Författare: CarinaÅ

Onsdag

Idag har vi rest ända hem! Vi bestämde oss i morse att så får det bli.

Det var bra frukost även på detta hotell. Vi satt intill en damm där det simmade jättestora fiskar, jag tyckte inte det var så trevligt. Om man sträckte sig över räcket kom alla fiskar simmande och gapade vid vattenytan, dom var troligen vana vid att få mat från frukostgästerna.

Vi kommer iväg redan vid halv nio. Det är lite trafik på motorvägen idag också. Några vägarbeten, men det flyter på väldigt bra. Rapsen har börjat blomma på vissa ställen här i norra Tyskland.

Jag kör hela vägen upp till Burg, som ligger ett par kilometer från Puttgarden. Vi tänker äta lunch i den lilla staden innan vi åker på färjan. För väldigt många år sedan åkte vi igenom denna stad och tyckte att den såg så mysig ut med torghandel och en massa restauranger. Men nu tycker vi inte alls att den är något trevlig. Den är invaderad av människor, som det verkar är det nästan bara tyskar. Fullt av folk som trängs i efter affärsgatorna. Det är massvis av affärer här. Maten på serveringarna är väldigt dyr. Vi blir väldigt besvikna, varför har vi stannat häääär, hahaha. Vi beställer varsin stor macka istället för dyr lagad lunch och njuter en stund på uteserveringen. Det är 26 grader varmt.

Det är en pytteliten marknad här också. Vi kollar lite snabbt och Bengt köper lite ost och jag köper jordgubbar att ta med hem.

Sen går vi till bilen som vi parkerat på en stor parkering precis utanför centrum. Det stod inget om avgift, bara stora P-skyltar, så vi tog för givet att det var gratis. Men är vi närmar oss bilen ser vi två parkeringsvakter som kollar bilarna i raden intill den rad där vår bil står. Vi hastar fram till bilen och kollar att vi inte har någon p-bot, hoppar snabbt in och kör därifrån. Ibland har man tur :-).

Vi kommer med färjan som går 14.15 (fast den är 12 minuter försenad). Det går turer varje halvtimme. Vi sätter oss på soldäck och slöar. Turen tar bara 45 minuter.

När vi kör av färjan är det passkontroll. Vi tror inte att det varit så tidigare, det är nog nytt sen vi åkte förra året. Sen är det bara dryga 20 mil kvar hem till Lödde. Vi kör in på gården strax efter klockan halv sex.

Vi packar ur bilen, det tar en stund. Va mycket packning vi släpat runt på, men det mesta har vi faktiskt haft användning av!

Vi orkar inte laga någon kvällsmat, så Bengt sticker iväg till MAX och kommer tillbaka med halloumiburgare till mej och en kycklingburgare till sig själv. Vi öppnar en flaska gott vin, från en av gårdarna vi varit på. Man kan ju fira att man är hemma igen också :-).

Nu sitter vi i kuvösen och bara andas, det är jättegrönt och fint ute, 24 grader varmt, fåglarna sjunger. Syrenen doftar så gott.

Tack för denna gång.

Ni som skriver kommentarer ska veta att det är så himla kul att läsa!!!!

Så här har vi rest idag, det blev ungefär 55 mil.

Tisdag

Vilken toppenfrukost dom har på hotellet. Många olika frukter och grovt gott bröd. Designen i matsalen är väldigt avskalad, naken betong och konst i svart/vitt. Det är bara stolarna som är små färgklickar.

Vårt rum är inte stort och det blev väldigt varmt i natt. Jag vet inte om jag gillar denna design eller inte. Betongen är ’obehandlad’. Först trodde jag att vi fått ett rum som inte var riktigt färdigrenoverat, men efter att ha besökt frukostrummet förstår jag att detta troligen är jättemodernt. På väggarna sitter ett turkos ylletyg (tror jag) med någon fyllning bakom så det är mjukt och lite fluffigt.

Strax före klockan nio checkar vi ut och åker för att tanka. Dieseln kostade 1.35 euro litern (13.30 SEK). Det billigaste vi sett idag är 1.20.

Landskapet är platt, autobahn är rak och fin och det är lite trafik. Men långtradarna har dykt upp idag. Igår var det knappt någon på väg här i Tyskland. Det är inte jättemånga sträckor där det är fri fart. Oftast är det begränsat till 130 km/tim. Men där det är fri fart gäller det att se upp, herregud va fort en del kör! Måste vara uppåt 200 km/tim.

Vad kan det vara för konstiga bollar som växer i dessa träd? Lisbeth kanske vet

Å här ute på landet har jag ett litet frukost- och lunchställe 🙂Carinas mellanmål.

Det har blivit lunchtid och vi svänger av till Wittenberg, en av de sevärda historiska småstäderna i Tyskland. Här finns massor av fina hus och stora byggnader. Vi börjar med att äta en vietnamesisk lunchbuffé. Den är inte världens godaste, men vi är hungriga och dom har en stor uteservering med sköna stolar, så det får duga. Jag tar bland annat en friterad boll som jag tror innehåller en räka eller kyckling, men det är det inte alls. Usch vad konstigt det blir när man förväntar sig en smak och det är något helt annat, det är en friterad banan, hahaha. Bengt gjorde samma smakupplevelse.

Sen blir det en promenad i det finfina vädret, 26 grader och sol. På torget står en staty över Martin Luther. Staden heter formellt Lutherstadt Wittenberg. Det sägs att det var på dörren till slottskyrkan här i staden som Luther spikade upp sina 95 teser, den 31 oktober 1517. Kyrkan är enormt stor. Tyvärr är biljettkontoret stängt när vi kommer dit, så vi får nöja oss med att kolla på utsidan. Både slottskyrkan och stadskyrkan är upptagna som Unescos världsarv.

Det rinner en liten effektfull kanal genom staden.

Två häftiga väggmålningar.

På vår GPS ser vi att det är ett stort vägarbete på motorvägen, så när vi åker från Wittenberg tar vi en mindre väg. Träden blommar så fantastiskt. På bladen ser det ut att vara rönnar, men har dom verkligen sådana här blommor? Det är iallafall jättefint.

Ute på slätterna är det en massa vindkraftverk.

Vägen är rätt så smal och kantas av stora träd. Plötsligt dyker en rolig vägskylt upp. Jag vet inte om det syns så bra på bilden (klicka på den så blir den större), men det är en bil som krockar med ett träd. Det kanske är vanligt här, att man kör in i träden :-).

Efter några mil förväntar vi oss att GPS:en ska ta oss ut på motorvägen igen, men den envisas med att dirigera oss på småvägar. Vi litar på den och tror att det är väl på grund av att vägarbetet pågår på motorvägen, så det går fortare att köra på småvägarna. Vi har den inställd på snabbaste vägen. Tror vi…. men så kollar Bengt på inställningarna och där är det ibockat ”undvik motorvägar”. Hahaha, vi kan inte riktigt förstå hur det har gått till. När vi tar bort den inställningen blir vi snabbt dirigerade ut på motorvägen igen och tiden för att komma fram till slutmålet minskas med nästan en timme.

Vi har ju sluppit vägarbetet, men möter kilometer efter kilometer med bilkö och så många långtradare. Kön står helt stilla på flera ställen och folk har börjat kliva ur bilarna och försöker kika framåt för att se vad som står på! Så hemskt, och sån tur att vi kör åt andra hållet.Köer i motsatt färdriktning.

Ikväll bor vi i närheten av Berlin, i en liten stad som heter Neuruppin, vi får ett jättestort rum. Ett jättestort rum ikväll!

Det finns en liten restaurang på hotellet, vi går ner och beställer något att äta där. Ikväll orkar vi inte med något besök i centrum. Bengt äter en god kycklingburgare och jag äter sparrissoppa som också smakar bra. Menyn är  på tyska och jag tror att det ska ligga knaperstekt bacon på soppan, det står nåt med ”fläsk”! Men det är små bleka frikadeller, lite ovanligt tycker jag och inte supergott. Jag kommer att tänka på Sunes jul, när storasyster Anna får en köttbulle i julgröten, hahaha (istället för mandel)! Laura och Viktor vet vad jag menar!

Vi har åkt förbi jättestora sparrisodlingar idag så det är inte konstigt att det finns flera rätter med sparris på menyn.

Så här har vi rest idag, det blev ungefär 55 mil. Vi kommer längre och längre norrut. Imorgon….. ja, endera åker vi hem eller så blir det ytterligare en natt i Tyskland :-).

Måndag

Pratar lite med vår pratglada hyresvärdinna innan vi åker från Rovinj. Hennes man är också med, men han kan ingen engelska (säger hon, men jag tror han förstår det mesta vi säger). Vi kommer iväg klockan nio, precis som vi tänkt oss.

Idag tar det ungefär 15 minuter att passera gränsen mellan Kroatien och Slovenien. Det är passen som ska visas både när vi åker ur Kroatien och när vi åker in i Slovenien. Vi stannar på en rastplats innan vi lämnar Slovenien, bara så att vi verkligen har trampat på Solvensk mark, det är första gången vi är i detta landet. Vi går in på macken och köper varsin kaffe och ett skattemärke som ska sitta på rutan när vi kör i Österrike.

Men alltså….. man blir så full i skratt!! Det finns hur många lediga parkeringsplatser som helst runt vår bil, vi var ensamma på parkeringen när jag stannade, men medan vi var inne på macken har det kommit en familj och parkerat på rutan intill vår. Bilisten på vår andra sida har i alla fall lämnat EN tom rutan mellan oss :-). Är det nödvändigt att trängas när det finns så gott om plats? Som synes har han ställt sig långt till höger i rutan i alla fall, så att barnen kan vräka upp dörrarna utan att träffa vår bil.

Så åker vi in i Österrike, där är det inga kontroller av passen. Det är så vacker natur utefter vägen. Gröna kullar och dalar och så de höga bergen som delvis har snötäcket kvar.

När vi åker in i Tyskland är det kö vid gränsen. Det står en poliskvinna och kolla in i bilarna och nickar. Man behöver inte visa passen, bara sakta ner och köra förbi.

Vi byter chaufför, Bengt får köra de sista 20 milen. Det märks direkt att vi är i Tyskland. Det är kö, kö och åter kö. På grund av mycket trafik denna gång och ett par gånger häftigt regn. Dessa 20 mil tar en timma längre tid att köra än vad bilens GPS räknat ut när Bengt började köra. VI står aldrig helt stilla, men det kryper fram.

Det är 27 grader varmt ute, men i regnskurarna sjunker det till 13 grader som kallast.Flera häftiga skyfall med åska och blixt.

Vi är framme i Ingolstadt klockan halv sex och då är vi väldigt hungriga. Hotellet, Roomreich, ligger en bra bit utanför city så vi tar bilen ner på stan. Det är en solig och fin kväll. Staden är mysig med massor av restauranger. Vi slår oss ner på första bästa uteservering. Bengt beställer rumpstek och jag tar pasta med lax och spenat i gräddig sås. Eftersom vi är i Tyskland blir det öl till maten.

Maten är jättegod. Det tycker även Bengt!!! Det måste vara första gången han är nöjd med maten i Tyskland. Till steken får han ett vitlöksbröd och en pytteliten klick kryddsmör. Det enda knasiga är att jag får fel mat. Det är inte lax, men jag upptäcker inte det medan servitören är kvar. Jag är så himla hungrig så jag börjar äta och då ser jag att det är kalkon istället för lax. Men jag struntar i det eftersom det är så gott :-).

Det är värsta rallyt på gatorna här. Medan vi äter kör det unga grabbar med fräna bilar runt, runt i de närmaste kvarteren. Gasar på ordentligt och genar i korsningarna bland alla gångare och cyklister i alla åldrar. Rena turen att ingen blir påkörd.

När vi ätit går vi en promenad i den gamla stadsdelen. Lite kuriosa om Ingolstadt; Under första världskriget var Charles de Gaulle fängslad som krigsfånge i ett av Tysklands största fångläger som låg här i Ingelstadt. Han gjorde fem rymningsförsök som alla misslyckades.

Biltillverkaren Audi har en fabrik här i staden.

Romanen Frankenstein utspelar sig i Ingolstadt. Frankensteins monster gömde sig i ett litet hus här där han spanade på familej de Laceys.

Det luktar förfärligt i korridoren i vårt hotell :-). Som tur är känns det inte inne på rummet.

Så här har vi rest idag, det blev ungefär 67 mil.

Vi har alltså påbörjat hemresan. Det känns både bra och lite vemodigt. Vi har inte bestämt hur många dagar resan ska ta, men senast fredag är vi i Lödde.

Här kommer en bild som jag glömde lägga ut igår, det var nästan en marknad i Rovinj! Ingen ”riktig” marknad tycker vi eftersom dessa stånd finns på samma ställe varje dag.

Kristina – det finns en funktion i Samsungs mobil som gör att man inte behöver trycka på avtryckaren för att ta en selfie. Det räcker med att man ropar ’SMILE’ så tar den ett kort alldeles själv efter några sekunder. Då behöver man ju inte hålla i telefonen utan kan ställa den ifrån sig på bordet intill tex :-). Fiffigt, eller hur? Det enda är att folk runt omkring blir fundersamma när Bengt ropar smile sådär utan vidare.

Swante – tack för inbjudan! Vi hör av oss om några år.

Elisabeth – Bengt tyckte det var hyfsat varmt i vattnet, men du vet ju hur långt han brukar sträcka sig när det gäller att bada (utom vid några enstaka tillfällen).

 

Söndag

Slappardag!

Hyresvärdinnan kommer med körsbär från trädgården.

Hon är väldigt pratsam och idag är hon inte alls stressad. Hon berättar en massa om allt möjligt. Tex att det fortfarande är obligatoriskt att läsa italienska i skolan, att vintrarna är milda, snö förekommer nästan aldrig. Bästa tiden att semestra här är juni och september. Juli och augusti är på tok för varma. Hon tycker att det blivit alldeles för mycket turister i denna lilla stad. Under sommarmånaderna får man trängas i de små gränderna. Nu håller de dessutom på att bygga ett nytt vansinnigt stort hotell precis i city, vilket hon inte gillar! Det räcker med alla boenden som redan finns. Vi har ju sett att var och varannan i kvarteren häromkring har skyltar ute om att det finns lägenhet/rum att hyra. I hennes hus är det vår lägenhet för 2 – 3 personer, samt en annan lägenheten som är mycket större, där kan det bo 4-5 personer. Sen hyr hon också ut en lägenhet i city, den är hennes mammas (om vi nu fattade rätt). Det verkar som att hon har fullbokat för det mesta. Hon tycker att italienska turister är så högljudda, särskilt om det är två familjer här på samma gång, vi nordbor (tex svenskar) är mycket lugnare och tystare :-). Om vi vill komma tillbaka kan vi höra av oss direkt till henne så ska vi få rabatt! Vi kan verkligen rekommendera detta boende!

Det blommar fint i trädgården.

Vi strosar ner till centrum och letar upp Pizzeria Da Sergio som Bengts jobbarkompis rekommenderat. På väggen utanför har dom en artikel från någon tysk omröstning där den hamnat på första plats. 

Lokalen är liten, max 30 platser, man sitter på träbänkar. Vi har bestämt oss för att testa den kroatiska pizzan innan vi åker hem. Bengt tar sin vanliga, med salami och jag tar en med ruccola och tomater. Man får välja om man vill ha normal storlek eller babystorlek. Det blir en av varje…

Det är väldigt varmt idag, men i gränderna i gamla staden är det skönt i skuggan från husen.

Folk ligger och solar på klipporna och många badar.

I en liten butik som säljer lokala produkter köper vi ett par flaskor vin. Det blev inget besök på någon vingård här i Kroatien denna gång, men det går ju bra att handla i butik också.

Ni vet ju vad jag tycker om lösa hundar – inte alls! Det är många hundar här och de allra flesta är kopplade. Men så kommer det en vit liten pudel och springer lös, jag ser ingen ägare. Den springer fram och tillbaka och stannar till vid två turister som sitter på en bänk och har flera matkassar på marken framför sig. Den nosar och kollar, och så plötsligt lyfter den på benet och kissar på en av kassarna!!! Fy för hundägare som inte håller rätt på sina jyckar! Mannen med kassarna verkar ta det med ro, han bara skrattar. Hur kvinnan reagerade vet jag inte. Och någon ägare till hunden syns fortfarande inte till.

Dags att gå hem och packa. Imorgon åker vi vidare i världen :-).

Ingalill – det är precis som du säger, ett bekymmerslöst levene med en massa härliga upplevelser. Värre blir det när vi kommer hem och Bengt räknar ihop vad dessa veckor kostat oss, hahaha, jag brukar inte vilja veta det! Man får ha kul så länge pengarna räcker. När dom tar slut kommer vi att åka runt och bo hos släkt och vänner!! Bara så ni vet :-).

Lördag

Efter frukost åker vi mot hotell Monte Mulini. Vi har fått tips om att det finns en fin strand där. Men framme vid hotellet är det inga bra parkeringar och någon väg till stranden ser vi inte. Det måste ju gå att komma fram till stranden utan att gå via hotellet, så vi åker ut på den stora vägen igen för att hitta en annan ingång.

Vi kör tills vägen tar slut och parkerar bilen för att promenera den sista biten som enligt gps:en ska vara ca 600 meter. Det är jätteskönt väder. Vi följer en fin gångväg genom en skog av olika barrträd och kommer strax ner till vattnet, det är klippigt här, folk ligger och solar överallt. Men någon strand där man kan hyra solstolar och parasoll finns inte inom synhåll. Hotellet syns inte heller till. Vi fortsätter efter gångvägen och när vi gått i ca 20 minuter kollar vi på Google och ser att vi är på fel ställe. Det är ytterligare ca 20 minuters promenad innan vi når stranden vid hotellet. Endera kan vi fortsätta fram till stranden, via en gångväg genom skogen, eller så går vi tillbaka till bilen och kör till hotellet och letar oss fram där. Jag bestämmer att vi fortsätter gå mot stranden.

Det blev en härlig promenad och när vi kommer fram hittar vi ett par lediga solstolar med en parasoll. Det ligger massor av folk och solar, men det är inte så många som badar. Efter en stund kommer två killar och frågar om vi bor på hotellet. Det gör vi ju inte och då kostar det 350 kuna att hyra stolarna och parasollet. Det var dyrt säger jag och då får jag pruta till 300 (ca 450 SEK) :-).

Vi ligger under parasollet och läser och har det rätt så mysigt.

Det finns en bar vid stranden, Bengt går och handlar öl och mackor. Det smakar jättebra.

Swante, här kommer årets badbild :-).

Vi håller ut i några timmar, sen promenerar vi tillbaka till bilen. Denna gång följer vi kustlinjen för att få en ordentlig promenad. Det är väldigt bergigt och plötsligt kommer vi fram till ett ställe där massor av folk håller på med bergsklättring. Det finns linor fastsatta på fler ställen och instruktörer som hjälper till.

Där är det återvändsgränd, gångvägen tar slut och man måste vända tillbaka en lång bit om man inte vill klättra i bergen. Jättekonstigt! Vi vänder såklart. Det är verkligen vackert här. Sån tur att vi valde att promenera längs kusten.

Efter ungefär en timme är vi tillbaka vid bilen, klockan har hunnit bli fyra.

Här är kartan som visar hur vi gick. Svart linje är den väg vi borde ha tagit. Röd linje är den väg vi gick till stranden. Blå linje är den väg vi gick tillbaka från stranden.

Ikväll tänker vi äta på en restaurang som Bengts fd jobbarkompis har rekommenderat. Dom semestrar här nästan varje år och åker två vuxna och två barn i en liten Porsche, snacka om att dom måste vara proffs på att packa :-).

Eftersom det inte är säsong ännu, går det bra att få ett bord utan att ha reserverat. Servitören rekommenderar en tallrik med olika fiskar och lite skaldjur. Det tycker vi låter bra.

Det är en massa olika smaker och vi är nöjda med allt. En ”mås” står i närheten och kollar på oss. Det är säkert inte en mås, men jag ser inte skillnad på dom olika typerna.

Vi sitter länge och äter, solen går ner och himlen får så vackra färger.

”Måsen” lägger sig uppe på markisen. Kanske bor den där?

Det är en varm och skön kväll och rätt så mycket folk ute och promenerar. Det känns för tidigt att gå hem, så vi sätter oss på en bar och beställer varsin Irish Coffee. ”Med whisky” – frågar servitören??? Hahaha, finns det utan? Den är helt perfekt, grädden är hårt vispad så den räcker ända tills drycken är slut. Det är äkta grädde också, ingen sprutvariant som dunstar bort efter två minuter.

Promenaden hem tar ca 15 minuter. Vi bor i en av lägenheterna på nedre plan. Ägarna bor på övre plan.

Swante – kul att det fanns en koppling till din arbetsplats även detta år, jag hade hoppats på det.

Fredag

Solen skiner och vi äter frukost på uteplatsen. Det är bra att få göra sin egen frukost och att slippa sötebrödet :-). Nu blir det frukt, nötter och sojamjölk (det fanns inte havremjölk) till mej och yoghurt till Bengt, sen kaffe och en macka. Magen mår bättre igen.

Vi åker till Pula som ligger ca 4 mil söderut, vi skippar motorvägen, resan tar oss en timme. Vi hittar direkt en stor parkering, men det finns inga lediga platser. Bilarna står lite huller om buller, Vi cirklar runt i några varv och efter en stund har vi tur och får en plats. I Italien har vi för det mesta kunnat betala parkeringen med EasyPark, det fungerar ju hur bra som helst. Men här i Kroatien, eller iallafall på den här parkeringen, fungerar inte den appen. På automaten ser vi att man ska kunna betala med kort, men det finns ingenstans att stoppa in kortet. Vi provar med att hålla kortet lite här och där för att se om det läses av med automatik, men det funkar inte. Vi har inga kroatiska mynt, Kuna. Vi möter en tjej som visar oss vart man kan gå för att växla. Lätt som en plätt!

Vi har inte läst på något om staden, vi vet bara att det är den största staden i Istrien och här ska finnas en gammal stadsdel som ska vara vacker. Pula kan vara så gammal som 3000 år. Vi hittar turistinformationen och går in och pratar lite med dem och får en bra karta över staden. Vi befinner oss redan i den gamla stadsdelen. och på huvudtorget Forum, utanför informationen, ligger det berömda Augustustemplet som troligen uppfördes åren 2 f.Kr.–14 e.Kr. Utanför templet pågår små scenerier. Det är människor i tidstypiska kläder som utför olika sysslor.

Det blev inga bilder av templet, bara av skådespelet framför.

Vi går vidare utefter de små gågatorna som kantas av affärer och restauranger och barer och kommer fram till amfiteatern Arena som man tror uppfördes åren 27 f.Kr – 68 e.Kr. Detta är den bäst bevarade amfiteatern från antiken och är den sjätte största i världen. Den används idag för konserter, dansföreställningar, teaterpjäser och andra kulturevenemang.

Så fick vi för oss att ta en selfie, hahaha den blev ju kul!!!

Här står Bengt framför Sergiusbågen som också är från tiden f.Kr. Den stod ursprungligen innanför stadsmuren och blev kvar när muren revs på 1800-talet.

Det finns en del fina gamla hus med välskötta trädgårdar, men vi tycker ändå inte att Pula är särskilt vackert. Kanske är vi lite trötta på turistandet, eller så var vi inte i de finaste kvarteren?

Till lunch beställer vi Cevapcici som är en köttfärsrätt från Balkan. Det ser ut som en avlång köttbulle och serveras ofta med ajvar och rå lök.

Å så blev det en vansinnigt stor glass, min med valnötter och Bengts med kaffebönor.

Högt uppe på ett tak jobbar två killar. Det finns inget skyddsräcke. Det ser riktigt läskigt ut.

Varvsindustrin är viktig i Pula. Det ligger en stor rosthög i hamnen :-).

Vi åker hem till Rovinj igen, det är faktiskt finare i den här lilla staden. Visst har vi fått en bra parkeringsplats på gården där vi bor!

Kristina – vad kul att höra ifrån dej! Jag har saknat dina kommentarer :-). Ja, det är jätteskönt att vara här innan den värsta turistinvasionen kommer.

Swante, Swante – du vet väl hur sällsynt det är med badbilder på oss två :-).

Torsdag

Hård och knölig säng tycker jag, Bengt tycker den är bra som vanligt :-).

Vi kollade väderprognosen igårkväll och den sa molnigt och regn på förmiddagen så vi bestämde oss för att ta sovmorgon och gå ner till centrum på eftermiddagen. Men….. det är strålande sol redan klockan åtta. Det gör ju inget att prognosen är fel åt detta hållet. Molnen syns hela tiden i fjärran, men kommer inte hitåt.

Vi promenerar ner till centrum, det tar mindre än 10 minuter. Det finns bra trottoarer och trafiken är hyfsat lugn. Dagens lunch blir tre olika sallader som vi delar. Grönsallad, caprese och melon med skinka. Gott men dyrt. En flaska mineralvatten kostar ca 45 kronor. Det är nog det dyraste vattnet vi druckit hittills.

Efter lunch promenerar vi i de smala gränderna i den gamla stadsdelen. Det liknar väldigt mycket Italien. Men här är det väldigt turistiskt. Små butiker och restauranger/barer precis överallt. Jag skulle inte vilja vara här mitt i sommaren, då är det antagligen väldigt mycket mer folk.

Stadens centrum ligger på en halvö. Vi promenerar omkring hela eftermiddagen. Många steg blir det.

Högst upp på halvön ligger Sankta Eufemia-kyrkan. Det tillhörande klocktornet syns över hela staden.

Man blir ju lite kaffesugen av att promenera, så vi går ner till hamnen och sätter oss i solen och njuter av en kaffe och en glass.

På kvällen äter vi på en restaurang som ligger fem minuters promenad från vårt boende (inte i centrum). Det är mycket folk och god mat. Vi äter friterade calamares och små octopus med pommes och sallad. Väldigt gott.

Lite fakta om staden:
Rovinj ligger i provinsen Istrien och de två officiella språken är Kroatiska och Italienska. Numera är det dock väldigt få som talar italienska. Fram till 1947 tillhörde Istrien Italien. Efter andra världskriget utförde kommunisterna massutrensningar av bl a italiensktalande människor. I Parisfreden 1947 bekräftades att Istrien skulle tillhöra dåvarande Jugoslavien. Det ledde till att många italiensktalande lämnade staden Rovinj och emigrerade till framförallt Italien.

Laura skickar en härlig bild från Cypern där hon och Emma semestrar i en vecka. Hon är som vanligt i vattnet så mycket som möjligt 🙂

Ingalill – man kan åka lite hur som helst när man har egen bil! Vi får se vart vi hamnar nästa vecka :-).