Kategori: 2019:02 Italien hösten 2019

Det blir en tidig morgon, strax efter klockan nio åker vi iväg till Santa Maria-kyrkan som ligger på en av de högsta kullarna i Monferrato, i naturparken Sacro Monte di Crea.

Den här söndagen, den sista i september, är speciell för byn Grazzano Badoglio. Det börjar med att folk från byn vandrar den en mil långa vägen från Grazzano till kyrkan. Rosaria är en av dem och i år är det (bara) totalt 10 personer som vandrar, inklusive en av prästerna, två timmar tar det.

När vi kommer till kyrkan (med bil) står en klunga människor utanför kyrkan, det är folk från Grazzano. Prästerna (dom är fyra stycken) håller ett litet tal till folket innan dom gemensamt går in i kyrkan. De som inte kommer från Grazzano sitter redan inne i kyrkan. Det blir nästan fullsatt, vi sätter oss långt bak.

Det är första gången vi är med på en katolsk mässa. Eftersom vi inte förstår italienska hänger vi ju inte alls med när prästerna pratar. Men vi noterar att man står upp under nästan hela mässan och att man inte sjunger några psalmer. Prästerna turas om att prata och rätt som det är ställer sig Rosaria upp och läser en text.

Efter drygt en timme är mässan slut. Rosaria kommer fram till oss och vill visa några av de gamla freskerna från 1400-talet. Fantastiskt att de kan vara så väl bevarade. Målningarna var viktiga på den tiden då många människor var analfabeter. Målningarna kunde ersätta texter, det finns mängder av symboler i målningarna som gjorde att folket förstod dess budskap.

Sen går vi ut på gården där folk från Grazzano dukat upp frukost. Det är många söta kakor, men även mackor med salami. Det bjuds på vitt vin eller vatten. En jättetrevlig tradition, just denna sista helg i september. Rosaria presenterar oss för hennes äldsta son med familj och hon berättar för flera andra att vi är ’svedese’ som bor hos henne.

När vi ätit färdigt går vi till baren på torget och tar en kaffe tillsammans med Rosaria och hennes man. Så trevligt. Men dom bryter upp ganska snart eftersom de ska ha stor familjemiddag hemma hos sig idag.

På vägen hem stannar vi vid affären och provianterar, vi har ju tänkt stanna här några dagar innan vi åker hem igen. Huset är ledigt, så vi kan stanna hur länge vi vill säger Rosaria :-).

På eftermiddagen när vi sitter ute och läser kommer Rosarias dotter med man och Rosarias yngsta son och hälsar på oss. Dom har med granatäpplen och fikon som dom plockat i trädgården. Granatäpplena är inte riktigt mogna, men smakar bra ändå.

När Bengt ska öppna ett äpple sprutar kärnorna ut och hamnar på hans vita t-shirt. Vi fick ju överta fläcksprayen som Margareta köpte i förra veckan. Den funkade utmärkt på hennes vita kläder och det blir samma resultat för oss, en helt ren tröja!

Idag är det resdag för oss alla, Leif och Margareta till Stockholm, Ann-Sofi, Magnus, Ingalill och Bengt till Linköping och Bengt och jag åker norrut.

Efter frukost städar vi i köket och bär ut all packning till bilarna. Vi har bestämt träff med Carla klockan tio, men hon kommer mycket tidigare. Bengt betalar för gas, el och städning. Först tror han att hon glömt ta betalt för städning, men när jag tycker att avgiften för el och gas är vansinnigt dyr kollar han hennes ’kvitto’ och ser då att städningen är med.

Bengt går runt och tar lite bilder på huset. Här har vi verkligen haft stor plats att röra oss på.

Redan första dagen märker vi att hunden går så illa. De som är vana vid hundar konstaterar att den har jättelånga klor och misskötta tassar. Eftersom Carla bara pratar italienska känns det svårt att ta upp det med henne så vi bestämmer att Bengt och jag ska skicka ett mejl till husets ägare när vi lämnat gården. Det har vi gjort nu, men inte fått något svar (onsdag 2 oktober).

Så lämnar vi gården och åker mot flygplatsen. Men på vägen ska vi stanna i Calsinaia där Bengt har läst att det ska vara marknad idag, det skulle ju vara så himla kul att visa gänget en italiensk marknad. Men det ska visst inte hända på denna resa, vi snurrar runt i staden utan att hitta någon marknad, vi frågar några ungdomar, men dom skakar bara på huvudet.

Då bestämmer vi oss för att åka till närmaste lite större stad och ta en fika, det är ännu flera timmar kvar innan gänget ska checka in på flygplatsen. Vi stannar till i Cascina och promenerar upp till torget. Det är någon slags matfestival här, gågatan kantas av matvagnar. Det finns flera cafeér och vi slår oss ner på ett som har lediga bord utomhus, det är varmt och soligt.

Fram till nu har vi betalat all mat och fika gemensamt. Bengt har haft koll med sitt berömda excelark. Nu är det dags för var och en att betala sina egna utgifter :-).

På torget står åtta läckra statyer som spelar olika instrument.

När vi går tillbaka till bilarna ser Bengt ett ställe där det säljs italiensk IPA så kallad ”finöl”. Såklart måste han provsmaka.

Sen kör vi till flygplatsen och vinkar av gänget som ska flyga med Ryanair till Skavsta.

Det är trångt på parkeringen, vi backar ut från vår plats och ska köra iväg, men hinner inte iväg innan en bil från parkeringsplatsen mitt emot vår backar rakt in i oss!!! Det blir en riktig smäll, vi hoppar ut och det gör den andra föraren också. Han ser skärrad ut, Bengt ser arg ut, jag försöker se lugn ut. Bengt pekar på den andra bilens backsensorer, eftersom han tycker att det borde ha tjutit i hans bil så han skulle ha stannat, vi vet inte vad han menar, men han pekar på sitt öra, kanske hör han dåligt eller inte alls??? Som ett under har det knappt blivit något märke på vår bil så vi låter detta vara utan att bråka, det är ju inte så enkelt när man inte kan språket. Är man i Italien får man nog räkna på en och annan buckla och repa :-). Detta var ju andra gången under den här resan.

Efter den lilla incidenten åker vi till närmaste bensinback och tankar och vidare till Sixt för att lämna tillbaka hyrbilen. Det går som smort, inga problem.

Flyget till Arlanda går inte förrän halv nio ikväll. Vi packar in oss i vår bil och åker in mot Pisa för att äta lunch. I utkanten av Pisa, vid floden (Arno) stannar vi och går in bland gränderna.

Rätt snabbt hittar vi en liten Libanesisk restaurang som ser trevlig ut. Servitören berättar vad som serveras och vi beställer. Bengt och jag tar en vegetarisk variant med hummus, baba ganaoush, falafel, grönsaker och några andra röror. Leif och Margareta väljer kyckling med pistach. Det smakar jättebra, men en av rörorna är vansinnigt stark.

Då återstår bara att skjutsa Leif och Margareta till flygplatsen.

Vilken trevlig vecka vi haft tillsamman alla åtta! Så kul att det blev av, att alla kunde komma loss. Tack alla säger Bengt och jag!

Nu blir det min tur att ta över ratten, jag har ju inte kört något alls denna vecka utan suttit som bisittare i den andra bilen. Vi styr kosan norrut, vi har bokat ’vårt’ hus i Grazzano några dagar innan det bär av till Skåneland.

Idag tar vi närmaste vägen, den som går via Genua. Det blir en rätt jobbig resa, jag räknar till 64 tunnlar. När det blir så många tunnlar blir jag nästan lite yr, inte kul alls. Det är så soligt ute så man vill ha solglasögon och då blir det istället rätt så mörkt i tunnlarna.

Halvvägs stannar vi på en vägkrog och dricker kaffe. Klockan blir sju innan vi här framme vid det lilla huset i Grazzano.

När vi packat upp och kommit till ro kommer Rosaria med en nybakad paj. Hon är så gullig. Hon bjuder in oss till mässan i den gamla kyrkan i morgon klockan halv tio och till frukosten som serveras efter mässan. Oj…. vi som hade tänkt ta en rejäl sovmorron, men den kan ju vänta någon dag till. Såklart tackar vi ja till en sån inbjudan :-).

Från flygplatsen till Grazzano var det ca 28 mil.

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Idag blir det utflykt igen, till den lilla fina staden San Gimignano, en medeltida stad känd som ’Staden med tornen’. Det finns ovanligt många gamla torn bevarade här. Stadens historiska stadskärna är ett av Unescos världsarv. Här bor ca 8000 innevånare.

Som vanligt är det Bengt som kör först och jag åker i den andra bilen där Leif är den lugna chaufför idag. Som vanligt tar Bengt någon av de alternativa vägarna, men idag blir vi väldigt tveksamma om han verkligen kör rätt då vår GPS hela tiden tjatar om att vi ska ”vända där det är möjligt”. Vi ringer till ledarbilen och efter en stunds dividerande kommer vi överens om att vända! Bengt och jag är ju så vana vid att sitta i samma bil, vi hjälps åt hela tiden, det kan vara lite trixigt att hålla reda på alla vägar och genvägar samtidigt som man kör.

GPS:en leder in oss på en genväg. En liten grusväg, vi hoppas verkligen att det är en kort sträcka. Vägen är så gropig och kurvig, lite bredare än en kostig, och vi tror inte våra ögon när vi ser två breda traktorer komma emot oss! Herreguud, vart ska vi ta vägen? Traktorförarna ser inte glada ut, dom kanske är vana vid vimsiga turister ;-). Dom håller ut så långt dom kan på kanten så vi kommer förbi.

Det är i alla fall vackert här, djupa dalar och utsikt hur långt som helst. Efter några kilometer kommer vi äntligen ut på den ordinarie asfalterade vägen.

Vi (Bengt och jag) var här i San Gimignano i juli 2015 och då upplevde vi staden som väldigt mysig, inte så mycket folk. Nu känns det som att den är invaderad av turister trots att det är så sent på säsongen. Vi får leta en stund efter parkering, de parkeringar som ligger närmast centrum är fulla och vi hamnar en bit ifrån. Jag tar hand om biljetten vi får när vi kör in på parkeringen (det brukar jag göra), men när vi ska gå kan jag inte hitta den. Leif har sett en biljett liggandes på vägen och det är vår!!!! Vilken himla tur att han uppmärksammat den, hur hade vi annars gjort för att komma härifrån, puh!! Sen får vi promenera i uppförsbackarna till centrum. Vi stannar för att ta kort på den vackra utsikten.

Vi går upp mot centrum och stannar på vägen för att ta en kopp kaffe, det kan vi behöva efter den krångliga bilfärden.

Vi kollar i några affärer på väg upp mot domkyrkan, Bengt köper ett klistermärke att sätta på takboxen, det har blivit några stycken där nu. Men de blir svårare och svårare att få tag i, numera är det visst magneter som säljer bäst.

Mitt på Piazza della Cisterna finns den stora brunnen från 1200-talet och torget omges av vackra gamla hus. Det var här stadens rikaste familjer bodde.

Vi fortsätter upp till Piazza del Duomo som ser likadan ut idag som på 1200-talet. Det är helt fantastiskt att alla dessa gamla byggnader fortfarande finns kvar.

Vi är väl inte jättehungriga, men klockan är runt två och med tanke på att många restauranger stänger klockan tre är det dags att hitta ett ställe där vi kan äta en sen lunch. I en gränd lite på sidan om de större stråken finns ett krypin där det inte verkar vara så mycket turister. Leif går in och frågar om det finns plats för åtta personer och det fixar dom strax.

Vi äter lite olika mat, till exempel tar jag tar sallad Bengt tar pasta carbonara med skaldjur, Bengt E väljer pasta med vildsvinsragu. Det smakar så bra.

Efter maten promenerar vi tillbaka till bilarna.

Kvällsmat handlar vi på en stor Coop i utkanten av staden. Det går bra att betala parkeringen trots att min biljett är smutsig och full av däckavtryck :-). Hemfärden blir lugnare och snabbare än hitfärden.

Ikväll äter vi lite smått och gott. Ann-Sofi lagar en jättegod päronpizza med philadelphiaost, gorgonzola, brie och skivade päron, toppad med riven parmesan. Det receptet måste vi spara, mums!

Sista middagen med gänget, det känns lite vemodigt!

Då är det dags att packa ihop, oj vad denna vecka har gått fort.

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Efter frukost ringer Margareta och pratar med försäkringsbolaget som informerar om att reparationen ska betalas på plats och kvitto skickas till försäkringsbolaget som därefter betalar ut ersättning.

Leif ringer hyresfirman och får en länk där skadan ska anmälas. Leif och jag hjälps åt att fylla i anmälan som är på italienska. För att beskriva skadan finns symboler och vi kryssar i däcksymbolen. Övrig information är bl a var bilen finns just nu, det får vi markera på en karta. Efter en del problem med avbrott för att internet försvinner kan vi skicka iväg anmälan och får ett kvitto på att den är mottagen. Nu är det bara att vänta….

Efter ca en timme ringer det på Leifs telefon, det är killen i bärgningsbilen som frågar något på italienska, han kan ingen engelska. Leif lämnar över luren till mej, men jag fattar heller inget. Ann-Sofi har sett att Ledo (det är så han heter, fastighetsskötaren) är vid huset och Leif hämtar honom så att han får ta över samtalet. Vi öppnar grinden så att bärgningsbilen kan köra in på gården.

Men killen i bärgningsbilen har fått information om att något är fel med bilens batteri. När vi visar och förklarar att det är en skruv i däcket skakar bärgarkillen på huvudet, det är inget han kan ta hand om. Ledo tar över och säger att detta kan han fixa med hjälp av sina kontakter. Jag använder google translate på telefonen och med hjälp av den kommer vi fram till att Ledos killar kommer till huset och fixar däcket. Skönt, då kanske det löser sig.

Det dröjer väl knappt en timme så dyker en bil upp med två killar. Bengt och Leif känner igen dem, de har tidigare idag varit vid huset och lämnat däck till Ledo. Nu har dom med sig en kompressor eftersom dom tror att dom ska fylla på luft i däcket, hahaha, hur många missförstånd kan det bli???

Aha…. är det en skruv i däcket :-). En av killarna kan lite engelska och säger att dom vill ta med sig bilen till sin verkstad och fixa däcket där. Ja, vad kan vi säga om det annat än att det är ok.

Det blir lunch ute på altanen idag.

Det blir en lång väntan på att killarna ska komma tillbaka med bilen. Vi softar vid poolen.

När klockan är fem är vi lite, lite oroliga, vad händer med bilen?? Men vi kommer på att dom troligen haft siesta i några timmar. Bengt och jag hjälps i alla fall åt att skriva ett meddelande till Ledo på WhatsApp . Vi ber honom kolla när bilen kan tänkas vara klar. Vi får svar nästan direkt att bilen är klar och killarna är på väg till huset.

Och mycket riktigt, det ringer på grinden och dom kommer körandes med vår bil. Däcket är fixat. Margareta frågar vad det kostar och dom vill ha 30 euro för jobbet! Billigt tycker vi.

Bengt och jag har haft med oss ett par flaskor Spumante från Sulin (’vår’ vingård) och det passar ju bra att vi tar fram dem nu och firar att allt gått bra.

Vilken dag….. men den slutar ju jättebra.

Bengt lagar en jättegod risotto med svamp till middag. Ovanpå risotton är det riven färsk tryffel som vi köpt i Alba. Det är första gången vi köpt färsk tryffel och är väl lite besvikna över att det inte blir mer smak av den.

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton

Idag har vi väckarklockorna på ringning, vi ska åka till Lucca och behöver komma iväg tidigt för att hinna med förmiddagsmarknaden. Bengt har googlat och hittat information om att det är marknad i Lucca på onsdagar och lördagar.

Redan klockan nio sitter vi i bilarna på väg till Lucca. Det är ungefär fyra mil och ska ta knappt en timme att köra. Bengt åker först i vår bil och jag åker i den andra bilen med Ingalill som chaufför. Vi har båda ställt in GPS på samma adress, men det finns ju alltid alternativa vägar och Bengt väljer ofta någon av dessa. Det är inte lätt att köra efter honom, vi vet ju inte om han avsiktligt tar en annan väg eller om han kör fel!!! Det är tur vi har mobiltelefoner och kan ringa och stämma av :-).

Vi kommer fram till Lucca och hittar parkering ungefär där vi tänkt oss. Enligt väderprognosen ska det regna lite till och från idag så vi tar paraplyer och regnponchos med oss. Vi promenerar mot adressen för marknaden, men när vi kommer fram finns inte tillstymmelse till marknad. Jag går in på en bar och frågar. Jo, säger tjejjen, förr var det marknad här, men nu är den flyttad utanför murarna! Vilken besvikelse, det är för långt att gå till maknadsplatsen den ligger en bra bit utanför staden.

Såklart blir vi lite ledsna, vi har ju sett fram emot ett marknadsbesök. Det får bli en elvafika istället.

Vi resonerar om hur vi ska fortsätta dagen. Bengt och Bengt vill absolut gå upp i tornet vi var uppe i förra året, Guinigi Tower. Ingalill, Ann-Sofi och jag är inte så intresserade av det så vi tänker gå omkring i stan istället.

Guinigi Tower är 45 meter högt med totalt 232 steg upp till toppen. Trapporna är breda och enkla att gå i. Tornet byggdes på 1300-talet då det var populärt bland de rika familjerna att bygga klocktorn inom murarna, som statussymboler. Det finns inte många torn kvar idag, men detta är känt för de höga träd som växer ovanpå tornet. Taket på tornet sägs ha fungerat som en köksträdgård. Bengt var först upp i tornet trots sin värk, det är konstigt att han har så lätt för att gå i trappor!

Lucca är en mycket gammal stad, det finns spår av en bosättning från det tredje århundradet f.Kr. kallad Luk. Luk betyder kärr och där har namnet Lucca sitt ursprung. Den gamla muren runt staden är bevarad och är idag en bred gång- och cykelväg. Det är ett myller av smala gränder, gamla hus, ett flertal kyrkor och några gamla torn.

Vi promenerar i de smala gränderna och kollar lite i affärer. Det kommer en regnskur, men den går snabbt över. Efter en stund sammanstrålar vi med torn-gänget.

Vid lunchtid går vi till Piazza Cittadella där Bengt och jag ätit lunch på en trevlig restaurang en gång tidigare. Den restaurangen finns inte kvar idag, men vi får plats på ett annat ställe, dock inte utomhus, där är det fullsatt.

Vi bestämmer oss för att äta pizza. Den smakar utmärkt. Det blir en del rester som vi tar med hem i en ’doggybag’.

På Piazzan står en staty av Puccini. Lucca är hans födelsestad.

Efter lunch strosar vi tillbaka till bilen. På vägen hittar vi en liten marknad där vi tjejjer stannar och handlar :-). Killarna vilar.

Vi stuvar in oss i bilarna och styr kosan mot Pisa. Det är bara ett par mil mellan Lucca och Pisa. Vi parkerar i ett bostadskvarter och promenerar mot tornet som är resans mål.

På Campo dei Miracoli (fältet av mirakel) står förutom det lutande tornet även den stora katedralen Doumo di Pisa, Dopkyrkan väster om Domen samt kyrkogården Campo Santo.

De klassiska bilderna måste ju tas :-).

Det lutande tornet i Pisa, Torre pendente di Pisa, är det fristående klocktornet till domen. Det är byggt i vit marmor och började byggas 1173 men stod inte färdigt förrän 1372, det tog alltså 199 år att bygga det 53 meter höga tornet (296 trappsteg). Tornet började luta redan innan det var färdigbyggt. Den översta delen byggdes med en lite annan vinkling i ett försök att lindra problemet. Tornet var stängt mellan 1990 och 2001 på grund av restaureringsarbete.

När vi kollat klart på dessa vackra byggnader är vi lite törstiga. Vi har ju fortfarande inte druckit någon Spritz! Det är ju ett måste när man är i Italien. Vi hittar en servering med bord i solen där vi sätter oss och beställer dryck.

Vi är flera som besöker toaletten på serveringen. Nästan alla noterar att man inte får spola ner toalettpapperet. Men vi har lite olika uppfattning om var man ska slänga det, hahaha lite skitsnack!!

Nu är vi rätt så trötta och nöjda med dagen. Vi beger oss hemåt. Det är massor av trafik och ett högt tempo. Ingalill kör som en infödd italienare, man måste vara tuff för att komma fram här och det är hon, superduktig!! Det är svårt att hänga efter Bengt i den täta trafiken. I en jättestor rondell hinner vi inte se att han tar av till höger, men vi kör ett varv till och är strax på rätt väg igen. Vi möter flera utryckningsfordon med blåljus, det känns bra att de kör åt motsatt håll tycker vi.

Vi stannar till på ett stort Coop där Bengt och jag kilar in och handlar lite ost till kvällen.

Den sista biten hem är vägen smal, det har hunnit bli alldeles mörkt ute. Plötsligt ser vi bilar som står stilla med varningsblinkers framför oss. Äsch, vi som bara har ca tio minuter kvar till vårt hus. Något har hänt några bilar framför oss, vi ser inte vad, men människor går omkring på vägen. Leif frågar en kille som går förbi och han berättar att en bil har voltat. Ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan trafiken släpps på igen. Många bilar vänder och vi funderar på samma sak, det finns ju alternativa vägar hem. Men så börjar det röra på sig och vi får passera den voltade bilen. Polismännen som står mitt i vägen i kolmörkret och viftar har inga reflexvästar, det ser livsfarligt ut!

Meeen, när vi kör iväg hör jag att det låter jättekonstigt från något av bilens däck, typ som man fått punktering. Vi stannar så fort det går och hoppar ut och kollar. Alla däck ser hela och fina ut så vi fortsätter hemåt, men ljudet hörs hela tiden, dunk, donk, donk.

Hemma på gården känner Leif på höger bakdäck och hittar en skruv som sitter en bit in i däcket. Vi måste har kört på den någonstans vid olycksplatsen. Vilken otur. Det är inget att göra åt det ikväll det får vi göra imorgonbitti.

Vi avslutar kvällen med lite ost och vin och gör nya planer för morgondagen. Vi hade tänkt åka på utflykt till San Gimignano, men vi får nog ägna dagen åt att fixa däcket på bilen istället.

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Ikväll ska vi äta på en restaurang i en större by, Fauglia, i närheten av vårt hus.

På förmiddagen tar vi bilarna till vår närmaste by, Quattro Strade där vi äter glass.

Vi letar efter ett ställe där vi kan slänga sopor, det ska finnas här i byn. Vi hittar en tunna för glas, men inte för övriga sopor. Vi kör en sväng runt de närmaste byarna och till sist hittar vi tunnor även för plast, kartong och övrigt.

Hemma igen äter vi en lätt lunch och tar en kaffe på altanen. Ingalill är flitig med sin virkning. Detta blev en röd fin disktrasa!

Bengt har beställt bord på restaurangen till klockan sju. Vi åker iväg i två bilar och hittar parkering på ett litet torg. Den är en fin kväll, men lite blåsigt. Restaurangen har en stor uteservering med fin utsikt, men det känns lite svalt så vi väljer att sitta inomhus.

Servitrisen berättar att dom inte öppnar förrän halv åtta! Bengt var ju lite osäker på till vilken tid han bokat bordet och för hur många personer, han hörde på killen som svarade att det inte var solklart :-). Blev det klockan sju för åtta personer, eller klockan åtta för sju personer?? Men det gör ju inget, vi beställer lite bubbel så länge som vi dricker på uteserveringen. Bengt har tidigare berättat att vi har en hemlig sponsor till kvällens middag och nu avslöjar han att det är mor/svärmor Nancy. Så himla gulligt!!!!

Vi får vårt bord och beställer förrätt, varmrätt, dessert vin och vatten (och en cola zero)

Det finns ett piano precis bredvid vårt bord och vi har ju en så duktig musiker i vårt gäng. Vi lirkar med Bengt E och till slut ger han med sig och sätter sig vid pianot och spelar några italienska slagdängor, O Sole Mio, Buona sera signorina och någon fler. Det är rätt så mycket folk i restaurangen och dom sjunger med och applåderar. Så kul!!! En kille i bordet intill vårt är också musiker och han hänger på och hämtar en gitarr och sen tar han över pianot. Detta är verkligen häftigt!!!

Bengt går ut till hovmästaren och betalar notan och kommer tillbaka med en bricka med Grappa, Limoncello och Melonlikör. Det är bara att välja, huset bjuder.

Vilken toppenkväll detta blev! Tack för mat och dryck, Nancy och tack för underhållningen Bengt E.

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Det har regnat och åskat inatt också. Vi äter frukost i lugn och ro. Idag ska vi besöka en vingård som Bengt och jag hittat på nätet. Vi har bokat en guidad visning med vinprovning.

Vädret är inte med oss, det småregnar när vi åker iväg och ösregnar under bilfärden. Vingården, Fattoria Fibbiano, ligger ca tjugo minuters bilfärd från huset (fattoria betyder gård). Det blir ingen promenad i vingården idag säger guiden, det är alldeles för dåligt väder.

Det jag skriver nu är hur jag uppfattade och kom ihåg den här visningen, Kom gärna med kommentarer om det är något jag missuppfattat eller något annat intressant jag glömt :-).

Vi får en kort information utomhus innan vi går in i produktionshallen. Denna vingård är mycket gammal, de nuvarande ägarna tog över gården 1997, då hade den varit övergiven sedan andra världskriget. Det finns hundraåriga vinplantor på något fält. På gården odlas endast italienska druvor, vilket man verkar vara väldigt stolta över.

Skörden pågår för fullt, alla druvor skördas för hand. En ’vanlig’ dag är det full aktivitet här i hallen, men idag är det lugnt eftersom det är för dåligt väder.

Druvorna pressas i maskinen till höger på bilden nedan och skiljs från kvistar innan de pumpas över till ståltankarna till vänster på bilden. Här lagras de i några veckor, skal och kärnor behålls och bildar en massa som flyter upp till ytan. Massan trycks nedåt så att saften pressas genom den för att alla smaker ska tas tillvara.

Efter lagringen i ståltankarna silas skalmassan bort och vinet flyttas till cementtankar där det lagras i ett eller ett par år. Därefter är det dags för nästa lagringen som görs på stora ekfat från Kroatien. Guiden berättar att man vill behålla vinet så ’rent’ som möjligt och väljer dessa stora fat där porerna är små och inte påverkar smak och doft så mycket. På de flesta vingårdar vi besökt har man mindre ekfat från Frankrike just för att man vill att vinet ska ta smak och doft från faten. Här får vinet stanna i flera år innan de tappas på flaskor. Tunnorna används flera gånger, de rengörs med varmt vatten.

Efter att vinet hällts på flaskor lagras de ytterligare i lite olika tid. Gården använder endast äkta kork. Det finns två varianter, den ena som används på de finaste vinerna är en hel kortbit, den andra varianten är flera små korkbitar som pressat ihop till en hel kork.

Gården gör även en liten, liten produktion av Spumante (rose).

Nu är rundvandringen klar och vi ska förflytta oss från produktionshallen till restaurangen, en promenad på max två minuter. Nu vräker regnet ner igen och vi blir jätteblöta trots paraplyer och regnponchos.

Vi ska prova fem olika viner, ett vitt och fyra röda. Men vi får börja med en bonus, ett rosévin, som är smakrikt och fräscht.

Till varje vin får vi en liten matbit. Till det vita är det bruschetta med toscanska specialiteter. Till de röda får vi chark, pasta, paj och ost. Ingalill får vegetariska alternativ. Både mat och dryck smakar fantastiskt gott.

Vi pratar lite med de amerikanska gänget. Dom är här för tredje gången :-). Ett av paren har bott i Finland i några år.

Det är klart att vi måste köpa med några flaskor hem också.

Vilken trevlig vinprovning!!

På hemväg stannar vi till och handlar. Margareta har lyckats få fläckar på två av sina vita plagg och vi letar efter fläckborttagning. Vi hittar en liten flaska som ska var bra till alla möjliga fläckar.

Till kvällsmat lagar Bengt fisk med potatismos och bönor.

Men inga foton från den kvällen heller!

Flera i sällskapet har bidraget med fina foton.

Det har åskat och regnat inatt. Vi sover länge och äter en sen frukost. Jättekul att vara så många runt bordet! Vi dukar upp på köksön, var och en hämtar vad man vill ha, det funkar så bra.

Ann-Sofi och Ingalill är Bengts systrar och Leif är Bengts bror för er som inte känner familjen Varverud så bra.

På förmiddagen har Bengt en liten Italieninformation. Lite omkring öppettider, menyer, hälsningsfraser och några utflyktsmål. Vi ska ju inte sitta här i huset och lata oss hela veckan.

Vi tar det lugnt hela dagen, kollar lite i den stora trädgården.

Vi har bilarna parkerade på baksidan av huset och plötsligt hörs en duns därifrån. Bengt och Leif går dit och kollar vad som hänt. Dom ser mannen (vi kommer inte ihåg vad han heter) som tillsammans med Carla sköter huset, han står utanför sin lilla bil. Bengt går fram och mannen och pekar på vår bil. Han visar att hans bil bumpat in i vår. Framskärmen på vår bil har fått en liten, liten repa och den är lite sned. Mannen gestikulerar och säger scusi, scusi – automatic. Jag tror att han menar att bilen av sig själv kört in i vår. Troligen är bilen en automat och han har hoppat ut utan att lägga in neutralläge.

Vi struntar i att agera på detta, Bengt hämtar gummiklubban (som jag alltid packar) och bankar lite på skärmen som hamnat snett i överkant och så halkar den på rätt plats. Reporna får vi putsa på när vi kommer hem.

Till middag blir det pasta med salsiccia, spenat och pecorino och en vegetarisk variant med svamp istället för salsiccia. Det är Bengt som lagar maten.

Vi dricker ett rött vin som vi har köpt med från vingården Franco Mondo.

Idag åker vi ca 40 mil söderut, till en liten ort i Toscana som heter Crispina.

Här ska vi bo i ett stort hus tillsammans med Bengts systrar och bror, med respektive, i en vecka.

Vi har lite bryderi om vilken väg vi ska ta, det finns många att väja mellan. Vi vill absolut inte hamna inne i Genua där den stora bron rasade förra året och vi hade väldiga problem att hitta ut ur staden. Vi väljer vägen som går längst österut trots att den är rätt så mycket längre. Det kommer att vara motorväg större delen av sträckan så det går nog rätt fort ändå. Vi ska möta upp resten av gänget på Pisa flygplats klockan åtta ikväll så vi har gott om tid.

Vi börjar med att köra fel redan i Asti, men sen flyter det på hela vägen. När vi kört halvvägs stannar vi på en vägkrog och tar en god italiensk ’macka’ och kaffe.

Kustvägen norr om Viareggio är väldigt krokig och backig. Det är mycket trafik. Plötsligt, efter en skarp högersväng blir det tvärstopp, det är bara att ställa sig på bromsen. Det är tvåfilig motorväg och stopp i båda körfält. Det är väl ett tiotal bilar framför oss som står stilla. Jag slår på varningsblinkers och hoppas att bilarna bakom oss också hinner stanna. Vi ser inte vad som hänt, men efter en stund börjar trafiken rulla långsamt framåt. Det verkar inte vara någon olycka, men några bilar har stannat och folk går omkring och en äldre man ligger på marken och får hjärt- och lungräddning. Usch så skärrad man blir, det är första gången jag ser sånt i ’verkligheten’. Hoppas det gick bra för honom.

Vi är framme i byn där vi ska bo ungefär klockan tre, men får inte tillgång till huset förrän klockan fyra. Vi tar en sväng till affären och handlar. Vi behöver nog en kvällsmacka ikväll och frukost/lunch imorgon.

Klockan fyra ringer jag på grinden till huset där vi ska bo i en vecka framåt. Grinden öppnas och vi kör genom en lång allé som leder upp till huset.

Värdinnan för huset tar emot, hon heter Carla och kan ingen engelska. Pratar ni italienska frågar hon, nej säger jag. Ååå mamma mia, problema!!! Men vi har ju klarat oss med några italienska ord, teckenspråk och google translate, så det ska väl fungera nu också.

Hon visar oss runt i huset, det är verkligen stort och känns rent och fint. Fyra sovrum och tre badrum på övre plan samt en stor möblerad hall. På nedre plan finns kök, ett jättestort vardagsrum, ett par mindre sällskapsrum och ett badrum. Överallt mängder av stora och små tavlor, massor av bokhyllor fyllda av böcker på engelska och italienska.

Vi lämnar 300 euro i deposition till Carla och enligt hyreskontraktet ska vi betala städning i förväg också, men det behövs inte.

Jag har dåligt med bilder inifrån huset så jag lånade några från Novasol :-).

Meeeen, tror ni inte på sjutton att det lufsar en stor gammal hund på gården. Den bor här och går runt lös på hela tomten, men den går aldrig in i huset trots att vi har dörrar öppna. Den får mat av Carla en gång per dag och vi blir tillsagda att inte mata den.

Vi packar ur vår bil och vår takbox och väljer ett sovrum, sen ger vi oss av till flygplatsen.

Leif och Margareta flyger från Arlanda och ska landa klockan åtta men deras plan är försenat och kommer att landa kvart i nio. Ingalill, Bengt, Ann-Sofi och Magnus flyger från Skavsta och ska landa tjugo över åtta men deras plan är försenat och kommer att landa kvart över nio.

Vi sätter oss på en uteservering på flygplatsen och tar något lätt att äta. Bengt provar en massagestol, 4 minuter för 1 euro.

Leif och Margareta dyker upp. Resan har gått bra och dom har fått sina väskor. Vi väntar tillsammans på att de andra ska landa. Strax före klockan tio kommer Ann-Sofi och Magnus med sitt handbagage. Dom följer strömmen genom flygplatsen och vips är de ute hos oss! Det gick fort och bra….. men dom missade bagagebandet och sin incheckade väska :-). Ann-Sofi och jag går till informationen och får besked om att vänta en kvart så kommer personal och tar hand om ärendet. Men under tiden har Ingalill och Bengt kommit till flygplatsbyggnaden (dom åkte i olika bussar från planet) och står vid bagagebandet och väntar. När alla hämtat sina väskor ser dom en ensam väska åka runt på bandet och tycker att den verkar bekant. Dom läser på bagagelappen och där står Magnus O. Vilken himla tur att dom kollade. Dom tar helt enkelt med sig väskan ut till ankomsthallen där vi står och väntar. Så var det lilla problemet löst.

Ann-Sofi och Magnus packar in sig i vår bil, de andra tar pendelbussen till Sixt där dom ska hämta ut en hyrbil. Efter att ha snurrat runt lite hittar vi också fram till hyrfirman och därifrån följs vi åt till vårt hus. Det tar en dryg halvtimme.

Klockan har hunnit bli halv tolv och alla är förstås trötta efter resan. Men efter att alla fått ett sovrum dukar vi fram lite bröd och ost och tar ett glas rött vin.

Det är så kul att ses. Vi sitter uppe och surrar en stund, imorgon är det sovmorgon!!

Men varför tog varken Bengt eller jag några foton denna kväll?? Vi får se om det dyker upp några kort från er andra, isåfall lägger jag till dem senare.

Så här åkte vi idag, ca 40 mil.

Kristina, tack för att du hörde av dej 🤗

Idag har Bengt så ont, det är nog värsta dagen så här långt. Kan det vara sviter efter gårdagens klättring? Det är ju omöjligt att veta och igår kände han ju inget!

Vi tar en tur till Altavilla, en liten by i närheten där Grappadestelleriet Mazzetti ligger. Vi var här förra året också och fick en guidad rundvandring. Idag ska vi bara handla. Bengt köper två flaskor, den ena gjord på Nebbiolo och den andra på Malvasia.

Sen åker vi och tankar bilen, det är ju dags att resa härifrån imorgon. Det känns lite vemodigt att lämna Grazzano, men det ska bli jättekul att åka söderut och träffa släktingarna.

Vi packar och gör tabberas, det blir en stund i solstolen också. På kvällskvisten kommer Rosaria och vi betalar för el- och gasförbrukning och städning.

En enda bild från dagen och det är Bengts finöl som han köpte igår, den smakar väldans gott säger han :-).