden finns en linbana som går upp till en av topparna på Monte Bianco. Vi har bokat biljett till klockan 14.

Vi knappar in slutmålet på bilens GPS och sticker iväg. Vi åker kvart i ett, resan ska ta 35 minuter, så vi har god tid på oss….

Men, då missar Bengt avfarten till motorvägen, han svänger av en avfart för tidigt i en rondell så vi hamnar på en parallell väg som delvis slingrar sig i bergen. Det finns ingen bra plats att vända på och som vanligt är det mycket trafik och bilar som ligger tätt, tätt bakom oss. Bilens GPS vill hela tiden att vi ska vända, men GPS på min telefon tycker att vi ska fortsätta på den alternativa vägen och vi bör då vara framme kvart i två, så vi borde alltså hinna. Vi vet ju inte hur lätt det är att hitta parkering och hur långt det är att gå sen, till linbanan, men vi chansar på att fortsätta. Såklart hamnar vi bakom en lastbil, det är omkörningsförbud (heldragen linje) hela vägen eftersom det är så smalt och krokigt. Ganska stressande är det!

Kvart i två är vi framme och tur som en tokig får vi sista parkeringsplatsen strax intill linbanan.

Vi är inte många som åker med linbanan upp så vi kan stå vid fönstret och kolla ut. Det är otroligt läskigt, men fantastiskt vackert.

Den första etappen på ca 5 minuter tar oss halvvägs upp. Vi har valt att fortsätta med nästa linbana för att komma så högt som möjligt, ungefär ytterligare 5 minuter.

Nu är vi uppe på 3.466 möh. När vi stiger av blir jag yr och känner mej jättekonstig. Jag tror jag blir påverkad av den tunna luften. Jag går ut och ställer mej på den stora altanen och bara andas. Det är kallt, bara två plusgrader och molnen är gråa och täta. Efter bara en lite stund är jag på banan igen :-).

Bengt går ytterligare ett par trappor upp.

Plötsligt skingras molnen och vi får se de snöklädda vidderna och bergen. Det är helt magiskt. Vi står och glor hur länge som helst.

Vi blev tvungna att ta en selfie också :-).

Vi sliter oss från den härliga upplevelsen och går in i restaurangen (det är klart att det finns en restaurang här uppe) och tar en kopp kaffe och en liten, liten kaka.

Det går en lift på ’andra sidan’ berget också, då kommer man till Chamonix i Frankrike.

Lite fakta från Wikipedia

Vi ställer oss i kö för att åka den första etappen neråt. Nu är det många fler som ska åka med, det blir lite trångt, men vi kan ändå stå intill fönstret så vi kan ta lite fler foton, nu när molnen skingrats.

Vi går av och sätter oss i solen en stund. Nu är det riktigt varmt.

Det finns en lite sjö med en flotte i, där man kan dra sig fram från den ena till den andra sidan. Det är populärt, många som provar. Vi minns när vi var i Kabe sommarland, i Jönköping. Viktor var bara några år gammal och vi skulle åka en sån flotte. Viktor gick på flotten och fortsatte gå över hela flotten och vidare rakt ut i vattnet. Han trodde det var en bro och såg inte att flotten tog slut. Det var väldigt grunt vatten så det var inget farligt, men vi blev alla så förvånade, och stackars Viktor förstod inte alls vad som hände! Ingalill med familj var också med!

När vi ska åka den sista etappen ner till parkeringen är det väldigt många som ska med! Det är jättetrångt. Men man måste ju förutsätta att de som är ansvariga för linbanan vet hur många personer man kan lasta ombord. Nu finns ingen chans att fota, man har fullt upp att hålla i sig. Men vi kommer ner helskinnade i alla fall.

Vi åker en sväng genom Courmayeur som verkar vara en fin liten stad med många hotell. Staden är känd för bra skidåkning, här finns stora breda pister och fler än 30 nedfarter och mycket offpiståkning.

Hem väljer vi motorvägen som går i tunnlar nästan hela tiden. Såklart går det mycket snabbare att ta sig fram då.

Vi konstaterar att vi sparade ca 100 kronor på att vi missade motorvägen när vi åkte till Monte Bianco. Det är inte gratis att köra på motorvägarna här i Italien, denna tur på ca 3,5 mil kostade alltså ca 100 kr.

Efter att ha slöat en stund i lägenheten går vi ner på stan för att äta en bit mat. Här stöter vi på en hel parad av cyklande småbarn. Det är säkert 20 stycken och flera personal som springer hit och dit och förmanar. Barnen är i olika åldrar, många har sparkcyklar, de lite större ha vanliga trampcyklar. Laura, det får du prova på din förskola :-).

Det är väldigt mycket folk ute.

Vi ser många som sitter ner och äter aperetivo! Det måste vi också ha. Vi beställer varsin Aperol Spritz och får en del tilltugg till den. Allt som allt kostar det 14 euro.

Det känns som att vi behöver något mer att äta. Det finns ju hur många restauranger som helst att välja mellan. Vi hittar en som ser mysig ut och har rätter som vi gillar. Eftersom vi redan ätit lite småplock är vi inte jättehungriga. Det får bli två förrätter att dela på. Zucchiniblommor fyllda med ricotta och något mer, samt en ost- och charktallrik. Det passar alldeles utmärkt, jättegott.

Då var denna kväll slut, vi promenerar tillbaka till lägenheten, det är lite svalt nu, men inte så man fryser. Fortfarande massor av folk ute, såhär en vanlig tisdag i september.

Det var sista kvällen i Aosta. En så mysig vistelse, vi hade kunnat stanna några dagar till.

Vaknar av att det regnar på takfönstret, inte mycket, men det hörs. Enligt prognosen ska det ju regna hela dagen idag.

Vi tar det lugnt och äter frukost. Googlar lite för att se vad vi ska hitta på. Bengt försöker prata med AI, men hon förstår inte vad Aosta är, hon tycker det låter som Australien, så han ger upp.

Jag har läst om att det finns ett par fina slott i närheten. Men när vi kollar på dem så är de stängda på måndagar. Inte ovanligt. Men ett slott som ska vara öppet idag hittar vi, Castello Sarri, bara 15 minuters bilresa härifrån, så dit beger vi oss.

När vi är framme vid slottet har det slutat regna!

Slottet ligger högt upp på en kulle. Det är en del människor här, trots ’dåligt’ väder och slutet av säsongen. Vi traskar uppför. Det växer valnötsträd här och vi hittar nötter på marken och i träden. Lite olika mogna. Vi provsmakar en nöt och den smakar som vanligt, kanske lite mildare.

Det odlas även vindruvor och en del andra frukter runt slottet. Hela den stora tomten är mycket välskött.

Det är en fantastisk utsikt från slottet. Häftigt med de fluffiga molnen.

En stor vingård ligger på andra sidan floden.

Vi tar oss till ingången av slottet och möts av stängda grindar. Detta slott är också stängt på måndagar från och med 1 september. Idag är alltså den första måndagen dom har stängt. Vi strosar runt utanför och njuter av utsikten.

Slottet härstammar från 1100-talet och byggdes om helt i början av 1700-talet. Efter att ha varit oanvänt i många år köptes det 1869 av Victor Emmanuel II av Savojen. Han var känd som jägarkungen och använde slottet som sitt favoritjägarslott. Under första hälften av 1900-talet användes slottet ofta som sommarbostad av de sista italienska monarkerna. Den sista kungen i Italien var Umberto II som endast satt 34 dagar på tronen, från den 9 maj till den 12 juni 1946. De italienska folket hade då röstat om att avskaffa monarkin och göra Italien till en republik.

Vi kör vidare till den lilla staden Gressan med ca 3000 innevånare. Vi letar efter ett ställe att äta lunch på. Först hittar vi en pizzeria där vi tänker gå in, men jag vänder i dörren. Lokalen är helt inpyrd av cigarettrök. Vi går vidare till det andra matstället, en lite större krog ’Pezzoli 1938’ som även har ett 1-stjärningt hotell. Vi kommer in i en jättestor lokal, typ skolmatsal. Där sitter massor av folk, bara herrar (gubbar). En servitör kommer fram och undrar om vi vill ha ett bord för två, och det vill vi. Vi chansar på att detta kan vara något bra.

Det finns en meny på en tavla mitt i salen. Vi försöker förstå vad som finns att välja på, men hinner inte fundera så mycket innan en servitris (en äldre dam) kommer fram med ett fat med päron i gorgonzolasås som hon frågar om vi vill ha lite av. Det vill vi.

Det är tre damer som serverar. De springer runt med fat och karotter och bjuder av det ena och andra. När vi ätit upp päronen kommer frågan om vi vill ha creps med ricotta och spenat, det vill vi. Bengt får frågan om han vill ha en eller två. Han nöjer sig med en.

Nu börjar vi bli mätta, men då kommer nästa stora fat med hela fiskar. Vill vi ha? Hmmm, vi tar en och delar på den. Till fisken får vi polenta och ännu mer päron i gorgonzolasås kommer in som tillbehör till fisken. Jag hoppar över päronen, äter bara fisk och polenta. Fisken smakar bra men polentan är inte rolig (den kom inte med på någon bild, allt gick så fort).

Men nu är det väl ändå slut? Nejdå, vi får frågan om vi vill ha Polpetta (stora köttbullar). Bengt provar en men jag avstår.

Det finns även revbensspjäll, men de når inte fram till oss. Vi betalar med kort, det går bra, men det märks att de är väldigt ovana med det.

Det var en upplevelse. Det var många killar och gubbar i jobbarkläder som åt där. De började med att gå in i ett litet rum och tvätta händerna, sen kom de ut och satte sig vid ett bord. Jag tror de hade ’egna’ platser. De två äldre männen som satt intill oss hade en lapp med ett namn fasttejpad på bordet. Dom är nog där varje dag. Under tiden vi satt där kom det faktiskt in tre kvinnor också.

Bengt tog ett par bilder innan vi gick. Synd att vi inte fick med servitriserna på bild också. Fina små tanter, säkert volontärer.

Det ska finnas en vingård inne i staden. Vi åker dit, men där är helt dött inte en människa syns till. Då får vi googla igen och hittar en gård som ligger en kvarts bilresa bort.

Framme på vingården blir vi mottagna av en skällande hund. Här är det i alla fall inte stängt! En kvinna möter oss och vi säger att vi skulle vilja köpa några flaskor vin.

Hon visar oss runt på den lilla familjeägda gården, Maison Agricole D&D. Det är hon, hennes man och deras son som har gården nu. Gården har funnits i familjens ägo från början av 1900-talet. De producerar rött, vitt, rosé och ett sött vin samt honung.

Vi får följa med ner i vinkällaren.

Hon visar även vinrankorna som hon är väldigt stolt över. Det blir en mycket bra skörd detta år. Det dröjer nästan en månad innan skörden börjar. De skördar manuellt säger hon och skrattar. Hon kan väldigt lite engelska, men vi hankar oss fram med hjälp av den lilla italienska jag kan.

Så får vi prova två röda viner. Det ena är Syrah och det andra Fumin. Fumin är en typisk druva för Aostadalen, vinet smakar bra och vi köper några flaskor med hem.

Lokalen för vinprovningen har tidigare varit en ladugård.

Vi tackar för oss och åker ’hemåt’.

Innan vi går upp till lägenheten behöver vi en kopp kaffe. Vi hittar en glassbar som har många olika sorters glass och även kaffe. Första glassen i Italien i år smakar himmelskt. Det är inget mysigt ställe, men glassen är supergod. Våra favoritsmaker finns, Pistacchio och Stracciatella. En flicka vid bordet bredvid vårt frågar om hon ska ta ett foto av oss. Det går väl bra :-).

När vi ätit klart börjar det regna igen och vi promenerar till lägenheten.

Ännu en mysig dag i Italien.

Swante: Jo, vi skulle bo i Heiligenhafen, men vi ändrade oss och bokade Puttgarden istället. Vi kom fram så sent så vi hade ändå inte orkat se något av den staden. Vi hade trevligt i Skåne istället.

———————————————————-

Vi har bott på ännu ett bra hotell, med bra sängar och finfin frukost.

Det är fler än vi som bor här upptäcker vi när vi kommer ner till frukostmatsalen. En hel busslast med högljudda pensionärer. Dom (liksom jag) hör väl lite dåligt och på grund av det så talar de så högt. Och busschauffören… han ropar när han pratar. En verkligt riklig frukostbuffé, kanske den bästa vi ätit i Tyskland.

Vi packar ihop och åker mot Italien. Klockan är kvart i nio när vi startar.

Inga problem i trafiken i Tyskland idag, massor av bilar, men inga köer och inga vägarbeten. Vi tar en fika på en vägkrog, sen får Bengt köra en stund. Då blir det som vanligt kö :-). Men det har vi räknat med, det är alltid kö för att ta sig genom gränskontrollen mellan Tyskland och Schweiz. Vi har köpt skattemärke digitalt i år, det är första gången vi provar det. Lite orolig är man ju att det inte ska fungera. Vi köar i ungefär 30 minuter, sen är vi inne i Schweiz.

Vi kommer in vid Basel, som är Schweiz tredje största stad. Floden Rehn rinner genom staden. Vi åker vidare utan att stanna.

Det är så fint väder idag, soligt och runt 25 grader varmt.

De första snöklädda alperna, lika fantastiskt när de dyker upp långt bort i fjärran.

Nu börjar vi bli lite hungriga. Jag googlar och hittar Fribourg, en lagom stor stad med ca 38000 innevånare, där vi kan stanna för att äta lunch. Vi parkerar på ett litet torg och promenerar genom den gamla stadsdelen tills vi hittar en servering av det enklare slaget. Här pratas till största del franska, servitrisen kan en gnutta engelska så vi klarar av att förstå varandra för kunna beställa. Jag lyckas förmedla att jag inte vill ha någon lök i salladen.

Maten är god och prisvärd, vi är ju i dyraste, dyraste Schweiz. Bengt tyckte ändå att totalbeloppet blir lite högt. Det är vattnet som kostar massor 8,40 CHF för två glas vatten (ca 50 SEK per glas). Men de hade ju stoppat i en lite skiva lime i varje glas förståss :-).

På väg tillbaka till bilen besöker vi den stora katedralen Sankt Nikolaus. En verkligen pampig kyrka med vackra fönster. Kyrkan byggdes mellan 1283 och 1490. Den har ett 74 meter högt torn. 365 trappsteg leder upp till tornet, men vi skippar den klättringen idag.

Några foton från staden Fribourg.

Många uteserveringar har öppet.

Vi fortsätter resan, nu med mej som chaufför igen. Vi passerar Bern och den för oss ostälskare kända byn Gryeres och lite senare kör vi utanför Montreux. Den här vägen har vi aldrig kört tidigare.

Vi tar oss igenom Alperna på delvis slingriga smala vägar, det bär upp och ner hur som helst. 31 euro får vi betala för att åka igenom S:t Bernardstunneln som är 5,8 km lång. Det är verkligen jobbigt att köra så många mil på dessa vägar. Några vägarbeten är det också, vägen är där bara enfilig och trafiken stoppas växelvis av trafikljus.

Så äntligen är vi framme i Aosta. Vi kör enligt GPS:en och hittar en parkering som ska ligga i närheten av vår lägenhet (tror vi). Vi är trötta nu och det är så varmt. Vi lastar ur våra resväskor och kollar telefonens GPS för att promenera till lägenheten. Det visar sig att lägenheten ligger 15 minuters promenad från vår position. Hur kan det vara möjligt?? Vi kollar adressen en gång till och den stämmer. I vanliga fall är 15 minuter ingen lång promenad, men just nu känns det som flera mil. Resväskorna är ju proppfulla och astunga. Inget att göra åt det, vi går mot adressen och det stämmer ju perfekt. Nyckeln ligger i ett litet skåp som är låst med en kod som vi fått från värden. Vilken våning var det?? Just det, tredje våningen utan hiss. Puh, vi dråsar in i lägenheten och pustar ut.

Men klockan har hunnit bli halv sju och vi måste snabbt ut igen för att handla lite kvällsfika och frukost. Efter lite googlande hittar vi en affär som ligger i närheten och har öppet till 19.30. Vi skyndar dit och handlar det mest nödvändiga. Affären ligger i källaren av ett stort varuhus, när vi är på väg ut tar vi en genväg (tror vi), två trappor upp i varuhuset, men när vi kommer upp till gatunivå har dom fällt ner ett galler så den utgången är stängd nu. Hahaha, vi går ner igen och igenom hela varuhuset för att komma ut på gatan.

Nu passerar vi också en jättestor parkering där vi hade kunnat ställa bilen. Men vi är alldeles för trötta för att gå tillbaka och hämta bilen, det får vi göra imorgon bitti.

Vi fixar lite kvällsfika, det smakar jättebra efter en hektisk dag.

Lägenheten är jättefin. Känns alldeles nyrenoverad och fräsch. Den ligger bara ca 5 minuters promenad från stadens gamla centrum.

Plötsligt kommer Bengt på hur bilens GPS kunde visa så galet. Han har inte knappa in exakt adress för lägenheten, utan bara angett staden Aosta. Den exakta adressen tänkte han lägga in när vi började närma oss målet. Då förstår vi ju att vi hamnade alldeles fel. Parkeringen ligger ju i närheten av centrum.

Nu har krafterna återvänt till oss och vi hoppar i skorna igen och går för att hämta ’hem’ bilen. Det är jätteskönt ute, massor av folk som äter middag på restaurang. Vi går genom centrum denna gång (när vi gick från bilen gick vi den kortaste vägen som var utefter en stor genomfartsled). Vi hittar bilen och lämnar parkeringsplatsen till en ung kille som blir glad. Det är inte så lätt att hitta lediga parkeringar så sent på kvällen, så nära centrum.

Det var skönt med en kvällspromenad. Allt löser sig så småningom.

Idag har vi kört 55 mil.

Det har gått bra att sova, bra sängar men kuddarna var märkliga, som en påse med lite, lite löst dun i.

Jag har glömt att stänga av väckarklockan, så den ringer 07.00. Lika bra att hoppa in i duschen när man ändå är vaken. Redan halv åtta går vi ner till frukostmatsalen. Det är en helt ok frukost. Äggröra, bacon, lite flingor, gott bröd och en hel del pålägg (jag äter bara ost på morgonen). Juice, kaffe och te och små cornetto.

Utsikt från hotellet:

De kolossalt fula statyerna utanför hotellet måste verkligen fotograferas 🙂

Vi lämnar detta omysiga (men ändå helt ok) hotell och styr kosan söderut. Klockan är halv nio.

Efter två timmar har vi avverkat 20 mil, det går undan här i Tyskland när man inte blir hindrar av några vägarbeten eller annat strul. Vi stannar på en vägkrog och tar varsin kaffe och delar en tysk ’bulle’. Kaffet är gott, men bullen smakar sådär.

Vi byter chaufför, Bengt får ta vid en stund. Men nu börjar det köa upp sig och efter en stund är det helt stopp.

Jag startar Waze, en GPS-app där man ser vad som händer i realtid, olyckor, köer mm. Där står att det hänt en incident och att det kommer vara en fördröjning på 58 minuter. Fy så trist, men det kan man ju inte påverka, det är bara att gilla läget. Det visar sig tyvärr att problemet och köerna varar i en och en halv timme. På den tiden hinner vi köra 22 kilometer, helt otroligt. Man kan aldrig räkna med att vara framme en viss tid när man kör på de stora vägarna i Tyskland, det vet vi ju.

Jag har laddat ner en dokumentär från Sveriges Radio som handlar om en kille som blivit blåst på flera millioner kronor genom att gå på bluffen med de så kallade Nigeriabreven. Vi lyssnar på programmet medan vi kryper framåt och förundras över hur man kan vara så dum?! Hur kan man tro att en svårt sjuk gammal dam från Sydafrika vill testamentera 10 millioner dollar till just mej? Det är ändå intressant att höra hur han fastnar i bedragarnas garn och till sist hamnar i fängelse. Då har han betalat ca nio millioner svenska kr till bedragarna. Berättelsen stannar kvar i ens medvetande hela dagen. Stackars människa och alla runt omkring honom som blev drabbade. Dokumentären är lite för lång, men vi tycker den är värd att lyssna på!

När kön äntligen upphör är det dags för något att äta. Idag blir det en kycklingrätt på en vägkrog.

Vi har tänkt åka sova i Heidelberg i natt, kanske äta middag på någon restaurang i den trevliga staden, men nu är vi tveksamma om vi orkar köra så långt. Vi bestämmer oss för att köra några timmar och se hur det går, det kan ju dyka upp fler problem efter vägen. Det är jättemycket trafik, inga långtradare, dom kör ju inte på lördagar, men massor av personbilar. Så stressig körning på autobahn. Men det går undan, inga fler incidenter och knappt ens några vägarbeten. Bengt bokar ett hotell i utkanten av Heidelberg. Vi kommer inte att vara framme förrän efter klockan sex, så vi skippar middag ’på stan’.

Hotellet vi ska sova på är betydligt finare än gårdagens. Kvinnan i receptionen är väldigt trevlig, vilken skillnad mot igår 🙂

Vi får ett stort rum på andra våningen, det finns hiss här också!

Det får bli kvällsmat i hotellets restaurang.

Som varmrätt tar vi varsin pasta, Bengt med örtpesto och jag med tomat. Gott men alldeles för stor portion för mej.

Hotellet ligger som sagt i utkanten av staden, det är inget fint i omgivningarna så det blir ingen kvällspromenad.

Idag har vi avverkar 71 mil.

Jamen då är vi på väg igen. Det blir en resa söderut även detta år.

Vi startar från ett grått Skänninge, klockan är strax efter tio.

Första stopp blir hos våra snälla grannar som ska titta till vårt hus och vattna de få växter jag har kvar efter den varma sommaren. Vi överlämnar en kasse med lite smått och gott från vår kylskåpsrensning och får två fluffiga gräddbullar och ett korsord i utbyte.

Efter två timmar tar vi en fikapaus på Laganrasten.

Vi brukar aldrig göra några längre stopp på utresan från Sverige, men idag stannar vi till hos Ångmans i Asmundstorp. Så trevligt att träffa dem igen på deras fina gård. Det är 23 grader varmt, vi sitter ute på altanen.

Vi tackar för oss och susar vidare söderut. Efter några mil är vi vid Öresundsbron och checkar ut från Sverige.

Det är mycket trafik utanför Köpenhamn, men det flyter på i god fart.

Det går snabbt att ta sig igenom Danmark, strax är vi framme i Rödby. Denna gång behöver vi inte registrera några uppgifter i terminalen. Någonstans läses bilens registreringsskylt av och en biljett skrivs ut med automatik, ’Välkommen Bengt’.

Vi har bokat biljett till färjan som ska avgå 21.00, men i mån av plats kan man åka med en tidigare avgång. Klockan är bara 20.05 så vi köar för färjan som ska avgå 20.20. Det är massor av husbilar, långtradare och personbilar som ska lastas. Bland annat står det nio stora husbilar från Italien i kö för att köra på färjan. Vi har tur och kommer med bland de sista bilarna.

Eftersom klockan är mycket har vi bokat ett hotell som ligger ett stenkast från färjeterminalen. Det är becksvart ute och ingen gatubelysning så vi missar infarten till hotellet. Men det är så lite trafik så vi kan vända på den smala vägen och köra in på hotellets parkering. Där är det lika mörkt. Vi ser att det finns flera lyktstolpar, men ingen av dem lyser. Det är inte världens mysigaste hotell, men det är hyfsat billigt och ligger ju väldigt bra till, precis vid färjan.

Vi checkar in hos en otroligt oengagerad kille i receptionen. Rummet ligger på sjunde våningen. Det finns hiss, så himla bra för min resväska är proppfull och jättetung.

Idag har vi kört 61 mil.