21 maj 2018

Måndag

Pratar lite med vår pratglada hyresvärdinna innan vi åker från Rovinj. Hennes man är också med, men han kan ingen engelska (säger hon, men jag tror han förstår det mesta vi säger). Vi kommer iväg klockan nio, precis som vi tänkt oss.

Idag tar det ungefär 15 minuter att passera gränsen mellan Kroatien och Slovenien. Det är passen som ska visas både när vi åker ur Kroatien och när vi åker in i Slovenien. Vi stannar på en rastplats innan vi lämnar Slovenien, bara så att vi verkligen har trampat på Solvensk mark, det är första gången vi är i detta landet. Vi går in på macken och köper varsin kaffe och ett skattemärke som ska sitta på rutan när vi kör i Österrike.

Men alltså….. man blir så full i skratt!! Det finns hur många lediga parkeringsplatser som helst runt vår bil, vi var ensamma på parkeringen när jag stannade, men medan vi var inne på macken har det kommit en familj och parkerat på rutan intill vår. Bilisten på vår andra sida har i alla fall lämnat EN tom rutan mellan oss :-). Är det nödvändigt att trängas när det finns så gott om plats? Som synes har han ställt sig långt till höger i rutan i alla fall, så att barnen kan vräka upp dörrarna utan att träffa vår bil.

Så åker vi in i Österrike, där är det inga kontroller av passen. Det är så vacker natur utefter vägen. Gröna kullar och dalar och så de höga bergen som delvis har snötäcket kvar.

När vi åker in i Tyskland är det kö vid gränsen. Det står en poliskvinna och kolla in i bilarna och nickar. Man behöver inte visa passen, bara sakta ner och köra förbi.

Vi byter chaufför, Bengt får köra de sista 20 milen. Det märks direkt att vi är i Tyskland. Det är kö, kö och åter kö. På grund av mycket trafik denna gång och ett par gånger häftigt regn. Dessa 20 mil tar en timma längre tid att köra än vad bilens GPS räknat ut när Bengt började köra. VI står aldrig helt stilla, men det kryper fram.

Det är 27 grader varmt ute, men i regnskurarna sjunker det till 13 grader som kallast.Flera häftiga skyfall med åska och blixt.

Vi är framme i Ingolstadt klockan halv sex och då är vi väldigt hungriga. Hotellet, Roomreich, ligger en bra bit utanför city så vi tar bilen ner på stan. Det är en solig och fin kväll. Staden är mysig med massor av restauranger. Vi slår oss ner på första bästa uteservering. Bengt beställer rumpstek och jag tar pasta med lax och spenat i gräddig sås. Eftersom vi är i Tyskland blir det öl till maten.

Maten är jättegod. Det tycker även Bengt!!! Det måste vara första gången han är nöjd med maten i Tyskland. Till steken får han ett vitlöksbröd och en pytteliten klick kryddsmör. Det enda knasiga är att jag får fel mat. Det är inte lax, men jag upptäcker inte det medan servitören är kvar. Jag är så himla hungrig så jag börjar äta och då ser jag att det är kalkon istället för lax. Men jag struntar i det eftersom det är så gott :-).

Det är värsta rallyt på gatorna här. Medan vi äter kör det unga grabbar med fräna bilar runt, runt i de närmaste kvarteren. Gasar på ordentligt och genar i korsningarna bland alla gångare och cyklister i alla åldrar. Rena turen att ingen blir påkörd.

När vi ätit går vi en promenad i den gamla stadsdelen. Lite kuriosa om Ingolstadt; Under första världskriget var Charles de Gaulle fängslad som krigsfånge i ett av Tysklands största fångläger som låg här i Ingelstadt. Han gjorde fem rymningsförsök som alla misslyckades.

Biltillverkaren Audi har en fabrik här i staden.

Romanen Frankenstein utspelar sig i Ingolstadt. Frankensteins monster gömde sig i ett litet hus här där han spanade på familej de Laceys.

Det luktar förfärligt i korridoren i vårt hotell :-). Som tur är känns det inte inne på rummet.

Så här har vi rest idag, det blev ungefär 67 mil.

Vi har alltså påbörjat hemresan. Det känns både bra och lite vemodigt. Vi har inte bestämt hur många dagar resan ska ta, men senast fredag är vi i Lödde.

Här kommer en bild som jag glömde lägga ut igår, det var nästan en marknad i Rovinj! Ingen ”riktig” marknad tycker vi eftersom dessa stånd finns på samma ställe varje dag.

Kristina – det finns en funktion i Samsungs mobil som gör att man inte behöver trycka på avtryckaren för att ta en selfie. Det räcker med att man ropar ’SMILE’ så tar den ett kort alldeles själv efter några sekunder. Då behöver man ju inte hålla i telefonen utan kan ställa den ifrån sig på bordet intill tex :-). Fiffigt, eller hur? Det enda är att folk runt omkring blir fundersamma när Bengt ropar smile sådär utan vidare.

Swante – tack för inbjudan! Vi hör av oss om några år.

Elisabeth – Bengt tyckte det var hyfsat varmt i vattnet, men du vet ju hur långt han brukar sträcka sig när det gäller att bada (utom vid några enstaka tillfällen).