Usch vad kallt det varit inomhus inatt. När jag går upp klockan åtta är det bara åtta grader varmt ute, men solen skiner.
Det blir frukost inomhus, men kaffet ute i solen. Solen är ju så mycket varmare här än hemma.
Det är så klart idag så vi ser Monte Bianco. Det känns konstigt att tänka på att där uppe på en av topparna var vi för några veckor sedan.
Idag åker vi till vår närmaste stad, Moncalvo, där är det också marknad. Den är liten och trevlig. Där hittar jag äntligen exakt de sockar som jag vill ha. De är dyrare i år än tidigare, kanske är det därför många har slutat sälja dem. Men 6 euro för 3 par är ändå ett bra pris för bra sockar. Vi köper lite frukt och bröd också.
Jaha, då var det dags för elvafika. Vi går till ett kafé där vi fikat så många gånger. Tyvärr har dom förändrat hela uteplatsen, den är nu inkapslad i plexiglas, det är sånt oväsen där inne bland alla människor som pratar jättehögt och skrapar med möblerna. Med hörapparat är det nära tortyr att vistas där. Vi går till det andra torget där det finns två andra fik.
Ett av fiken har vi aldrig provat tidigare så dit går vi nu. Jag beställer två kaffe, det finns en cornetto kvar, den delar vi på.
Innan vi åker hem ska vi handla lite lunchmat. Bengt har länge varit sugen på att handla från en vagn som säljer friterat småplock. Det är massor av människor framför den vagnen men som tur är har de börjat med nummerlappar, annars hade vi nog aldrig kommit längst fram i kön. När vi kommer dit betjänas nr 48 och Bengt får nummer 63. Det är många som vill handla här innan de åker hemåt.
Jag går runt och tittar på den nya väggmålningen som avtäcktes på Italiens nationaldag den 2 juni i år. Målningen är 67 meter lång och 4 meter hög, målad av Luca Mancini efter teckningar av Mario Pavese.
Vi åker hem och förbereder lunchen, dvs värmer på de friterade småplocket. Då knackar det på dörren och där står Rosaria med två friterade Zucchiniblommor, alldeles nygjorda. Hon är verkligen omtänksam. Dom passar bra ihop med vår lunchmat. Nu är det så varmt och skönt igen så vi äter utomhus.
Eftermiddagen går i lugnets takt. Vi sitter ute i solen, läser och latar oss. Klockan sju är vi bjudna till Rosaria och Claudio på middag. Bengt berättade för dem vid ett tillfälle att han älskar den italienska rätten Ossobuco men att den är svår att hitta på restauranger här i landet. Någon har sagt till oss att det är sån mat man äter hemma, inte på restaurang. Då sa Rosaria direkt att hon ska laga det och bjuda oss och ikväll är det dags.
När vi får inbjudan skojar vi och frågar om klockan sju är svensk eller italiensk tid, italiensk säger hon och ler. Då tänker vi ju såklart att vi ska vara hos dem tio över sju, så kommer vi inte för tidigt. Men några minuter före sju knackar hon på dörren och säger att maten är klar!!
Det är inte jättevarmt ute, solen har försvunnit bakom molnen. Det är första gången vi får sitta inomhus och äta hos dem. Det doftar jättegott. Ossobuco är kalvlägg i skivor som bräseras tillsammans med grönsaker, kryddor och vitt vin, benet sitter kvar. Inne i benet finns märg som man också äter. Ossobuco betyder ihåligt ben på svenska. Till köttet får vi risotto. Det är verkligen jättegott, men mäktigt. Rosaria serverar och trots att jag ropar stopp så får jag en alldeles för stor portion. Det blev tyvärr ingen bild på maten.
Till dessert blir det vinterpäron inkokta i rött vin och nejlikor. Också jättegott, men dom är så stora :-). Och efter päronet får vi creme caramel. Puh, nu är jag så mätt…..
Bengt får kaffe och grappa på maten, jag står över.
Vi pratar om allt möjligt. Rosaria berättar att de byggde det lilla huset vi bor i till Claudios pappa, när han blev änkeman. Men när det var dags för honom att flytta var han så dålig så han fick bo med dem i det stora huset. Från 2003 har dom hyrt ut det lilla huset. Det var en man från en bokningsförmedling som knackade på och frågade om dom kunde tänka sig att hyra ut, och det ville dom.
Den delen av det lilla huset där Rosarias moster bor var tidigare ett garage, men är nu ombyggt till en lägenhet. Under pandemin bodde mostern i Genua. Hon har aldrig varit gift och har inga barn. När utegångsförbudet började gälla för de äldre höll hon på att bli tokig. Hon fick ju inte träffa en enda människa. Hon fick lämna lappar till grannarna som handlade åt henne och lämnade varorna utanför dörren. Rosaria kontaktade då polisen i Grazzano och vädjade om att få lämna byn och åka till sin moster i Genua. Hon blev beviljad dispens som tur var, annars vet man inte vad som hänt med mostern. Det är otroligt så stängt samhället var då och ännu hårdare här i Italien än i Sverige.
Barnbarnet Marika som är 14 år har nu börjat på ett internat. En del av skolans kurser handlar om vinodling och vin- och oljeproduktion. Det låter ju väldigt intressant. Varje måndag klockan åtta skjutsar Rosaria henne till skolan och hämtar henne igen på fredag halv fyra.
Sen pratar vi mycket om mat, Bengt är intresserad av alla regler som finns här. Tex att man inte dricker cappucino efter lunch och att man alltid har parmesan på pastan utom när det är fisk och skaldjur, då är det förbjudet.
Mätta och belåtna travar vi de knappa hundra metrarna till vårt lilla hus.