Kategori: 2023 Italien

Idag vi är det dax att slänga sopor igen, så vi måste iväg före klockan 10. Det är inga problem, vi är raska på morgonen. Lite kö kan det bli ibland eftersom vi bara har ett badrum.

Dags för en repris igen, vi ska besöka vingården Terre San Vito, som Bengt och jag besökte förra gången vi var här nere. Vinerna var jättebra och sonen i huset som visade oss runt var så trevlig.

Vi är lite trötta på bilens GPS då den styr in oss på en massa småvägar. De är säkert genvägar, men eftersom de är så smala och krokiga och dåliga, så tar det troligtvis längre tid än om vi valt de större vägarna.

Efter en dryg halvtimme är vi framme vid vingården, vi har bokat ett möte för att köpa några flaskor vin. Idag är Giovanni inte på plats (killen vi träffade förra gången) utan vi får träffa hans lillebror Giacomo (lika trevlig han också).

När vi kommer är Giacomo upptagen av en annan kund, han bjuder oss att smaka deras vita vin medan vi väntar. För att kyla vinglasen har de en speciell apparat som sprutar kylånga (flytande kväve?) i glasen, det ser jättehäftigt ut och glasen blir verkligen iskalla.

Det är ett tjusigt ställe, dom har utökat butiken från förra gången. Den är mycket fint inredd med massor av vinflaskor i olika hyllor med belysning.

Förutom vin har de bland annat olivolja i vackra krus. Giacomo berättar att det är han som designar all keramik, krus, fat och muggar.

På gården odlar man även grönsaker. De är välkända för sina odling av Polignanomoroten. I butiken kan man köpa pickles, sylt och marmelad.

Vi får prova två olika röda viner, båda är väldigt goda. Druvorna i dessa viner är Malbec och Cabernet Sauvignon.

Nu dyker brodern Giovanni upp också, han hälsar och kommer såklart ihåg oss från förra gången (2018). Kanske är det så eftersom det inte är så många svenskar som hittar till gården, eller så är han bara väldigt trevlig :-).

I Malmö finns en vinbar, L´enoteca, dit gården levererar sina viner, de har även varit där på vinmässor och andra event. Vi kanske ska göra ett stopp i Malmö på hemväg och hälsa från grabbarna.

Vi strosar runt och kollar på all fin keramik. Det blir några flaskor vin, en olivolja och ett fat att frakta hem. Åke och Elisabeth handlar också vin, olja och ett fat.

Jag passar på att fråga om Giacomo vet något om sjukan som härjat bland olivodlingarna i Italien. Han berättar att det är en hemsk insekt som tagit död på många odlingar i södra Italien. Dom själva har klarat sig, gränsen har gått ungefär vid staden Brindisi som ligger 9 mil söder om vingården. Tyvärr har man än så länge inte hittat något sätt att få stopp på insekten.

Några bilder från utsidan av butiken.

Dagens utflykt går vidare till Polignano a Mare, ytterligare en liten kuststad med en gammal stadskärna. Vi är lite hungriga, ingen fara, det finns hur många barer och restauranger som helst.

Idag är det lätta rätter som gäller, det är varmaste dagen, 36 grader!! Åke äter en sallad med räkor, jag en sallad med tonfisk, Bengt en tallrik med Bresaola, ruccola och parmesan och Elisabeth en caprese. Vi delar lite med varandra.

Vi går en sväng och kollar i den gamla stadsdelen. Det är många turister här precis som i de andra små städer vi besökt. Här är även många migranter som går runt och säljer smycken. En ung kvinna har sin lilla pojke på ryggen, en annan kvinna har sin ca tvååringa dotter på ryggen, hon är gravid igen. Vilken orättvis värld vi lever i………

Domenico Modugno står staty här i staden. Han föddes här 1928 (död 1994) och är en av Italiens mest berömda sångare. Han sjöng bland annat Volaaaaare. Förutom sångare var han låtskrivare, gitarrist, skådespelare, regissör, programledare och politiker, en duktig människa.

Innan vi beger oss hemåt tar vi en glass :-).

När vi kommer hem är vi så kaffesugna. Som tur är kan vi ta gofika idag eftersom vi köpt varsin gobit på ett bageri i Pollignano. Elisabeths och min är fyllda med pistagekräm, Åkes med sylt och Bengts med choklad. De är goda men oj vad mycket deg och så torr den är!

Sen blir det lite koll på fotbollen. Det går väl inte så bra, Sverige förlorar mot Spanien.

Sista kvällen på detta boende. Det blir tabberas. Elisabeth och jag fixar en liten bruschetta till förrätt. Sen blir det rökt lax med pasta. Ikväll blåser det så mycket så vi får flytta inomhus efter förrätten.

Bengt och Åke har tagit en liten sängfösare varje kväll och ikväll är flaskan slut, perfekt planering.

Vi packar ihop det mesta och ställer väckarklockorna för att komma upp i bra tid i morgonbitti.

Swante: Visst är det intressant med miljöerna i de gamla stadsdelarna, hur i hela friden tar sig gamla och personer med funktionsnedsättning fram där?
Du ska få se fler lampskärmar ;-).

Det har regnat lite, lite inatt.

Vad vore en semesterresa utan en massa utflykter?? Idag bär det av till Matera. Vi lämnar för tillfället Puglia och kör in i regionen Basilicata. Här är det ett öppnare landskap.

Här finns stor vinodlingar, vi har ju tidigare lärt oss att om druvstockarna är täckta med duk så används druvorna till att äta, inte att göra vin av.

En hel del andra odlingar ser vi också, jättestora fält, men det är svårt att se vad som odlas.

Så är vi framme i Matera. Sassi de Matera har varit bebott sedan stenåldern och tillhör därmed en av de städer i Italien som tidigaste beboddes av människor. De första invånarna flyttade in i naturligt skapta grottor. Sassi di Matera tros vara den äldsta kontinuerligt bebodda grottstaden i världen, ca 9000 år gammal. Det är helt otroligt att vi kan gå omkring på dessa ’gator’ där människor gått i så många år före oss. Man får vara väldigt tacksam för att det fortfarande går att uppleva sådana här historiska platser.

Det första vi får se när vi parkerat bilen är en riktigt modern superhäftigt vrålåk!

Sen dyker det upp en brud med sin far och sina brudnäbbar. Brudgummen ser vi aldrig, han väntar väl inne i kyrkan. Det är enbart vita blommor, det märkte vi när vi såg ett tidigare bröllop också.

Fotograferna ger instruktioner!

Vi vandrar gata upp och gata ner, det är ett virrvarr av smala gränder här också, hur lätt som helt att gå vilse. Samma virrvarr av bilder, ingen tidsordning. De flesta bilderna är från Åkes kamera (jo, han har en riktig kamera).

Det är jättevarmt idag också, över 30 grader. Det finns flera serveringar och restauranger, så det är ingen brist på vattenhål. Vi blir törstiga och sätter oss ner på en bar och tar en öl/vin/vatten. Till det får vi goda Bruschetta.

Lunch tar vi lite senare.

Bengt äter dagens meny, två rätter.

Jag äter en stor sallad.

Åke och Elisabeth äter Lasagne.

Väl hemma tar vi det lugnt, Elisabeth provar gungan.

Det blir gnocchi med gorgonzola, tomater och ruccola till middag. Det blåser kraftigt ikväll så vi får lov att sitta inomhus och äta, första gången sedan vi kom hit till södra Italien.

Elisabeth hittar en inkräktare som Bengt får fånga och släppa ut i naturen. Tur att hon ser den nu så slipper jag hitta den i duschen imorgon bitti.

Vi har frågat vår hyresvärd om tips på saker att göra här i området och fått veta att staden Martina Franka ska vara sevärd. Staden grundades år 1300, är väldigt välbevarad och har idag runt 50000 innevånare.

Vi besöker Palazzo Ducale från 1600-talet byggt på resterna av en antik fästning. En del av en våning är öppen, tyvärr är salarna inte möblerade, men de har väldigt vackra väggmålningar. Till varje målning finns en historia nedtecknad.

I en annan del av palatset har konstnären Elisabetta Sbiroli en utställning. Utställningen består av både målningar och skulpturer och ska reflektera över det feminina.

I entrén står en vacker plåthäst.

Stämningen i den här staden känns lite lyxigare än de vi besökt tidigare med många butiker som har ’lyxiga’ kläder och prylar.

Vi drar oss ner mot det stora torget med alla restauranger för att äta lunch. Det är massor av turister här, från Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Amerika. Vi beställer två pizzor och två sallader och delar på detta.

Under lunchen får vi bevittna ett projekt om inte kommer att sluta väl. Det är ett gigantiskt skåp som ska transporteras upp på en balkong och vidare in i en lägenhet.

Flera karlar fixar och trixar för att kunna lyfta in paketet i lägenheten. Men vem som helst kan ju se att det är alldeles för stort för att gå in genom dörröppningen. När vi ätit klart håller de fortfarande på, då har de tagit bort emballaget, lite kartong och plast, men det hjälper absolut inte alls. Det skulle vara så himla intressant att veta vad som hände med detta projekt, men det får vi ju aldrig reda på.

Vi går en runda i de vindlande gränderna, det är så välvårdat och rent och pyntat med blommor och växter. Det blev många foton från Martina Franca…..

Vi kikar såklart in i den stora kyrkan också, Basilica di San Martino som stod klar 1785. Sedan fredagen den 27 september 2002 har det av UNESCO deklarerats som en ”monumentbudbärare för en fredskultur”. Mycket vacker!

Mitt emot den stora Basilikan finns en liten kyrka där en av de äldsta piporglarna i världen finns bevarad, tillverkad 1749. För ca 150 år sedan restaurerade man orgeln och den användes sedan fram till 1920-talet.

På vägen mellan vårt boende och Martina Franca finns det en hel del trullihus. En del väldigt gamla, andra rätt så nybyggda. Vissa i traditionell stil medan andra verkar vara lite moderniserade.

Ikväll tar vi bilen till Noci och äter middag på en restaurang som hyresvärden rekommenderat, L Antica Locanda. Den öppnar klockan 20, så det blir en sen middag. Det är väldigt krångligt att köra i staden, det är mycket trafik, enkelriktat och många gator som inte är tillåtna att köra på om man är turist, och det är väldigt mörkt. Vi letar efter en parkering och hittar flera stycken, men i motsatt körriktning. Italienarna är ju pragmatiska, dom kör helt enkelt över till ’fel’ sida av vägen och parkerar, vi vågar inte göra så (ännu). Men som det brukar så löser det sig och vi parkerar och promenerar till restaurangen.

På dörren ser vi att restaurangen haft en Michelinstjärna, 2020. Det är ett mysigt ställe, rätt mycket folk. Vi blir välkomnade med små goda bollar, vi kommer inte riktigt fram till vad det är men det smakar väldigt bra.

Till förrätt delar vi på ett fat med fyra olika ostar och rödlöksmarmelad och en sallad. Jättegott bröd fick vi till det.

Till varmrätt beställer Åke rullader i en suveränt god tomatsås.

Vi andra äter Biff Tagliata (biff med ruccola, tomater och parmesan), det är också gott, men inte riktigt som vi förväntat oss. Elisabeth och jag tycker det är alldeles för stor portion medan Bengt tycker det är lite för lite.

Sen är det dags för dessert. Jag äter en himmelskt god pistagetryffel, Bengt en rätt god cheesecake och Åke och Elisabeth en väldigt god tiramisu.

Vi blir bjudna på små petit choux och god limoncello.

Bengt och Åke tar varsin kaffe. Vi är väldigt nöjda med måltiden, men någon Michlinstatus når den nog inte upp till idag.

Idag blir det en tripp till Monopoli där vi bland annat ska besöka marknaden. Staden ligger alldeles vid kusten och har ungefär 50000 innevånare. Det säg att folket i staden är trötta på skämt om brädspel……

Marknaden ser först ut att vara liten och behändig, det passar oss bra.

När vi var i södra Italien 2018 hittade jag en jacka som jag tycket så mycket om, på en marknad. Men jag tyckte den var dyr, så jag köpte den inte vilket jag verkligen ångrat. Jag har sedan dess letat efter denna jacka på massor av marknader, men inte hittat den. Men….. här finns den och den kostar ungefär hälften av vad den kostade 2018. Jag är ju inte säker på att det är exakt samma jacka (den kom inte med på någon bild), men den är väldigt lik i alla fall.

Marknaden är inte alls liten utan jättestor, den verkar aldrig ta slut! Vi tröttnar och viker av mot havet för att leta efter den gamla stadsdelen. Det är långt att gå och det är väldigt varmt. När vi är framme är det dags för en bit mat. Vi nöjer oss med varsin sallad idag och massor av vatten. Monopoli är välkänt för sina fina fisk- och skaldjursrätter.

Sen strosar vi runt i den gamla stadsdelen, här finns många små butiker som säljer olivolja och andra typiska produkter från området. Elisabeth och Åke tänker bada eftersom det finns en så fin strand här, det kommer vi ihåg från förra gången Bengt och jag var här. Badkläderna ligger kvar i bilen, men Bengt är ju så pigg och rask nu, så han erbjuder sig att hämta dem, medan vi andra går mot badplatsen. Vi går och går, jag känner inte igen mej och till slut ger jag upp. När Bengt dyker upp igen har han insett samma sak, vi är helt enkelt i fel stad. Det är i den andra kuststaden den fina stranden finns. Här är det klippigt och otillgängligt så Elisabeth och Åke avstår bad idag.

Jamen då får vi väl traska tillbaka den långa vägen till bilen. Vi behöver en paus och stannar vid en glassbar med många, många smaker att välja på. Det är rörigt i glassbaren, mycket folk och få som fixar glassarna. Det blir ett missförstånd om vem av oss som ska betala, jag betalar två glassar och Åke och Elisabeth tar en springnota, hahaha ingen märker något.

Monopoli har en trevlig gammal stadsdel, några bilder därifrån.

Ikväll äter vi Piadina.

En fin nymåne lyser över oss.

Karin: Men huvva, svårt att föreställa sig att skrapa frost på bilen.

Swante: Ingen vet var lag Nord blev av, vi är lite oroliga att de ska dyka upp och kräva ett boende här.

Idag ska vi lämna sopor på anvisad plats. Här är det så att de som inte bor i tätort har möjlighet att slänga sina sopor på ett ställe i utkanten av Putignano (närmaste stad). Soporna får lämnas varje dag utom söndag, mellan klockan 06.00 och 10.00. Efter klockan tio hämtas sopkärlen och fraktas någonstans där de töms. Nästa morgon klockan sex ställs de tillbaka. Det verkar fungera bra, tidigare stod kärlen på plats hela tiden, precis som i Sverige, och precis som i Sverige var det en massa slarv och nedskräpning.

Efter soplämningen åker vi in till Putignano, vår närmaste stad med ca 25000 innevånare. Det är lätt att hitta parkering, men svårare att hitta automaten för att betala. Det kommer en parkeringsvakt gående som vi frågar var vi ska betala och hon erbjuder sig att visa oss automaten. Bengt försöker hänga på, det blir det snabbaste han gått sedan unga dar :-).

Vi strosar runt i den gamla stadsdelen som är ett myller av smala gränder. Så vackert det är här, lugnt och stilla, inga turister förutom vi, en måndag förmiddag i september.

Det är stor skillnad på denna gamla stadsdel jämfört med andra städer vi besökt. Här är det många bofasta och inte så många butiker och restauranter. Det är så lugnt här. För att leva här måste man kunna gå i trappor, då de flesta bostäder ligger ’en trappa upp’. Det är höga smala trappsteg ofta utan något räcke att hålla sig i.

Turistinformationen är stängd trots att det står att den ska vara öppen. Kyrkan Chiesa Santa Maria La Greca är öppen, så vi kikar in i den. Den är en av de äldsta kyrkorna i landet, ursprunget antas vara byggd på 1100-talet. Det finns flera tolkningar av namnets ursprung, en av dem är att den byggdes av grekiska flyktingar.

För att få något att dricka är vi tvungna att bege oss ut till den livligare nya delen av staden. Där sätter vi oss i skuggan och dricker en Spritz.

Den stora vackra klosterkyrkan San Domenico är stängd. Synd, eftersom den ska vara väldigt vacker.

Nu är det lunchdags och vi åker till Castellano del Grotte där vi hittar en trevlig restaurant. Vi är på väg att sätta oss utomhus, men det är så varmt idag, så vi ändrar oss och går in. Personalen skrattar åt oss, dom förstod att vi inte skulle stanna kvar utomhus.

Jaha, det var den vita t-shirten det. Bengt lyckades söla tomat på tröjan.

Det ska bli festligheter i staden till helgen och man har monterat upp de traditionsenliga ljusbågarna. De har vi verkligen sett i många städer här i Italien.

På kvällens meny står stekt fisk med böner och kall ricottasås (favorit i repris).

Kvällsbilder från trädgården.

Swante: Italien ligger före med många fiffiga saker. Man ser inga hundbajskorgar här, men förvånansvärt lite hundbajs på gatorna. Bengt säger att dom är jätteduktiga på att plocka upp efter hundarna här 🙂

Karin: Det är kul att bo på lite olika sätt, men så svårt att föreställa sig hur det är när man sitter och bokar en tid i förväg. Det kan bli både bättre och sämre. Dessa båda har ju blivit riktigt bra.

Vi har sovit bra i de nya sängarna. Det är fortfarande för hårt, men mycket bättre än i förra huset. Men… jag har ju med mej den uppblåsbara resemadrassen jag köpte för flera år sedan och den funkar bra. Det jobbiga är att pumpa upp den och nästan lika besvärligt att trycka ur luften när den ska packas ihop.

Det blir en del tvätt när man är borta länge. Finfint att ha tvättmaskin i huset.

Idag besöker vi Alberobello som är berömt för sina trullihus (husen finns på Unescos världsarvslista). Det finns många teorier kring varför husen är byggda som de är, en av dem är att på grund av höga skatter på egendom, skapade folket i Puglia väggkonstruktioner som de lätt kunde demontera när inspektörerna var i området. Om det är sant eller inte vet man ej. Husen är byggda av kalksten hämtade från närliggande åkrar, de är byggda helt utan murbruk eller cement.

Det är fascinerande att så många hus finns bevarade på ett och samma ställe. Så häftigt att få se dem. De flesta används idag som små souvenirbutiker med samma, samma saker, keramik, handdukar och annat tingeltangel. Det är massor av folk här, de flesta är italienare men även tyskar och amerikaner.

På det lilla torget är det en folkmusikgrupp som spelar och dansar.

Vi hittar en restaurant på en lugnare tvärgata där vi äter en lättlunch.

Det är så varmt, dryga 30 grader och sol så vi blir tvungna att ta varsin glass på väg till bilen.

Efter att ha sett alla trullihus åker vi till vingården Masseria Torricella. Vi får sitta ner och prova två olika röda viner. Det dyrare vinet är en blandning av Cabernet Sauvignon och Primitivo, lagrat på ekfat i 12 månader. Det billigare vinet är enbart Primitivo, lagrat på ekfat i 9 månader. Båda smakar bra, men väldigt olika, vi köper med några flaskor hem. Med på köpet får vi en flaska av gårdens olivolja.

Tyvärr är årets skörd inte alls så bra som tidigare. Det är flera druvor som inte håller den klass som efterfrågas så produktionen i år är bara ca 30 % jämfört med ett bra år. Så är det på väldigt många ställen i södra Italien.

Elisabeth provar en av halmsofforna, inte så stickigt som man kan tro.

Efter det är vi nöjda med dagen och åker hem till vårt lilla hus.

På tomten står en massa gamla olivträd. Väldigt vackra.

Senare på kvällen förstår vi varför det finns ett anslag om att inte mata katter, för då dyker en liten smal kattunge upp. Hen är med oss hela kvällen, vill så gärna kela och hoppa upp i våra knän, men vi är inte så sugna på det. Vänligt men bestämt försöker vi få katten att förstå att den inte hör hemma här.

Hyresvärden hade lämnat ett paket spagetti och en burk tomatsås i ett skåp. Vi antar att det är en välkomnande gest till oss. Det får bli kvällens middag kompletterat med lite vitlök och färska tomater.

Kul med era kommentarer!! Swante: Bengt lyckades klara hela dagen utan att ’söla’ på sin vita tshirt (vi är alla så förvånade). Ewa: Det var varmt i vattnet. Kristina: Visst är det bra att nån har kunskaper om ’daata’.

Tidig morgon igen, vi ska vara klara för att checka ut klockan 10. En sista frukost, det känns lite trist att lämna detta fina hus, vi har trivts så bra här.

Överallt i området finns det så vackra murar och pelare. Vilket precisionsjobb, stenarna passar perfekt på sina platser.

Några minuter före 10 kommer ägaren till huset, det är inte samma person som tog emot oss när vi checkade in. Hon inspekterar huset och vi få tillbaka depositionen på 250 euro, vi har alltså skött oss.

Det blir fullpackat i bilen, nu har vi ju förutom våra prylar, även Åke och Elisabeths resväskor. Men det är inga problem, vi har ju plats inne i bilen också!

Vi kör norrut. Eftersom vi inte får checka in på nästa ställe förrän klockan 17 tar vi inte den snabbaste vägen. Det är jättemånga stora olivodlingar som är döda här i området. Jag läste tidigare ett inlägg om att det är någon sjuka som härjat och tagit död på stora gamla odlingar. Så sorgligt att se, så hårt det måste drabba ägaren.

Första stopp gör vi i en liten stad som heter Manduria. Vi dyker på en glassbar där vi bara måste hoppa in och köpa glass.

När vi sitter där och har det bra kommer vi på att vi inte betalade parkeringen. Vi ställde bilen i en blå ruta vilket innebär avgiftsbelagd parkering. Bengt får hasta tillbaka till bilen, han är ju så snabb nu! Tjohoo, inga böter!

Vi åker vidare norrut. Standaren på vägarna varierar mycket. Vissa sträckor är det jämn och fin asfalt medan det på andra sträckor är värdelöst med stora gropar och lagningar och lappningar om vartannat. Det är väldigt lätt att bli åksjuk.

Vi har så gott om tid så vi bestämmer oss för att besöka Ostuni som kallas ’Den vita staden’ (La Città Bianca) för sina vita väggar och sin typiskt vitmålade arkitektur. Det bor ca 32 000 personer här under vintern, men under sommaren kan det öka till ca 200 000 invånare. Det är en av de största turistmagneterna i Puglia. Här finns många invandrade britter och tyskar. 

Här är det mycket turister och vimlar av olika mat- och fikaställen. Vi hittar ett litet ställe som serverar Piadina. Det har vi varit sugna på ett tag och det är lite lagom att äta som lunch i värmen. Här serveras den som en rulle, tidigare har vi alltid ätit den platt på tallrik.

Den gamla staden är väldigt kuperad med många branta backar och många trappor. Vi strosar ända upp till högsta punkt.

Vi besöker kyrkan Chiesa di San Francesco d’Assisi. Där är det riggat för bröllop med mängder av blommor.

En vacker dörr.

Vi påbörjar sista etapp mot det nya boendet.

Vi provianterar på Supermercato Famila. Där finns korgar, på hjul, med höga handtag. När man kommer till kassan ställer man korgen på en liten lift, liften höjs med automatik till arbetsvänligt höjd för att plocka upp varorna.

Vi ringer hyresvärden och vi möts upp vid det nya boendet. Det är ett hus med tre lägenheter, alla på markplan. Vi blir tilldelade lägenhet ’Sud’. Två sovrum, ett allrum med köksdel och liten soffa och ett badrum. Bra uteplats med matmöbel och solsängar. Väldig kontrast mot det tidigare boendet. Detta är så modernt, väldigt fräscht men inte så stort.

Ikväll fixar Bengt en svamprisotto som smakar jättebra. Till det dricker vi ett rött vin från affären, riktigt gott för 3,99 euro.

Så här reste vi idag.

Sista dagen på detta ställe blir en lugn dag. Men en del aktiviteter måste man ändå hinna med.

Första gången vi var på kvarterskrogen låg det en broschyr framme med info om en vingård i närheten. Vi bestämmer oss för att besöka den. Vi hittar en adress och GPS:en tar oss in i staden Racale. Vi hamnar alltså inte ute på någon vingård utan i deras vinbutik där de även framställer sitt vin i ståltankar och ekfat.

Ägaren frågar om vi vill prova några viner, det vill vi, men bara de röda. Han övertalar oss att smaka på deras rosévin också. Vi tycker bäst om rosévinet på druvan Negromaro. Vi provar två olika röda viner, ett på druvan Negromaro och ett på druvan Primitivo. Vi köper med några flaskor att ta hem till Sverige. Vi tar en flaska Primo Passo (sött vin) också, den tänker vi dricka medan vi är här.

Alldeles i närheten av Mancaversa där vi bor, ligger Castelforte. Vi har sett några gamla byggnader och torn uppe på en höjd när vi kört ut ur vår by. Det finns ingen info på nätet, men vi chansar på att det är öppet för turister.

Tyvärr är det helt igenbommat, det ser inte ut att ha varit någon aktivitet här på länge. En grind med hänglås gör att man inte kan nå området. Nu i efterhand hittar jag lite info (på Tavianos kommunsida) om vad detta är och det låter helt fantastiskt. Översatt från italienska av google translate:

’Mellan Joniska havet och staden Taviano står en kulle på vilken byn Castelforte står, ursprungligen skapad för att skydda mödrar och barn och som idag är ett servicecenter för äldre och unga människor i svårigheter.

Bosättningen designades och byggdes, med start 1946, av den tavianesiska läkaren Dr. Gino Giannì, som vid sidan av filantropiska idéer säkert måste ha ägt en brinnande fantasi, eftersom vi står inför ett märkligt arkitektoniskt komplex med en sagosmak.

Platsen är förtrollande. Den domineras av majestätiska olivträd och erbjuder fantastiska vyer: som den stora bukten Gallipoli, den silverfärgade Tavianodalen, kullen som sluttar ner mot Joniska havet och det spektakulära landskapet i byarna (Alezio, Casarano, Parabita, Melissano) som ligger som pärlor i solen. Jorden, havet, himlen möts i en harmonisk syntes av ren skönhet.

Byn omfattar: olika små hus, utspridda bland olivträden; några villor; paviljonger för möten och utställningar; ett tornformat tempel, tillägnat Madonna della Pace.

Verket kom dock aldrig i drift, kanske på grund av att den som skapade det i förtid dog.’

Vilken målande beskrivning!! Jag hittar ett flygfoto över hur området ser ut. Så otroligt synd att man inte får besöka området idag.

Vi beger oss hemåt igen.

’Vill du plocka frukter av högsta klass, så använd din höger och vänster tass…’
Jag ser den filmsnutten framför mej när jag ser dessa kaktusar :-).

Idag blir det lunch på en annan krog i byn. Vi berättar att vi är från Sverige och kyparen lyser upp och säger Ibrahimovic…..

Lite vardagsbestyr måste också göras.

Elisabeth och Åke går ner till stranden där vi bor. Elisabeth hittar en liten, liten remsa med sand där hon enkelt kan ta sig ner i vattnet. Hon stannade till vid en liten butik och köpte sig ett par badskor. Åke tar några bilder.

En liten aptitretare.

Gubbarna fixar middagen idag också. Vi får kyckling med wookade grönsaker. Det smakar jättebra.

Lite mandelskorpor och en bit ost får avsluta kvällen och till det dricker vi det söta vinet som vi köpte idag.

Efter frukost packar vi in oss i bilen och kör mot den större staden Lecce med nästan 100000 innevånare. Vi tänker strosa i den gamla stadsdelen och vi hittar ett parkeringsgarage i närheten där vi lämnar bilen. Vi är inte ensamma om att irra omkring i garaget för att hitta utgången, det är inte helt enkelt.

Vi tittar på allt från resterna av en amfiteater från romartiden, många otroligt vackra kyrkor och andra gamla byggnader till en triumfbåge från 1500-talet. En del byggnader och kyrkor får man bara tillträde till om man köper en guidad visning, det gör vi inte. Vi besöker de som är gratis, det räcker långt.

Basilica di Santa Croce från mitten av 1600-talet är överdådigt dekorerad. Åke ’råkar’ hamna i en grupp av människor som är på väg in i kyrkan med sin guide, så han hänger på och tar några bilder.

Kyrkan Santa Irene har ett ovanligt trätak.

Rester av den gamla amfiteatern.

Det är väldigt mycket turister här idag, hu så trångt det ska vara när den riktiga turistsäsongen pågår.

Piazza el Duomo, en stor öppen plats omringad av vackra byggnader.

Vi drar oss bort från värsta turiststråket och hittar en restaurant där vi slår oss ner. En grävmaskin har poliseskort för att ta sig fram genom de smala gränderna. Hovmästaren på vår restaurant måste ut och flytta på några stora växter. Men ingen bryr sig speciellt, det ingår i vardagen.

Vi äter så gott igen. Vi beställer två smårätter per par, som vi delar. Fyllda friterade zucchiniblommor med ricottakräm och kycklingfärs med mycket smak, stekt som en stor burgare, lite potatischips och en örtsås.

På väg till bilen passerar vi triumfbågen.

Middag äter vi hemma ikväll. Stekt fisk, gröna bönor, vitlök och ricottakräm smaksatt med citron. En för kvällen nytillverkad vinkylare får kyla det vita vinet.

Bengt har hittat ett sätt att gå runt problemet (som några av oss har) med att bilderna inte visas i bloggen (de visas ju om man klickar på dem).

Prova med denna länk: http://www.ångman.se
Dvs inte https utan bara http. Det funkar för några, men inte alla. Vi letar vidare efter en lösning.

Vi äter frukost nästan utan att bli störda av getingar idag. De är väldigt intresserad av kokta ägg, så där sätter de sig. Det gäller att kolla så att man inte sväljer en! Inne i köket har vi massor av små, små, små myror. Vi råkade glömma en smula ost framme och då samlas de och mumsar på den.

Idag ska vi besöka en marknad i Gallipoli. Vi kör till den nya delen av staden och har en sån tur att vi hittar en ledig (avgiftsfri) parkering inte alls långt från marknadsplatsen. Jag måste ju också skriva att det går jättebra för Bengt att promenera, nästan som förr i tiden.

Det var längesen vi var på marknad, det är kul att vara tillbaka!! Här kommer en massa bilder från marknaden.

Lite shopping blev det också. Kapris, böner, kalsingar och två klänningar.

Efter ett par timmar är vi rätt trötta och mycket svettiga. Vi åker till Euro Spinn och handlar lunchmat. Det blir lite enkel mat idag också, man är inte så hungrig i värmen.

Bengt fixar en vinkyl av det som finns att tillgå. Vi dricker vitt vin som vi köpt i affären för ca 4 euro. Druvan Falangina är en favorit.

Lunchen smakar jättebra.

På kvällen blir vi bjudna på en trerätters middag av Elisabeth. Vi äter på kvarterskrogen. Förrätten var en chark- och osttallrik med olika sylter, den kom aldrig med på bild. Till varmrätt valde vi olika pastarätter.

Vi är så nöjda med allt. Det smakar så gott.

Till dessert tar jag citronsorbet och de andra äter Spumone (en glassdessert med lite kaffesmak).

Vi promenerar hem till huset, det är lite svalare ikväll, bara 23 grader.

Orten vi bor på heter Marina Di Mancaversa, Det lilla centret utvecklades till stor del efter andra världskriget. De första husen byggdes dock i början av 1900-talet av rika italienare. Under de senaste 30 åren har staden vuxit och blivit ett viktigt turistcenter. Det är många väldigt stora fina hus här, en del ser igenbommade ut, det beror säkert på att det är sommarhus för välbeställda italienare.