Kategori: 2019:02 Italien hösten 2019

En solig och varm dag, vi slöar hela dagen.

Det är klart väder idag så man ser Mont Blanc, eller Monte Bianco som det heter på italienska, där borta i fjärran, ca 15 mil bort, fågelvägen. Alpernas högsta bergstopp 4810 meter öh. Näst högst i Europa precis på gränsen mellan Italien och Frankrike.

Många har klättrat i denna bergstopp, redan 1786 nåddes den för första gången. Den första kvinnan var där 1808. Över 2000 människor har mist livet där i sina försök att nå toppen.

När vi äter lunch kommer Rosaria och bjuder oss på hembakat äppelflarn med en slags ost. Det ser ut som färskost, men smakar mer som vanlig hårdost, gott i alla fall. Det är hennes mamma som bakat den.

Bengt sitter med flugsmällaren i högsta hugg (vid matbordet) och Rosaria skrattar och säger att vespa (=getingarna) älskar ’prosciutto melone’ (precis som vi). Det är just vad vi märkt, när vi äter andra rätter dyker det nästan aldrig upp några getingar. Skinkan ropar på dem, säger hon :-).

Det blir en lugn och skön dag. Senare på kvällen hör vi att gamlingarna är ute. Vi går dit och tackar för det goda flarnet. Bengt ber att få ta ett foto av dem och det blir dom väldigt glada för.

Karin – jag det är fina glas specialgjorda för att dricka grappa ur.

Swante – det ska vara agnolotti, felstavat av mej.

Klockan 06.30 ringer väckarklockan! Det var längesen vi var tvungna att kliva upp denna okristliga tid! Men det är ju parad-dag i Asti idag igen och den börjar redan 09.15 så det gäller att ge sig av i tid.

Det har regnat inatt och ser ut att komma fler skurar, det är bara 13 grader varmt. Det får bli täckjacka och långa jeans och ordentliga skor idag.

Klockan åtta åker vi från huset. Idag är grinden till gården stängd och den går inte att öppna med vår fjärrkontroll!!!! Hjälp, vi som har så bråttom och fy så pinsamt att behöva ringa på hos Rosaria så här tidigt. Men det är ju inget att göra, jag går upp till huset och hon öppnar direkt (iklädd pyjamas). Hon provar sin egen fjärrkontroll och då går grinden upp.

Det finns gott om parkeringsplatser, men vi får gå en bit för att komma ner till torget. Det är inte mycket folk ute ännu så vi får bra platser.

Kvart i tio är paraden framme där vi står. Det är 41 olika distrikt som medverkar. Varje distrikt har ett särskilt tema, det är precis samma procedur som tidigare år. Men vi tycker det är så trevligt med denna folkfest så vi har inget emot att kolla på den igen. Vi räknar med att det är upp emot 2000 personer i paraden.

Klockan är halv tolv när hela paraden passerat oss. Det har klarnat upp och det är väldigt varmt. Nu ska vi ta oss ner till den stora matfestivalen, men vi sätter oss på en uteservering och tar en kopp kaffe innan, det ska bli skönt att få sitta ner en stund.

Med nya krafter promenerar vi ner till matstånden. Såå mycket folk!!

Såklart måste vi leta upp Grazzanos lilla bod och handla av dem. Dom serverar samma som föregående år, rostat bröd, ett med tomatsalsa och ett med olivolja och kryddor. Jättegott. Först köar man för att köpa en biljett till mat och en till vin. Sen ställer man sig i en annan kö för att få sin portion mat och därefter i en tredje kö för att få lite vin. Det tar sin lilla tid.

Vi går vidare och letar efter någonstans där det inte är en milslång kö. På ett ställe serverar dom friterad ost med nån slags deg (typ filodeg) ’Formaggio Rustica’. Här är det bara korta köer och dom ringlar snabbt framåt.

En rätt till får det bli, Agnolotti (en finare variant av ravioli) med köttsås. Det är en stor portion så vi delar på den.

Nu orkar vi inte mer i värmen utan promenerar till bilen och åker hem.

Det blir lite häng i solstolarna innan vädret förändras igen. Det kommer en störtskur och åskan mullrar rejält, men det är över på mindre än en halvtimme.

Rosaria kommer över med nya sängkläder och handdukar och berättar att dom under dagen sålde 15000 rostade brödskivor i deras stånd. Festivalen håller på fram till klockan 23 ikväll, så det kommer att säljas många fler.

Det är soligt väder igen, men nu på morgonen är det bara 15 grader så det får bli frukost inomhus idag också.

Idag åker vi till Alba som är en mysig liten stad. Bengt promenerar ju riktigt bra nu, med sin krycka. Vi går genom staden, där det är marknad idag, och fram till det öppna torget med vattenkonst. Nu är det riktigt behagligt ute med dryga 20 grader och strålande sol.

Medan vi tar en fika studerar vi kartan för att bestämma oss för vad vi ska hitta på idag. I den lilla byn Barolo har vi inte varit tidigare, så dit åker vi. Den ligger ca 1,5 mil söder om Alba. Barolo är centrum i barolodistriktet. Barolovinet anses vara ett av världens bästa viner. Vinerna görs till 100% på druvan Nebbiolo, druvan har anor ända från 1200-talet. Vinerna måste ha en alkoholhalt på minst 13% och måste lagras i minst 3 år.

Barolo är en liten gullig stad med smala gränder och väldigt turistiskt. Det finns barer, restauranger och vinshoppar.

Vi äter på en liten restaurang precis vid torget. Eftersom jag inte är så hungrig beställer jag en förrätt medan Bengt tar en varmrätt. Maten är jättetjusig och smakar fantastiskt. När vi ska betala hör vi (eller rättare sagt Bengt, jag hör ju så dåligt) att det är Ulf Lundell som spelas i högtalaren inne på restaurangen. Servitrisen har ingen aning om vem det är, men finner sig snabbt och säger att dom naturligtvis vet att vi är svenskar och att dom bara för det valde att spela Öppna landskap med Ulf Lundell.

När vi strosar runt på gatorna träffar vi på två svenskar. Det är de första svenskarna vi ser på denna resa. Dom kommer från västkusten och bilar omkring i Piemonte i tre veckor. Idag cyklar dom, verkligen imponerande, att cykla i denna värme, i dessa branta backar med så mycket trafik. Vilken kondis dom måste ha, usch det är inget för mej.

Innan vi åker från Barolo beställer Bengt ett glas Barolovin. Det känns ju ändå som att man borde det nu när man är här (vi drack vatten till maten!). Jag tar en kaffe eftersom jag ska köra!

Det är så himla vacker natur i detta distrikt (också), den liknar väldigt mycket Barbaresco, där vi bilade förra året. Vindruvorna är mogna och hänger i stora klasar och bara väntar på att bli plockade. Vägarna är smala och krokiga, det är inte så lätt att stanna för att ta bilder, men ett par bra vyer lyckas vi fånga på bild.

Vi stannar till på vår lokala lilla affär och köper lite smått till kvällsmat. Det blir en tidig kväll ikväll.

Ingalill – Ja, Bengt var väldigt nöjd med sin födelsedag.

Idag är det Bengts födelsedag!!! Det har regnat hela natten och håller fortfarande på så smått. Första dagen vi äter frukost inomhus.

Det ser ändå ut att klarna upp så vi bestämmer oss för att åka någonstans och äta födelsedagstårta. Det får bli till Casale. Det regnar inte, men är rätt så svalt, bara 15 grader.

Vi hittar ett café där vi fikat tidigare, dom har en kladdkaka och en typ sachertårta. Tyvärr kan man inte få grädde till kladdkakan, men jag kan få extra socker på den om jag vill !!?? Det vill jag inte.

Vi promenerar en stund i staden, men det börjar regna så vi åker hem igen. Det finns ju hur många vägar som helst som bär till Grazzano, man behöver inte åka tillbaka samma väg som man kommit och det är ju trevligt.

Rosaria kommer förbi och berättar att det är konsert i kyrkan i byn ikväll. Det är fyra solister som ska sjunga opera i modern tappning, lite annorlunda, men hon tror det är bra. Konserten börjar 18 och håller på i en timme, det passar ju bra, vi har bokat bord till klockan 19.30 på en restaurang i byn, då hinner vi till kyrkan innan middag.

Konserten är verkligen annorlunda och modern. Alla tjejjerna har fina röster, men två av dem har hemska ’låtar’, hahaha får man säga så? Det låter bedrövligt i våra öron. Men jättekul att vi blev inbjudna att lyssna.

Bengt ägnade en del av tiden till att analysera ett av konstverken i kyrkan. Han såg bland annat en läsplatta och en tom rulle för bredbandskabel.

Innan vi lämnar kyrkan ropar Rosaria på oss, hon vill gärna presentera oss för arrangören, hon tycker det är lite häftigt att ha två ’svedese’ som gäster :-). Om vi inte hade bokat bord på restaurangen hade vi fått hänga med henne och de övriga på mingel med lite plockmat!

När vi kommer in i restaurangen säger Bengt att vi bokat bord men det är servitrisen inte alls intresserad av. Det är en stor lokal och inte mycket folk, vi får själva välja ett bord.

Medan vi mumsar på förrätten får paret vid bordet intill in sin förrätt. Det är råbiff som ser så läckert ut. Dom ser att vi kollar på dem och plötsligt sträcker kvinnan sin tallrik mot oss och ber oss smaka. Vi tar varsin liten liten smakbit och det är verkligen jättegott. Det har vi aldrig någonsin varit med om tidigare, att få smaka på grannens mat :-). Det är så himla synd att man inte kan språket, varför är det så svårt att lära sig???

Varmrätten smakar också helt förträffligt. Men det är så mycket mat! Jag orkar knappt halva min portion, Bengt åt sin och en del av det jag inte orkade!

Senare på kvällen blir det efterrätt, fast jag egentligen inte orkar. Men deras tiramisu är nästan ett måste :-). Bengt tar en grappa.

När vi ska betala frågar Bengt om han kan få köpa grappaglaset. Dom funderar en stund, men så får han glaset och ett till! En så bra avslutning på födelsedagen.

Idag är det marknad i Moncalvo, vår närmaste stad. Det är förresten Italiens minsta tätort som får kallas stad. Den ligger 305 meter öh och där bor ungefär 3000 människor.

Här är det väldigt mycket folk idag och alla verkar handlar massor.

Vi går runt och kollar på alla spännande varor. Vi behöver en ny flugsmälla, den som finns i huset är väldigt dålig, här hittar vi en för 1 euro. Hittar också en liten korg att hänga i duschen där man kan ställa sitt schampo. Bengt köper en tshirt och jag köper sockar. Sen måste vi ha fika.

Innan vi åkte hem handlade vi 4 tomater, 2 stora nektariner och 2 bananer, alltsammans för 1 euro. Bra pris och fräscha varor.

I våra omgivningar odlar dom massor av solrosor i år. Tidigare har vi bara sett något enstaka fält, men nu finns dom överallt. De flesta är helt överblommade, men vackra ändå med sina stora blommor nedfällda mot marken.

Dagens lunch blir en favorit, salsicca med pasta och spenat. Mums. Nu kan vi sitta ute och äta lunch igen, det var bara första dagen som getingarna var alldeles för närgångna.

Vi väntar på att det ska börja regna, prognosen ändrar sig hela tiden. Inte förrän vid sextiden på kvällen kommer regn, åska och det är väldigt blåsigt.

Imorgon ska det enligt prognosen regna kraftigt hela dagen, vi får hoppas att den är fel :-).

Ingalill och Karin – Grazzano är ju en liten by med bara ungefär 600 innevånare och det är inte så många arbetstillfällen här. Men några gummor såg vi i sina hus och ett par var i affären. En hel del gubbar susar ju förbi i sina fiatbilar på de smala gatorna också.

Swante – det är tur att vi inte ens behöver gå i den där backen varje dag!

Efter frukost tänker vi ta en promenad ner till affären i byn. Det gick ju bra att gå för Bengt igår och idag har han inga men efter gårdagen. Det är ungefär 1 km men väldigt backigt.

Det är så många hus till salu här i år, man kanske skulle slå till på ett :-). Nej, så blir det inte! Kul att vara här, men alldeles för mycket bestyr att äga ett hus själv. Många hus håller på att renoveras så jag antar att det finns ett stort behov av att rusta husen när dom väl har sålts.

I affären ser allt ut som vanligt förutom att dom börjat ta emot betalning med kort. Dom lagar mat själva och säljer. Vi har provat en del tidigare och gillat det. Idag köper vi färsbiffar med ost och vegetariska biffar med spenat och en foccacia.

Det har öppnat en ny restaurang i byn. Rosaria berättade att den ska vara riktigt bra med satsning på lokala råvaror. Just nu är det stängt, med dom öppnar igen nästa vecka. Den måste vi prova framöver.

Det blir lite jobbigt för Bengt när vi ska hem. Det är en riktigt brant och lång stigning upp till huset. Men det går! Tur att det är tidigt på dagen och bara 21 grader varmt.

Dagen har sedan flutit på i lugn och ro. Lite molningt men 26 grader så det är väldigt behagligt.

Till middag steker Bengt zuccinibiffar. Rosaria kommer förbi med en bit alldeles nybakad och varm foccacia. Alltså…. det brödet är så himla gott. Massor med olja och mycket salt.

Swante – hahaha, ingen kommentar till din kommentar 🙂

Ingalill – ja man kanske inte kan hålla till i ditt ’syrum’

Efter en dag i viloläge måste vi ut och röra på oss igen.

Vi åker västerut för att besöka det äldsta bevarade klostret här i området. Vägarna är väldigt slingriga och smala och naturen är väldigt olik den där vi bor. Här är det mycket skog och i skogarna här finns det tryffel!

I en liten by innan klostret stannar vi på en bar och tar en kaffe och en foccacia.

Så är vi framme vid den gamla kyrkan Abbazia di Vezzolano. Den omnämns för första gången år 1095. I slutet på 1100-talet började den nuvarande kyrkan att byggas. Det var under 1600-talet folk började kalla kyrkan för kloster och det kallas den än idag. Det är svårt att läsa sig till om det verkligen bott några nunnor eller munkar här. Kyrkan har varit i både privat och statlig ägo. 1927 dog den sista ägaren och klostret donerades till Jordbruksakademin i Turin. Senare övertogs det av staten och flera restaureringar har gjorts bland annat för att bevara de urgamla freskerna.

Det är en del turister här, bland annat ett tyskt par och två par från Nederländerna. Ett av paren, i vår ålder, backar ut från parkeringen och swich, rakt in i det enda lilla träd som finns i närheten. Det ser rätt lustigt ut eftersom det finns hur mycket fri yta som helst bakom bilen. Det är kvinnan som kör och mannen rusar ut för att kolla vad dom hänt. Ingen större skada, men vindrutetorkaren på bakrutan har trillat av.

Vi åker vidare till den lilla staden Cocconato. Den har 1639 innevånare. Staden är känd för sin panoramautsikt, man ser ända till Alperna om vädret är klart.

Staden grundades på romartiden, runt 00-talet. Här finns också centrum för Freisa-druvan. Vi promenerar runt en lång stund, Bengt har ju sina kryckor med sig idag och klarar att gå väldigt bra trots de backiga gatorna. Som vanligt är vi ute i fel tid, det mesta är stängt.

Efter denna långa promenad bär det hemåt igen.

Vi lagar lite mat och sen blir det häng i solstolarna med var sin bok. Lika varmt idag, ca 27 grader och molnfritt.

Swante – kul att du hänger med 🙂

Vilodag, väldigt skönt!!

Det har regnat ordentligt inatt och även nu på morgonen. Helt enligt prognosen. Och som dom sagt klarnar det upp vid elvatiden. Det blir en solig och varm dag, 27 grader.

Vi bara slappar, hela dagen. Känns bekant att lägga sig i solstolen med en god bok. Det är tyvärr en massa getingar här iår och dom är väldigt sugna på vår mat. Vi dukar lunchen (skinka och melon) utomhus, men ger upp efter en stund. Dom landar på skinkan och sitter kvar där, helt orädda. Getingstick vill man inte ha så vi bär in lunchen.

Rosaria kommer förbi med mer frukt och hämtar våra pass. Hon ska registrera att vi är här som turister.

Hennes tre barnbarn är här idag, dom börjar inte skolor och förskolor förrän nästa måndag. Hon har fått ytterligare ett barnbarn, den första pojken! Hon berättar att hennes son är läkare. Han har två olika arbeten. På dagarna arbetar han med plastikkirurgi och på kvällar och helger (inte alla) är han jourläkare. Som jourläkare åker man hem till den sjuka (eftersom mottagningarna är stängda) istället för att den sjuka ska ta sig till ett sjukhus. Jourläkaren gör en bedömning om hen själv klarar av sjukfallet eller om patienten ändå måste till sjukhus.

Vi skojjar lite om sonens andra jobb, att fixa till diverse skavanker. Rosaria vill absolut inte göra några ingrepp, hon är rädd för all vad sjukvård heter. Hon har frågat sonen om han är nöjd med att mamma ser ut som hon gör och det är han, så hon slipper fixa till sig :-).

Hennes man, Cladio, är ju också läkare och han tar hand om alla i familjen, från de små barnen till gamlingarna. Väldigt praktiskt.

Bengt berättar lite om sina krämpor och vi beskriver hur sjukvården fungerar (inte fungerar) i Sverige idag. Med långa väntetider tex. Rosaria blir väldigt förvånad. Hon har trott att Sverige är perfekt, att alla får den vård dom behöver inom rimlig tid. Att vi inte har läkare som åker hem till folk tycker hon också är väldigt konstigt.

Det är mycket trevligt och intressant att prata med Rosaria. Numera är hon inte borgmästare längre, men hon är vice borgmästare så det enda hon får göra nu är att jobba, hahaha. Inga glansdagar längre.

Två kvällsbilder från vårt lilla boende.

Första natten i Grazzano, och sängen är lika hård som vanligt. Jag har ju en ’resemadrass’ med mej som fungerade bra förra året, men det tar några nätter för att ställa in rätt mängd luft i den, så det kommer nog att kännas bättre framöver.

Idag ska vi åka in till Asti för att kolla på festligheter. Enligt Rosaria måste vi åka väldigt tidigt för att få en parkering eftersom nästan hela staden stängs av redan vid niotiden. Men vi är lite sega idag, så klockan blir strax före nio innan vi kommer iväg. Det tar en halvtimme att köra och vi ställer in GPSen på den stora parkeringen mitt i staden. Det går ju som tåget, inga avspärrningar än så länge och massor av lediga parkeringsplatser. Det är ju så himla bra att vi kan parkera så nära centrum eftersom Bengt glömde sina kryckor i huset…………

Turistinformationen är öppen så vi går in där för att få en karta och ett program över dagens aktiviteter. Damen som jobbar där tar fram en karta över Asti med omnejd och sen börjar hon rabblar sevärdheter i ca 10 minuter, det tar aldrig slut. Hon ritar ringar överallt på kartan, det är ju omöjligt att komma ihåg allt hon pratar om. Men vi har i alla fall en bra karta med massor av röda ringar på, så vi får väl grunna på vilka platser vi ska besöka i lugn och ro en annan dag. Först på programmet idag står flaggviftarna som ska ha sin uppvisning klockan elva.

Så bra, då hinner vi fika innan detta börjar, vi måste ju sitta ner mellan varven så att Bengt orkar vara med hela dagen.

Utanför kyrkan vid torget där flaggviftarna ska ha sin uppvisning hittar vi en pelare som Bengt kan luta sig mot. Här är det skugga vilket är nödvändigt, det är så himla varmt i solen. Vi ser inte jättebra, men det duger. Flaggviftargruppen bildades i slutet av 1960-talet och har sedan dess utvecklats och är nu superduktiga.

Nu är det mer än två timmar innan paraden börjar. Vi går till saluhallen där dom serverar enklare mat och vin idag. Eftersom vi inte kan gå så långa sträckor får vi väl äta och dricka ofta istället. Bengt äter råbiff med tryffel och jag kalvfilé med tonfisksås, det smakar jättebra.

Det är fortfarande en stund kvar till paraden, hahaha då får det bli resans första spritz och till den får man ju lite tilltugg.

Sen är det dags att leta upp en pelare i skuggan igen. Paraden håller på i 1,5 timme så det blir lååång tid att stå. Det är redan massor av folk, men vi lyckas hitta en hyfsat bra plats. Vi ser bra, men det är svårare att fotografera.

Paraden har detta år över 1200 deltagare som är klädda i medeltida kostymer. Det är 21 olika byar/distrikt/städer som medverkar. Varje distrikt presenterar olika teman, tex fest, begravning, eld, jakt, medicin osv. Nästan varje distrikt inleds med en vacker häst. Dräkterna är gjorda av duktiga byskräddare efter verkliga förlagor. Så otroligt vackra, jag som älskar tyger, kan inte se mej mätt på alla plagg. Allt är skräddarsytt för just den person som bär dräkten. Många spektakulära hattar och fantastiska pärlbroderier. Här skulle man gärna vilja vara med och sy, eller hur Ingalill. Något lite enklare plagg kanske man skulle kunna fixa med lite hjälp. Hela paraden avslutas med fyra gigantiska kossor (vet ej vilken sort). Rosaria berättar att dom här kossorna finns till just bara för att delta i denna årliga parad. Tyvärr fick varken Bengt eller jag med dem på någon bild.

Varje år utses en vinnare som bäst representerar paradens historiska tema. En jury bedömer tyger, stilar, tillbehör, frisyrer och utrustningar.

Här kommer massor av foton på vackra dräkter. En och annan näsa, hårkalufs och haka kommer med på köpet. Så blir korten när man är kort i rocken 🙂

Medan vi kollar på paraden ser vi två personer som kollapsat. Överallt finns det sjukvårdare och dom är snabbt framme och hjälper till. Det är säkert värmen som ställer till det.

Direkt efter paraden börjar Palio di Asti som är en ryttartävling. Vi har inte tänkt gå på denna iår, men blev övertalade av kvinnan i turistinformationen. Det är jubileum i år, lite extra festligt. Man firar att det är 1900 år sedan San Secondo dog. Det är inte helt klarlagt, men man betraktar honom som en romersk soldat. ev martyr, och han är skyddshelgon för Asti.

När vi köpte biljetterna till tävlingen hade vi tänkt köpa de allra billigaste. Den unga tjejjen i kassan upplyste då oss (bleka nordbor) om att platserna ligger i gassande sol! Vilken klok flicka, såklart klarar vi inte att sitta i solen, så vi köper lite dyrare biljetter och får plats i skuggan. Det är nästan helt utsålt!

Den här banan med sina läktare är uppbyggd på ett torg mitt inne i Asti. Massor av sand har fraktats hit och allt bara för några timmars tävlingar. Imorgon monteras läktare ned och sanden forslas bort igen.

Det är svårt att fånga loppet på bild. Hästarna rusar fram i full fart. Dom rider barbacka. I varje lopp är det några ryttare som faller av sin häst. Hästarna skenar vidare och ställer till oreda i loppet. I finalen är det en av de ryttarlösa hästarna som är först över mållinjen. Men för att vinna måste ju både häst och ryttare susa över mållinjen tillsammans.

Vi sitter vid en nödutgång och ser hur sjukvårdare vid fem olika tillfällen rusar ut med en person på bår. Det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt det ska vara att stå i den stekheta solen på innerplanen. Det är fortfarande 32 grader i skuggan.

Trötta och svettiga kör vi hemåt. Imorgon får det bli vilodag!!!

Frukost serveras endera klockan sju eller halv åtta, man måste välja en av dessa tider. Vi valde halv åtta. Vi blir anvisade ett bord där det redan är framdukat olika frallor (även grova), ostskivor, salami, kokt ägg, marmelader och juice. Det blev tyvärr inga bilder tagna. Jag ber om te och får en sort som smakar starkt av mint, inte så gott så här till frukost! Efter en stund kommer det in bullar fyllda med någon söt nötmassa också :-). En bra frukost

Redan halv nio sitter vi i bilen redo för den sista etappen innan Grazzano. Idag ska vi köra knappt 50 mil så vi tänker passa på att ta en lång lunchpaus under vägen. För flera år sedan bodde vi i Schweiz med Åke och Elisabeth och gjorde då en utflykt till en liten stad som heter Ascona, då tyckte vi att den var så trevlig. Det blir nog lagom att stanna där för lunch.

Vi har inte köpt något skattemärke för att få köra i Schweiz, men vi hoppas att kunna köpa ett vid någon mack innan vi är framme vid gränsen. Men icke, vips är vi framme! Men vid denna gränskontroll är det ordning och reda. En kö för bilar med skattemärke och en särskild kö för bilar utan märke. Före oss i denna kö står en bil från Sverige. Hur smidigt som helst, vi betala med kort, 40 franc, får vårt märke och åker vidare.

Nu börjar en jobbig del av denna resa (men det vet vi ju inte än). Det är vansinnigt mycket trafik och flera vägarbeten. Efter knappt tre timmar stannar vi på en superfin rastplats. Fräsch och snyggt. Vi besöker toan och tar en glass.

Nu har vi hämtat lite ny ork och kör vidare mot St Gotthardtunneln som Bengt har sett fram emot att åka genom. Vi har aldrig kört denna väg tidigare. Nu visar det sig att den norrgående tunneln är avstängd med milslånga köer som följd. Både norr- och södergående trafik ska alltså samsas i en tunnel. Klantigt att vi inte kollade det innan vi valde väg! Vi rullar ca 2 mil under 1 timme och så fortsätter det ända fram till att tunneln börjar och det går ihop till ett körfält, med mötande trafik. Då flyter det på i ungefär 50 km/timme. Innan infarten till tunneln är det trafikljus, det är grönt i 10 sekunder och rött i 20 sekunder, det kanske är ett bra sätt att få lite spridning på trafiken i tunneln.

Jag hinner säga till Bengt att det är tur att det inte står stilla i tunneln eftersom det skulle kännas lite panikartat. Tunneln är 17 km lång! Det är trafikljus var hundrade meter som lyser grönt och fint! Men plötsligt blir det stopp, trafikljusen börjar blinka gult. Vi blir stillastående en stund, inte så länge, sen får vi köra. Stoppet beror på att en bil står stilla i vårt körfält, det är ingen mötande trafik just nu, så vi kan passera och köra vidare. Vi har ändå en himla tur som får köra vidare. För mötande trafik är det rött! Köerna är mycket, mycket värre för norrgående trafik! Utanför tunneln är det stopp i 8 km. Folk står utanför bilarna. Det är närmare 30 grader varmt och ingen möjlighet att vända. Sen är det helt plötsligt ingen mötande trafik alls. Konstigt!! Men det förklaras av att det är stopp några kilometer längre fram, men kilometerlånga köer igen. Så fortsätter det några gånger, allt som allt kö i flera, flera mil.

Efter flera timmar är vi framme i Ascona. Lunchtid har passerat för länge sen, sån tur att vi rastade och fick i oss en glass! Vatten har vi alltid med oss bilen, det har vi lärt oss under åren.

Inne i centrum i Ascona hittar vi ingen parkering, förutom ett stort parkeringshus med begränsad höjd. Vi åker mot stranden istället. Ascona ligger vid Maggioresjön. Vi hittar en stor parkering och går mot stranden. Det finns en enda servering här så det får bli den! Vi är ju så sena nu så vi ger oss inte tid att åka och leta efter något bättre. Vi beställer varsin sallad, två sallad och en stor flaska vatten går på ca 400 kronor! Expediten hanterar tre språk samtidigt!! Hon pratar engelska med oss och förklarar vad vi kan äta och hur vi ska betala, på sidan om förklarar hon något på tyska för en annan kund och dessutom ger hon order till köket vad som ska fixas på italienska. Så imponerande.

Efter lunchpaus blir det några mil på slingrig smal väg utmed Maggioresjön. Det är vackert, men svårt att se något när man kör. Naturen är väldigt lik den runt Gardasjön. Bergigt, smalt med många små byar/städer och mycket trafik även här.

Sen är vi äntligen ute på motorvägen igen. Vissa sträckor är vi nästan ensamma på den trefiliga motorvägen. Vi stannar och tar en kopp gott italienskt kaffe på en vägkrog, nu är det 33 grader varmt.

Efter att ha stannat och handlat mat till frukost mm är vi framme i Grazzano, klockan är strax efter 19. Claudio tar emot och hälsar välkommen. Rosaria är inte hemma. Det är fullt med folk utanför vårt lilla hus. Det är ju sammanbyggd med en lägenhet där en faster till Rosaria bor ibland. Fastern är här tillsammans med Rosarias mamma och syster och en yngre tjej som vi inte uppfattar hur hon hör till. Dom pratar ju nästan ingen engelska.

Lite senare kommer Rosaria och hälsar välkommen och Claudio dyker upp med ett helt fat med frukt från hans trädgård. Persikor, plommon och fikon.

Idag körde vi 47 jobbiga mil.

Ingalill – jag hajjade också till när jag såg bilden. Det var någonting som inte stämde. Vid första anblick är dom lite lika, men inte om man kollar lite mer noggrant :-).