Kategori: 2023 Italien

Swante: Ja, mätta blev vi verkligen, det är trist att behöva lämna mat, men ibland är det nödvändigt.

Idag blir en lugn dag, det behöver vi många av nu, vi är rätt så mätta på aktiviteter.

Men en liten utflykt kan vi väl ta ändå, så efter frukost tar vi bilen och kör till Casale Monferrato, staden som ligger vid Po. Vi gillar denna stad och åker hit varje gång vi är i Grazzano. Det tar ungefär en halvtimme att köra dit.

Vi måste ju kolla in floden Po. Förra året var det så lite vatten, men i år är den bred och jättefin. Det har regnat en hel del här och Rosaria berättar att det för några veckor sedan kom snö i Alperna och då stiger vattnet i floden. Kul att se att det är normalt igen (just nu i alla fall, säger Rosaria).

Vi har aldrig tidigare kikat på slottet i Casale, det gör vi idag. Slottet, eller fästningen började byggas redan 1357. Runt slottet löper en hög mur och en vallgrav.

På innergården finns en turistinformation och en vinbutik. Det går också att hyra lokal för bröllop och andra festligheter.

Tyvärr är slottet bara öppet på lördagar och söndagar, så vi strosar vidare in till stan för att ta en fika på vårt favoritställe.

Jag måste tjuvfota denna tjusiga kvinna, alltså hon på bilden här nedan :-). Håret och klänningen matchar perfekt.

Bengt hittar en affär som säljer skivor och blir sugen att köpa en vinyl. Han kontaktar Swante för att resonera lite innan köp. Tyvärr stänger affären innan Bengt hinner ta ett beslut. Det är ju lite trixigt med öppettider i butikerna här i Italien. Redan halv ett stänger en del butiker för siesta och öppnar igen vid femtiden. Många har dessutom stängt helt på måndag förmiddag. De kanske behöver sovmorgon efter helgens festande :-).

På eftermiddagen kommer Rosaria med ett fång Zucchini. Det är från Claudios odling. Han skördade i augusti, som vanligt, men i september kom det ordentligt med regn och nu har plantorna gett ytterligare en skörd, det har inte hänt tidigare. Vi tar tacksamt emot.

Ikväll ska vi se på TV! Det är en månad sedan vi kollade senast. Det får bli ’Över atlanten’ på TV5. Men vi håller på att bli tokiga på all reklam. Hur står man ut med den??

Jag läser på facebook att det var en ungtjur från Grazzano som tog hem segern i en av deltävlingarna om finaste djur i söndags. En ung tjej är djuruppfödare.

Veckans väderprognos ser inte så tokig ut

Karin: Jo, vi åt på en innergård, vet inte om det var pizza men det var i alla fall en servitris som blev så imponerad av Alfred, han var ju så ’stabil’. Det var där vi köpte hattarna också och vi fraktade väl hem din.

Swante: Kanske har Bengt gått lite för mycket, han är rätt så sliten nu och har ont i kroppen. Tur att vi kan vila här i Grazzano.
Det körde faktiskt en polisbil på muren, men inte då jag gick där uppe där det är förbjudet att gå. Tänk om de stannat och skällt på mej, huvva!!
Visst är det mysigt att bli bjuden på lokala evenemang, man känner sig verkligen välkommen här, de är så vänliga. Vi har nog upplevt det du säger, att det är vanligare att folk kan engelska här i de norra delarna än i söder.

Idag tar vi sovmorgon, vi är inte uppe förrän vid halv nio. Det är varmt och soligt så det blir frukost utomhus.

Prick klockan elva står Claudio färdig vid bilen och väntar på oss. Vi fattade inte riktigt vad det är för evenemang vi ska hänga med på. Det får visa sig. Men nåt med mat ska det vara i alla fall. Det är första gången vi åker med Claudio, han kör väldigt försiktigt och bra, inte lika ryckigt som Rosaria. Hon är på mässa i kyrkan och kommer att ansluta lite senare.

Vi åker till en grannby som heter Ottiglio, byn ligger 4 km från Grazzano och är ungefär lika stor. Det är en stor byfest där idag. Det är ett flertal stånd där det säljs olika hantverk, öl, honung, salami mm. Vi går runt en sväng och kollar läget.

Bengt stannar vid en ölförsäljare från ett gårdsbryggeri och dricker en god öl. Ännu en öl som han gillar.

Det pågår en tävling, vi tror att de utser den godaste råbiffen i byn. Herrarna har provsmakat och nu ska de berätta vad de tycker.

Sen säger Claudio att vi måste gå vidare och kolla på korna. Den stora händelsen idag är att de ska koras ’Finaste djuret’ i tre olika klasser. Det är tjurar och oxar.

Den finaste tjuren är redan utsedd och har fått ett band och en rosett.

En jury, även här består den bara av herrar, går fram och inspekterar djuren och nyper dem i skinnet.

Det är jättevarmt och ingen skugga på fältet så vi går in i en före detta kyrka som ligger på platsen. Där inne är det svalt och skönt. Där kan man köpa lotter med vinst varje gång. Behållningen från lotteriet går till restaurering av en orgel, från 1863, som står i kyrkan San Germano här i Ottiglio.

Vi tar en lott och vinner en liten nyckelring. Claudio tar tre lotter och vinner en stort paket med dessertskålar och ett annat paket med stora glas. Vi skrattar, det är ju inget han vill ha och vad ska Rosaria säga?? Prylarna kommer inte att få tas med in i huset! Claudio får hjälp att packa allt i påsar och hastar iväg till bilen med dem innan Rosaria dyker upp och får se dem.

Strax efter klockan tolv kommer Rosaria och vi beger oss ner till kossorna igen där det står ett stort tält som i vanliga fall används till olika sporter. Idag är det uppdukat för ca 400 matgäster. Vi ska äta lunch som är producerad enbart på produkter från byn, det är de väldigt noga med att poängtera. Vi blir tillfrågade om vi vill ha en full meny och svarar ja, jag tror ju att man får ta för sig själv, så jag kan ta en liten portion av varje rätt….

När vi varit på liknande byfester så har mat och dryck varit väldigt billigt. Jag har 40 euro, men i sista stund tar Bengt med en 50-eurosedel också. Sån himla tur, när vi ska betala säger de 28 euro PER PERSON!! Jädrans vad dyrt och då ingår ingen dryck, Claudio köper en flaska vin som vi kan dela på, den kostar 8 euro.

Rosaria har bokat platser mitt i tältet, så smart, för där är tältduken öppen på sidorna så att det åtminstone blir lite ventilation. När vi kommer är det inte så mycket folk, men det fylls på efterhand och jag tror det blev helt fullt till slut.

Första rätten består av en kokt och en torkad salami, en stor råbiff och två brödbitar. Jag äter salamin, knappt halva råbiffen och en brödbit. OKI – nu är jag rätt så mätt! Bengt äter allt, plus en liten bit av min råbiff. Rosaria äter inget av denna rätt, ett av barnbarnen är med (Márika 12 år) och hon äter allt med god aptit. Hon ääälskar all mat och behöver stoppas för att inte äta för mycket.

Så kommer andra rätten som är en jättegod buljong med parmesan och pastakuddar fyllda med kött, Angelotti.

Det går en dryg halvtimme mellan varje rätt, så maten hinner i alla fall sjunka undan litegrann innan nästa rätt kommer in. Hela tiden går servitörerna runt och bjuder mer bröd.

Tredje rätten, jag nästan svimmar av att bara se portionen. Jag tror att den är för två personer, men vi får varsin sån här bricka. Det är en korv och tre andra styckningsdetaljer, en av dem är oxkind. Allt är så himla mört och gott. Meeen, alldeles för mycket. Jag blir tvungen att lämna massor. Bengt äter nästan hela sin portion. I muggarna är det två goda såser, en sötsur chilisås och en sås med persilja, lök och nåt mer. Å så ännu mer bröd.

Fjärde rätten. En god chokladkaka indränkt med kaffelikör. Jag äter hela :-).

Nu är vi så mätta så vi håller på att spricka. Vi har mest druckit vatten, så vi lämnar nästan halva innehållet i vinflaskan.

Claudio ska iväg och cykla med några kompisar så vi måste skynda oss hem. Klockan är strax tre och vi brygger kaffe och sätter oss och pustar ut.

Klockan halv fem är det dags för nästa aktivitet. Vi byter om, Bengt tar långbyxor (det var länge sen sist) vi ska på konsert i samma by där festen var. Det är en världsberömd trio som ska spela i lokalen som tidigare varit en kyrka. Esther som är född i Bern har ett hus i Ottiglio och brukar ge (gratis) konserter när hon befinner sig här. Musiken är både klassisk och ny, experimentell. Det är mycket bra.

Hon har många strängar på sin lyra, här är några rader som jag hittar på nätet.

Rosaria, hennes 99-åriga mamma och hennes 94-åriga moster njuter av konserten. Båda systrarna har spelat piano så de vill sitta så de ser händerna på pianisten.

Esther spelar även Handsphere, det är instrumentet som syns hitom flygeln på bilden nedan. Det ser ut som ett flygande tefat på långa ben 🙂

Vilken fin avslutning på dagen. Så trevligt att vi fick följa med på konsert.

30 september idag oj vad tiden rusar iväg.

Dags att packa bilen igen, jomen lite less börjar man bli på att bära packning ur och i bilen. Men annars är det sällan man är less.

Bengt har läst att det är marknad strax utanför Lucca idag. Eftersom vi inte har så många mil att köra tar vi oss tid att kolla lite där. Det är en liten marknad och lätt att hitta parkering precis intill. Vi är tidiga, klockan är bara drygt nio och alla säljare har inte hunnit plocka iordning sina prylar ännu. Det är redan varmt.

Och då kommer Bengt på att han faktiskt behöver ett par tofflor. Han provar och köper ett par i ull med bra sula för 22 euro. Jag köpte likadana ifjol och är nöjd med dem.

Massor av tygbitar, det är inte vanligt på marknader. Varje bit kostar 1 euro. Jag måste kolla. Bitarna varierar i storlek, vissa är flera meter långa och andra bara några decimeter. Jag hittar en bit blå trikå som säkert är 1,5 meter och en bit rosa muslin, ca 1 meter. 2 euro totalt, ett verkligt fynd.

Vi stannar inte länge på marknaden. Nu styr vi kosan en bit norrut igen.

Det händer inte mycket de första milen, vi kör tex inte fel en enda gång. Vi stannar för att äta lunch i den välkända turistorten Rapallo som ligger på Italiens riviera, några mil söder om Genua, i Ligurien.

Det är lite trångt att köra i stan och överallt dyker de vita skyltarna upp. Jag vågar inte köra in på de gator där skylten står eftersom vi inte hinner se vad som står på tilläggsskylten. Vi hamnar en bit utanför centrum, men det är skönt att röra på sig en sån här transportdag.

Det blir en lagom lång promenad in till stan där vi hittar en bar som serverar lunchmackor, hamburgare och sallader. Jag beställer en sallad med stekt aubergine och zucchini och Bengt beställer en macka med rå salsicca och ost. Alla smakar jättebra.

Utefter vattnet går en lång och bred strandpromenad. Det är väldigt turistiskt här nästan bara hotell och restauranger här nere vid vattnet. Tyvärr tog vi bara bilder ut mot vattnet, inga in mot staden.

Vi kör vidare norrut. Vi har kört denna väg några gånger tidigare och vet att det är massor av tunnlar. En så här solig dag tycker jag det är jobbigt att köra här eftersom ögonen behöver ställa om sig mellan ljust och mörkt hela tiden. På vissa ställen är det bara några hundra meter mellan tunnlarna.

Undrar just hur man körde tidigare, innan bygget av tunnlarna? Det måste ju ha tagit en evighet att köra över Apenninerna på små krokiga vägar. Jag kan inte hitta någon information om när motorvägarna med tunnlar byggdes. Jag läser att järnvägssträckan mellan Bologna och Florens (som också skär genom Apenninerna) har en 18,5 km lång tunnel som öppnades så tidigt som 1934.

År 2020 invigdes den nya motorvägsbron utanför Genua. Den gamla rasade 2018 och 43 personer dog i olyckan. Den gamla bron hade problem i konstruktionen. Den nya bron har försetts med högteknologiska lösningar som ska göra den säkrare och tryggare.

Det är väldigt många vägarbeten på sträckan och på ett ställe råkar vi ut för en ordentlig kö. Det är mycket trafik och motorvägen går ihop från tre till två körfält och lite längre fram till ett enda körfält. Inte konstigt att det blir kö.

Å så hör vi sirener och ser blåljus, alla gör sitt bästa för att flytta sig så att polis och ambulans kommer fram.

Vi blir ungefär en halvtimme försenade, men det gör ju inget, vi har fått meddelande om att nyckeln sitter i dörren i ’vårt’ lilla hus, så det är bara att dyka upp när vi vill.

Vi börjar packa ur bilen och efter en stund kommer Rosaria och Claudio och hälsar oss välkomna. Det är så kul att ses igen. Vi är lite trötta så vi pratar bara en kort stund innan de lämnar oss och sticker iväg någonstans med bilen.

Så ringer Bengts telefon, det är Rosaria. Dom är på en inflyttningsfest nere i byn och har berättat att dom fått hyresgäster från Sverige. ’Då måste dom också komma på festen’ säger värdinnan. Så nu vill Rosaria att vi ska komma dit. När då, undrar Bengt, nuu säger Rosaria. Men puh, vi som är trötta och väldigt svettiga. Men ok, jag byter om och vi hoppar in i bilen och åker iväg.

Vi kommer rakt in i en rätt så stor fest. Det är ett par från Milano som köpt och renoverat ett hus här i Grazzano där de tillbringar så mycket tid som möjligt. Mannen är pensionär, men kvinnan jobbar fortfarande. De skulle haft denna fest för flera år sedan, men då kom pandemin och sen har det varit en massa annat som trasslat. Men ikväll är det party.

Sonen och hans fru har en bar i Milano och de är båda utbildade bartender och ska fixa drinkar till alla.

Det finns massor av plockmat, det är bara att hugga in.

Det är många som kommer fram och pratar med oss. En kvinna har en syster i Danmark och vid ett tillfälle var de i Sverige, hon vet inte var de var, bara att de åkte färja över från Helsingör till Helsingborg och sen åkte de bil ’en bit’. Det var massor av snö och de bodde i ett jättegammalt hus som hennes syster hade hyrt och det var UTEDASS!! Hahaha, hon tyckte det var charmigt och har bara fina minnen från vistelsen. En annan kvinna har en systerdotter som bor i Sverige, ungefär två timmars bilresa söder om Stockholm, men hon vet inte vad staden heter. Det skulle ju kunna vara Linköping. Det blir många trevliga möten och fler än vanligt som kan prata engelska.

Vi bryter upp ganska tidigt, vi är faktiskt rätt så trötta och ingen tar illa upp. Så trevligt det blev. Vi skulle ju bara sitta och glo ikväll och så hamnar vi på världens partaj istället. Sånt händer inte så ofta!

Dessutom bjuder Rosaria in oss att vara med på en tillställning i en grannby imorgon. Claudio hämtar oss klockan elva. Oj, oj, vilken rivstart!!

Så här körde vi idag, 28 mil blev det.

Swante: Betalade ni aldrig böterna? Vad gäller GPS:en så ska Bengt klaga hos BMW när vi kommer hem igen. Glass=Gott, Grappa=Gårejattdricka

Ewa: Montalbano har vi också kollat på, det är alltid skoj att se italienska miljöer och så tycker jag språket är så fint (men omöjligt att lära sig). Och Bengt är verkligen bra i höfterna nu, lyckad operation denna gång också.

Karin: Vi handlade ju lite av varje på vingården Lornano den gången. Denna gång blev det bara rött vin.

Det är lite svalt på morgnarna här i Lucca, inte mer än ca 17 grader klockan åtta. Ingen sol har vi på uteplatsen heller, så vi äter frukost inomhus.

När vi lämnar lägenheten vid tiotiden är det varm och skönt och senare på dagen blir det 28 grader. Vi tänker prova att gå runt på ringmuren idag. Kanske klarar vi hela sträckan som är dryga 4 km, eller så går vi en del och kliver av vid någon av alla nedgångar som finns.

Muren är 12 meter hög och löper runt hela den gamla stadskärnan. Den byggdes mellan år 1504 och 1645. Man förstår att det tog många år, det är lite svårt att tänka sig hur det gick till utan dagens alla hjälpmedel. Vilket slit det ska ha varit, säkert många, många människor som for illa.

Vallen är bred och nästan överallt finns det träd som ger skön skugga, annars hade vi inte kunnat gå här i dag, solen steker.

Man har en bra utsikt över staden och alla dess torn och vackra gamla hus.

Vi går i lugn takt och efter ungefär en timme måste vi ta en paus. Vi går ner från muren och hittar direkt ett bra café.

I bakgrunden på bilden ovan skymtar en gammal karusell och vi minns att det var på den här gatan vi satt och åt glass när vi var här med Karin. Hon firade sin 60-årsdag utanför Viareggio med familj och vänner och vi fick vara med. Vi gjorde en dagsutflykt till Lucca.

Vi går en sväng i stan och kolla in på det ståtliga Palazzo Ducale di Lucca.

Vi går vidare för att komma upp på muren på samma ställe som vi gick ner. Vi får ju inte fuska om vi nu ska gå precis hela varvet runt.

Vi går tillbaka till lägenheten och äter lunch. Det blir en kycklingbowl, med grönsaker och böner, som vi köper på ett snabbmatsställe.

Vi kör en tvätt också, det är ju så bra torkväder. Fläckborttagningsmedlet som jag köpt flera gånger funkar finfint på alla typer av fläckar, bl a vin och olivolja som hamnat på kläderna av misstag :-).

Ikväll är sista kvällen i Lucca, vi funderar lite på vad vi ska göra och bestämmer oss för att äta en pizza på den lilla pizzerian rakt över gatan och sen gå ner till stan och ta en drink.

Vi fortsätter in till stan och sätter oss på ett torg och beställer varsin drink. Jag slår till på en Aperol Spritz, kanske den sista på denna resa och Bengt tar en öl. Det har ju visat sig att det faktiskt finns öl som Bengt gillar på många barer och restauranger här i Italien. Så nu kan han sluta klaga på det :-).

En duktig musiker spelar kända låtar. Det blir bra akustik mellan stenhusen, vi stannar och lyssnar.

Det är fredag kväll och mycket folk ute och äter och dricker, eller bara tar en promenad.

När man kommer utanför muren blir luften flera grader kallare. En väldigt märklig känsla, det sker direkt från ett steg till ett annat.

Tillbaka i lägenheten ställer vi ut sopor. Ikväll är det sop-sopor som ska ut, alltså sånt som inte kan slängas bland de andra återvinningsbara soporna. Solklart :-).

Nytt ’stegrekord’ för Bengt idag, 19802 steg som blir 14,79 km. Trots att vi går lika långt så får jag alltid färre steg än alla jag jämför med, idag har jag 18105 steg som blir 13,21 km. Det är alltså telefonernas stegräknare vi kolla på.

Har glömt att skriva att det är så himla många hundar här i Lucca och taxar verkar vara väldigt populära. Men att plocka upp bajset efter sina jyckar, det funkar inget bra här.

Det är en något bättre (mjukare) säng i denna lägenhet, men duschen är en sån som ger varmvatten ibland och då är det nästan hett, sen blir det kallt och iskallt en stund innan det varma återkommer. Man får parera :-).

Vi behöver tvätta och jag har läst att det ska finnas en tvättmaskin här men det tar en stund att hitta den. Inomhus finns den inte, men på uteplatsen finns ett skåp och se, där inne gömmer sig tvättmaskinen.

När tvätten är klar tar vi en promenad in till city. Det tar ungefär tio minuter att gå till porten till den gamla stadsdelen. 2018 bodde det knappt 90000 innevånare här. Vallarna som omger staden är från 1500 och 1600-talet. Numera är de promenadstråk. Vi har ju varit här flera gånger tidigare, idag tänker vi bara strosa omkring och ta det lugnt.

Förbudsmärket på bilden ovan måste man ha stenkoll på i Italien. Många har fått höga böter för att man kört in på en gata där turister inte får köra. Just detta exempel betyder att det är förbjudet att passera för alla motorfordon som är klassade som Euro 0, samt alla mopeder och motorfordon som är klassade som Euro 1, samt alla motorfordon och fraktfordon som är klassade som Euro 2. Förutom auktoriserade.

Den vita skylten är ju tydlig och bra, lätt att upptäcka, MEN… alla tillägg som står under är jättesvåra att begripa när man sitter i bilen och ska försöka hinna se och översätta texten. Ibland är det enklaste att inte köra in på gatan trots att det kanske är tillåtet. Bättre att låta bli än att få dryga böter.

På torget Piazza dell’Anfiteatro finns flera barer och restauranger. Vi slår oss ner på en bar och beställer några Bruschetta och öl / spritz (som är äcklig enligt Bengt). Vi är ’omringade’ av danska pensionärer. Det är många turister här och flera större grupper som rör sig i staden. Väldigt många danskar och amerikaner samt en del holländare.

Efter att ha köpt varsin handväska går vi tillbaka till lägenheten. Idag har Bengt rätt så ont i kroppen, det är bäst att vila sig i form inför kvällen.

När klockan närmar sig halv sju går vi ner till staden igen. Vi är sugna på lite mat. På förmiddagen gick vi förbi en restaurang som såg så trevlig ut, vi hittar tillbaka till den och bokar bord till 19.30.

Vi fördriver en dryg halvtimme med att fönstershoppa.

Vilken jättegod middag vi äter. Trevlig personal och väldigt mysig, nästan fullsatt restaurang.

Servitrisen övertalar oss att kolla på efterrättsmenyn. Äsch, jag beställer en pistageglass och Bengt en grappa.

Så går vi hemåt.

Bengt ställer ut sopor, ikväll är det plast och metall som gäller.

Karin: Det är lika kul varje gång man får vara med om ett lokalt firande.

Dags att dra vidare. Efter frukost går Bengt för att hämta bilen och jag packar ihop det sista.

Bengt messar att bilen är ’hel’ :-), det är ju bra. Han hittar en parkeringsplats rätt nära lägenheten och vi bökar med väskorna nerför trappan ut på gatan och bort till bilen, vi får med oss allt på en vända. Vi lämnar nycklarna i köket och skickar ett mess till Doria om att vi lämnat lägenheten. Hon svarar med pussmun och ’välkommen tillbaka’ :-).

Vi ska ta oss norrut, till Lucca idag. Vi knappar in adressen i bilens GPS och startar resan.

Det börjar strula på en gång, GPS:en vill ta oss en genväg över bergen, men vi upptäcker det nästan på en gång och vänder tillbaka till den stora vägen. Sen missar vi en avfart, men GPS:en ruttar om. Det blir lite längre, men ändå inte så mycket så vi fortsätter. Det är dumt gjort, vi skulle ha vänt om och hittat tillbaka till den missade avfarten. Nu blir vi istället guidade upp i bergen, smala vägar och små samhällen. Det slutar med att Bengt (det är han som kör) håller på att bryta ihop och vi bestämmer oss för att vända och hitta avfarten vi missade. Nu är det verkligen för mycket strul med GPS:en, det verkar ha uppstått när Bengt läste in den nya kartan, precis innan vi stack iväg till Italien.

Jag tar några foton efter vägen.

Vi vänder där det är som allra smalast, alltså det är nästan omöjligt att komma fram. Efter bara någon kilometer dyker plötsligt en större väg upp och vi kan susa vidare mot målet. Den första timmen har vi bara kört 5 mil!!! När vi kommer ut på motorvägen stannar vi vid första bästa Autogrill och dricker kaffe, äter jättegod focaccia och byter chaufför.

Jag kör vidare i ca två timmar, sen är det dags för lunch. Vi tar oss inte tid att åka in till någon stad för att äta utan stannar på en Autogrill. Där inne finns en ’riktig’ restaurang som har många trevliga rätter att välja mellan. Vi beställer två smårätter och delar på dem.

Det pinglar i våra telefoner nästan samtidigt. Det är ett meddelande från det Italienska larmsystemet. Det är andra gången vi får detta sedan vi kom till Italien. En riktigt bra grej! I Sverige ljuder ju ’Hesa Fredrik’ klockan 15 den första måndagen varje månad. Men i Skänninge får vi klara oss utan larm pga att orten är för liten.

När vi bestämde oss för att bo i Lucca några nätter såg Bengt att vi kommer att passera bara några mil utanför Lornano där jag hyrde ett hus och firade min 60-årsdag med familj och vänner. När vi var där besökte vi en vingård och handlat så gott Chianti-vin. Vi har varit där vid ytterligare två tillfällen. Vi tar den lilla omvägen idag och träffar samma kvinna som tidigare och köper samma sorts vin som tidigare. Hon berättar att det i maj regnade så kraftigt så en stor del av vinstockarna förstördes. Årets skörd är bra, men väldigt liten.

Nu är det bara knappt två timmars bilfärd kvar till Lucca. Det är vackert i den här delen av Toscana.

Det är många vägarbeten och trafiken flyter väldigt ryckigt, men till slut når vi fram till Lucca. Klockan är ungefär halv sex. Vi hittar gatan där ’vår’ lägenhet ligger. Vi har inte fått någon egen parkeringsplats, det ska finnas allmänna gratis platser i närheten har vi fått veta. Vi får snurra några varv runt kvarteret, trafiken är tät och hetsig, det är nog många som slutat sina jobb nu och har bråttom hem. Så ser vi att det blivit två lediga p-platser precis utanför vår lägenhet, men vi är på fel sida av gatan. Vi kör snabbt till en vändplats och har verkligen tur då den ena platsen fortfarande är ledig när vi kommer fram.

Hyresvärdinnan, Gabriele kan inte ta emot oss (kanske är lika bra det, ingen stress denna gång), hon har skickat en bild på porten och lagt nycklarna innanför fönsterluckorna.

Det är bara ett par trappsteg in till lägenheten, så himla bra. Det är väldigt mörkt inomhus och det tar en stund att hitta strömbrytarna, dom sitter så lågt. Men lägenheten är trevlig och väldigt stor. Det ryms gott fyra personer här.

Vi väljer sovrum 1 eftersom det ligger mot innergården. Sovrum 2 har fönster mot gatan och där är det mycket trafik. Många utryckningsfordon som tutar med sina sirener.

Det får bli en promenad till närmaste supermarket (som är Lidl) för inhandlande av middag samt frukost. Mer än så orkar vi inte ikväll.

Så här har vi förflyttat oss idag. Alla felkörningar från början av resan är inte med på kartan :-). Det blev 54 mil.

Swante: Nix, vi tog inget recept, dessutom kom jag på imorse att det var aubergine, inte zuccini (jag har ändrat i texten).
PS – Swante, ser fram emot att läsa dina inlägg varje dag, såå kul.
Det gäller såklart alla som skriver, men det är ju tyvärr inte så många som gör det :-).

Några säger att det är krångligt att skriva en kommentar. Om någon redan lagt en kommentar så måste man dubbelklicka på den, sen kan man skriva sin egen kommentar. Det kan se ut som att man svarar på den första kommentaren, men så blir det inte. När man sen klickar Publicera kanske man inte får någon ’kvittens’ men det verkar som att kommentaren kommer med ändå. Bengt har provat.

Efter frukost på uteplatsen går vi ut för att kolla på ’stan’. Klockan är knappt tio och det är full aktivitet på vår gata. Idag är kyrkan San Giacomo Apostolo öppen så vi kikar in i den.

Vi passerar ett kondis, Bengt går in och fotograferar godsakerna, men vi köper inget. Jag vet inte om de verkligen är så goda?

Lite längre fram på gatan hör vi körsång och vi ser att här finns ytterligare en kyrka. Det är från kyrkan San Cosma sången kommer. Det äldsta minnet från kyrkan går tillbaka ända till 900-talet, men dess nuvarande utseende fick den på 1950-talet då den återuppbyggdes. Nu är det mässa, dörrarna är öppna så vi ställer oss på trappan och lyssnar en stund.

Vi läser på ett anslag att varje år, den 26 september (=idag), firas helgonen Cosma och Damiano med en procession genom Gaeta, det ska vara den mest följda paraden i Gaeta. Firandet startar 16.00, det måste vi ju se. Vi brukar ju lyckas pricka in ett och annat firande när vi är ute och far.

Vår gata är väldigt lång, vi följer den en bit innan vi vikar av ner mot havet. Många fiskebåtar och fritidsbåtar ligger i hamnen.

Vi köper varsin kopp kaffe på en bar och sitter och njuter av den fina miljön.

Vi fortsätter strosa i staden, Bengt köper ett nytt klockarmband hos en trevlig kille i en liten smyckes- och klockaffär. Jättesnyggt armband i mörkbrunt läder, han får det monterat och betalar 20 euro totalt. Det kostar egentligen 22 euro, men killen ger ett bättre pris utan att Bengt behöver pruta själv, vilket han ju aldrig skulle komma på tanken att göra.

Vi har inte tidigare sett någon Gelateria, men nu dyker det upp en och då måste vi ju köpa glass trots att vi är på väg att gå hem och äta lunch. Så får man göra som pensionär :-).

Bengt tittar in hos en slaktare och köper lite parmaskinka till lunch.

Bengt pallar upp under benen och vilar sig i form inför eftermiddagens aktiviteter.

Strax före klockan fyra går vi ut till kyrkan för att kolla på paraden. Men, den är redan på väg bort från oss. Vi hör mässandet, men vi ser ingenting. Massor av folk följer med i paraden. Vi bestämmer oss för att gå ner till hamnen, dom borde ju komma förbi där tycker vi. Dom kan ju inte bara försvinna ut ur staden. Det är rätt mycket folk efter gatorna, men ingen parad. Vi väntar och väntar, men inget händer, så vi går hem igen. Först tar vi några fler foton.

Vi fixar en kopp kaffe och sätter oss på uteplatsen istället. Det är en varm och skön kväll.

Plötsligt hör vi världens fyrverkeri, det smäller en lång stund nerifrån hamnen. Sen skymtar vi paraden, genom den lilla gluggen där vi har havsutsikt, från uteplatsen. Nu tågar dom förbi där nere, men vi hinner inte ner för att kolla.

Nu börjar vi ana att paraden kanske ska vandra tillbaka till kyrkan där de startade. Isåfall borde de passera utanför vår lägenhet.

Bengt går ner på gatan för att se om det händer något.

Så börjar det hända saker, först kommer en polisbil, sen kommer ju hela processionen. Men buller och bång och mässande och sång. Prästen ropar ut böner (eller vad det nu är) i en högtalare. Detta har vi varit med om många gånger tidigare i Italien. Så häftigt. Jag står på vår balkong och Bengt är nere på gatan.

Dom samlas på det lilla torget precis utanför vår lägenhet och sen bryter ett gigantiskt fyrverkeri ut. Det smäller och dånar och ryker. Jag ser killarna som avfyrar raketerna, dom står på ett tak intill torget, det ryker jättemycket runt dem. Jag blir orolig, har dom koll på vad dom gör (det har dom!).

Stjärnfallen gör sig inte så bra på bild, men de får vara med ändå.

Vi som trodde att vi missat hela firandet och så fick vi första parkett istället. Så häftigt, folk applåderar och tjoar, det är ett himla liv. Utanför oss höll de på knappt 15 minuter. Men folket har alltså vandrat från klockan 16 och nu är klockan 19, eller… vi vet inte säkert att dom har gått hela tiden, kanske har de hittat på något annat på vägen. En mässa i någon av de otaliga kyrkorna?

Sista kvällen i Gaeta tänker vi äta middag ute på stan. Vi väljer den stora fiskrestaurangen där vi mötte Doria häromdagen, den verkar bra. Men det var en miss. Dålig service, otrevlig personal och maten vi fick var delvis fel mat. Men vinet var riktigt bra. Jag beställer varsitt glas vitt vin, på druvan Falanghina. Två gånger kommer servitören tillbaka och frågar om vi vill ha varsitt glas eller en hel flaska och jag svarar varsitt glas. När han kommer med maten ställer han fram en flaska vin och försvinner. Men herreguud, unga killen, hur dåligt minna kan man ha?? Jag vinkar på honom och säger att vi bara vill ha varsitt glas, han suckar och häller upp i våra glas, tar flaskan och försvinner.

Nä, det blev inget bra, inga bilder tog vi på eländet.

Men kvällen är varm och skön och det är folk överallt, riktigt mysigt. På väg till lägenheten går vi förbi en ny Gelateria och känner att vi nog måste trösta oss med en glass, hahaha!

Swante: Vi hann inte bryta ihop, allt gick så snabbt, man tänkte inte, bara hängde med 🙂

Vad är det för fel på italienarna? Hur i hela friden kan dom tycka att dessa stenhårda madrasser är sköna att sova på? Eller har de mjukare i sina egna hem och köper de hårda till oss turister?

Frukost på uteplatsen funkar bra, men det gäller att hålla balansen i trappan när man bär tallrikarna.

Efter frukost vill jag gå till bilen. Det känns bra att se var den står. Det är behaglig temperatur idag, runt 25 grader och halvsoligt.

När vi kom igår var den gata vi bor på alldeles öde och ganska tyst. Idag sjuder det av liv. Mängder av handlare har öppnat upp sina butiker, det är mest grönsaker, frukt och annat ätbart som säljs, men det finns allt annat man kan behöva också, tex kläder, skor, väskor, husgeråd, vin och godis. Det är en levande gata, det verkar bo folk i de flesta lägenheterna.

Från vår gata går det små gränder åt alla håll och kanter.

Det tar ca 10 minuter att gå till bilen, den står parkerad på en innergård till ett hyreshus. Det verkar rätt så tryggt. Vi hämtar en del saker som vi inte fick med oss igår och traskar tillbaka till lägenheten.

När vi pustat en stund bestämmer vi oss för att gå en långpromenad till Gaetas historiska centrum som ligger längt ut på en udde i Gaetabukten.

Småbåtshamnen.

Den första porten till hamnen byggdes redan på 1500-talet. Under andra världskriget skadades den nuvarande porten efter explosionen av en tysk lastbil, tre personer omkom.

Det går en bred strandpromenad efter hela kajen, vi följer den mot udden. Det är så vackert här med havet och bergen i bakgrunden. Här stöter vi på en gäng svenskar som är på dagsvisit i stan under sin semester.

Flera stora byggnader ligger uppe på berget Orlando.

Tyvärr är det inte öppet för turister i någon av byggnaderna så vi vandrar nedåt igen.

Tillbaka i den nyare delen av staden går vi igenom en lummig allé.

Vi äter en jättegod lunch. Bruschetta, kyckling och till det en varm aubergine parmigiana (gratäng) som är bland det godaste vi ätit sen vi kom till Italien. Kyparen är väldigt stolt över den, ett recept från Napoli.

Middag ska vi äta hemma. Bengt går ut och spanar efter något gott och hamnar på en ställe där de säljer pizzaslice.

Idag har vi totalt gått över 1 mil. Man måste ju säga att Bengts höftoperation(er) gett ett mycket bra resultat :-).

Det blir en tidig morgon, redan klockan sex är vi redo att äta frukost. Här finns en riklig, gammeldags italiensk frukost vilket innebär massor av sötebröd, kex, rostat bröd, smör och ännu fler kakor, allt väl inplastat. Det finns även yoghurt, mjölk, te och juice. Eftersom jag inte äter yoghurt (=sur mjölk) tänker jag koka tevatten. Men…. vi får inte igång gasspisen. Gasen flödar, men ’tändningen’ fungerar inte. Jag får ta ett glas mjölk istället. Vi knaprar i oss lite rostat bröd och några kex, Åke provar en chokladöverdragen inplastad rulle som ser ut som en minirulltårta, inte så dum, men kanske inte som frukost.

Den korta resan till flygplatsen går genom ett öde Brindisi. Inte många är vakna en söndagsmorgon klockan 7.

Vi säger hej då till Åke och Elisabeth. Det har varit två fina veckor. Vi har bott i två bra hus och en bra lägenhet, vi har sett mycket och totalt har vi kört 125 mil här i Puglia i södra Italien. Klockan tio går flyget med Ryan Air, direkt till Arlanda, sen blir det tåg till Härnösand och taxi den sista biten hem till Kragom.

Bengt och jag fortsätter norrut. Det blir nåt knas med bilens GPS, den vill hela tiden ta oss tillbaka till flygplatsen. Den accepterar det nya resmålet, men håller ändå fast vid att vi först ska tillbaka till flygplatsen. Vid tredje försöket ger den upp och släpper flygplatsen.

Olika landskap susar förbi, de stora vinodlingarna försvinner när vi svänger av från kusten. Nu blir det mer kuperat och bergigare. Jag ’tvingar’ Bengt att ta några foton genom bilrutan. Jag vet att det inte är proffsigt att fota från bilen, men jag tycker ändå det är rätt kul att påminnas om hur det ser ut.

Efter den ganska dåliga frukosten stannar vi rätt tidigt på en Autogrill och tar en kaffe och en tunnbrödsrulle, det smakar jättebra.

Det börjar bli ganska mycket trafik. Det är många vägarbeten där hastigheten är sänkt till 60 km/tim. Jag hänger på de försiktigaste italienska förarna och kör väl ca 90 km/tim men blir ändå omkörd av rätt så många. Om jag kommer ikapp någon bil, så är det oftast en jättegammal gubbe som kör, eller så är det en tysk bil, dom verkar köra hyfsat lugnt.

Här följer några fler fina bilder som Bengt tagit från bilen :-).

Det är bergskedjan Apenninerna som syns på bilderna. Den löper genom nästan hela Italien.

Nu har vi kört från öst till väst och hamnat i Gaeta där vi hyrt en lägenhet med uteplats, mitt i stan. Vi får checka in vid 15-tiden. Eftersom vi är lite tidiga hinner vi åka till Conad och handla till frukost och middag. Vi är rätt så trötta så vi bestämmer att det får bli en hemmakväll ikväll.

Incheckningen blir kaosartad. Sara, som vi hyr lägenheten av, kan inte möta oss utan hon skickar sin mamma, Doria. Sara berättar (via sms) vad som ska hända, vi ska träffas på en restaurang där vi ska lämna packningen, en av oss (jag) ska stå kvar med väskorna och en av oss (Bengt) ska köra bilen till en parkeringsplats, Doria ska visa den. Sen ska Doria skjutsa tillbaka Bengt till restaurangen och visa oss till lägenheten.

Efter lite letande hittar vi Doria, som står en bit ifrån restaurangen. Hon kan inte ett ord engelska, men pratar oavbrutet. Hon ringer Sara så att vi kan prata via henne. Vi försöker få dem att förstå att vi har många väskor och att vi nog behöver gå flera gånger mellan bilen och lägenheten. Vi har ju ingen aning om hur långt det är från restaurangen till lägenheten eller hur långt det är till parkeringen.

Då bestämmer Sara och Doria att vi ska börja med att bära all packning till lägenheten innan vi kör bilen till parkeringen. Nu börjar det regna. Doria är så forcerad, hon sliter tag i min resväska och Bengt tar sin resväska och en mindre bag. Doria är redan på väg bort från bilen så Bengt hastar efter. Jag tar matkassarna och två mindre väskor (resten får bli kvar i bilen) och spanar efter dem. Jag glömmer låsa bilen som vi ställt på en handikapplats enligt anvisning från Doria. Jag skyndar runt hörnet och ser Bengt. Som tur är ligger lägenheten bara en kort promenad från där vi ställt bilen. Jag kånkar mina väskor fram till dörren! Hjälp… lägenheten ligger inte på markplan utan en trappa upp. En smal trappa med så himla höga trappsteg. Doria är redan uppe i lägenheten, hon lämnade min väska på gatan. Bengt och jag kämpar på för att få upp allt till lägenheten. Doria ropar på mej och virvlar runt och visar lägenheten. Det är två smala balkonger, en utanför köket och en utanför sovrummet. Hmmm, det skulle ju finnas en uteplats, det såg vi på bilderna när vi valde lägenheten. Då pekar hon uppåt, uteplatsen finns ytterligare en trappa upp men den hinner hon inte visa.

Arrividerci säger hon till mej och rusar iväg med Bengt, tillbaka till bilen. Hon tar sin bil och kör till parkeringen och Bengt tar vår bil och hänger efter. När Bengt parkerat enligt hennes anvisning får han hoppa in i hennes bil och hon susar tillbaka till restaurangen där vi möttes. Allt detta händer under ca 15 minuter. Herregud, vilket tempo. Vi sätter oss och pustar. Vad hände, hahaha. Och var är vår bil?? Som tur är har Bengt en app där han kan se var bilen är, annars hade vi måst ringa Sara och be om hjälp. Enligt Google ska det ta ca 13 minuter att promenera från lägenheten till bilen.

Om man bortser från trapporna är lägenheten helt ok.

Vi går en trappa upp och hittar en fin uteplats med ett litet kök och en tvättmaskin.

Tyvärr börjar det regna igen, så vi får äta middag inomhus ikväll.

Idag har vi rest 45 mil, rakt igenom landet.

Karin: Det var ett äckligt kryp, men Elisabeth är lite mer sansad än du, så det blev inga vrål likt dom i Barcelona :-).

Swante: Det var en fyndig kommentar, tänkte inte så långt. Du ska få se fatet nästa gång du kommer förbi, men det är troligen tomt då ;-).

Idag är vi igång tidigt, vi siktar på att åka vid niotiden. Vi avverkar de vanliga morgonrutinerna för sista gången i detta hus. Det har blåst jättemycket i natt, men nu är det lugnt igen.

Klockan nio sitter vi i bilen, precis som planerat. Vi knappar in Brindisi i bilens GPS och sticker iväg. Resan ska ta ungefär 1,5 timme.

Vi slänger de sista soporna också, alternativet är att lämna 10 euro i huset så tar städerskan hand om dem, men det känns bättre att fixa detta själv.

Dags för en genväg igen, suck. Riktiga hårnålskurvor. Husbilar, lastbilar och bussar får inte köra denna väg. Det är tur eftersom två vanliga personbilar knapp kan mötas. Det finns speglar i kurvorna, så bra, då ser man i alla fall om det kommer en mötande bil.

Resan går bra och vi har tur som en tokig och hittar en parkeringsplats bara ett stenkast från lägenheten där vi ska bo i natt. Vi är framme i Brindisi vid halv elva, men vi får checka in tidigast halv två så vi går en sväng på stan. Kanske kan det bli lite shopping idag?

Brindisi är en rätt stor stad, ungefär 90000 innevånare (2017). Den är välkänd bland tågluffare på väg mot Grekland. Det kanske är enklare att ta båten över här, än att ta tåget genom Balkanländerna. Staden är en viktig hamnstad och förutom den civila flygplatsen finn här en marinflygplats.

Idag är ingen vanligt dag för idag blir det 11-fika.

Stadskärnan där vi befinner oss är inte så stor, inte alls så många butiker. Det finns kanske fler på andra ställen. Men vi känner oss nöjda, både Bengt och Åke har shoppat tröjor! Vi drar oss mot lägenheten för att checka in.

Precis där vi parkerat bilen finns ligger kyrkan och muséet Chiesa Parrocchiale di San Paolo Eremita & Museo Diocesano.

Kyrkan som tidigt var ett kloster härstammar troligen från 1300-talet. 1964 restaurerades den, 2017 – 2018 fortsatte arbetet och kyrkan öppnades för allmänheten i oktober 2018. Idag används kyrkan som stiftsmuseum. Ett enda foto har jag från muséet och det är en vackert broderad skrud (heter det så?).

Dags att bege oss till lägenheten, ett B&B som fått superbra recensioner. Det är trångt på parkeringen, det behövs två personer för att lasta ur väskorna så att de inte trillar på bakomvarande bil.

Hyresvärden möter oss och visar lägenheten. Det är egentligen två lägenheter, bestående av sovrum och badrum, samt ett gemensamt kök.

Det är mörkt i lägenheten eftersom den bara har fönster ut mot gatan. Men den är välstädad och känns fräsch och rymlig. Vi tar en siesta innan vi beger oss ut igen för att äta middag. Eller egentligen är vi sugna på Aperetivo, en drink med lite, eller ibland mycket, tilltugg som är så vanligt i Italien. Man betalar bara för drycken, tilltugget får man inpå. Ordet kommer från latinet, aperire, som betyder ungefär ’att öppna magen’.

Klockan är strax 18. Bengt googlar på ’Aperetivo i Brindisi’ och får fyra träff. Vi letar upp en efter en, men får inget napp, endera har de inte öppnat för kvällen eller så är de permanent stängda. Det är troligen ingen tradition med Aperetivo här i stan.

Vi går ner mot hamnen och strandpromenaden och där hittar vi en bar där man både kan beställa en drink och lite tilltugg (men man får betala för tilltugget också). Det sitter ett par vid ett annat bord som har en läcker chark- och ostbricka, vi beställer en likadan. Bengt dricker en öl, Åke en Spritz, Elisabeth och jag rosévin. Bengt ber servitrisen att ta ett foto av oss, men hon förstår inte alls vad han menar, hon blir alldeles nervös och kallar på sin kollega. Hon kan nog inte ett enda ord engelska och verkar inte förstå teckenspråk heller, eller så är Bengt väldigt otydlig :-).

Här blir vi sittande länge! Åke går in och betalar, herreguud, chark/ostbrickan kostar 40 euro, det är vansinnigt dyrt, drinkarna kostar 5 euro styck, det är ju istället vansinnigt billigt ;-).

Det kommer en liten regnskur, men vi sitter under tak, så vi blir inte blöta. När det mörknar tänds en massa belysning utefter strandpromenaden, så mysigt.

Klockan åtta börjar alla restauranger att öppna. Hyresvärden har lämnat en lista över bra matställen i närheten av lägenheten. Om vi visar upp hans visitkort när vi betalar så ska vi få 10% rabatt. Vi väljer en av restaurangerna på listan och lyckas efter lite språksvårigheter att få ett bord på uteserveringen, inomhus är det helt fullt, men vi sitter ju gärna utomhus! Det är varmt ikväll och nästan vindstilla.

Maten är jättegod. Hela måltiden slutar på 69 euro (ca 840 kr). Väldigt bra pris för fyra rätter, en flaska vin (7 euro) och en flaska vatten.

Eftersom vi ska upp tidigt imorgon bitti promenerar vi hemåt direkt efter maten.

Denna lördagskväll blev en mycket trevlig avslutning på två veckor tillsammans med Åke och Elisabeth.

Väckarklockan ställer jag på 05.45, då är det väl fortfarande natt ;-).

Så här reste vi idag, knappt 9 mil.