Kul att ni läser, Ingalill, Ewa och Swante! Jag vet att många gillar kålpudding, dock inte jag. När svärmor var hos oss i Älandsbro (många, många år sedan) gjorde hon ibland en jättestöpa kålpudding som jag brukade ställa ut på bron för att det doftade (stank) i hela huset :-).
Jag hör att flera har problem med att se bilderna. Det verkar vara lite skakigt, ibland funkar det, ibland måste man klicka på bilden för att se den. Bengt har provat att öppna länken med Firefox.
Klockan ringer 07.00, vi har en lång resdag framför oss och behöver komma iväg tidigt. Vi får inte komma fram till Grazzano för sent eftersom vi är inbjudna till lokala festligheter…….
Frukosten är jättebra, mycket att välja på.
Klockan är strax före halv nio då vi sätter oss i bilen och susar söderut. Enligt GPS:en ska vi vara framme 14.43, men så ska vi ju ha lite raster och så ska vi passera några vägarbeten och annat smått och gått, så vi räknar med att vara framme vid 17. Det är ju också så att det är fri fart i Tyskland på vissa sträckor, jag vet inte vilken hastighet GPS:en räknar med då, men den är säkert mycket högre än den hastighet vi håller. När man har takbox på bilen rekommenderas det att man inte kör fortare än 140 km/timme, så det gör vi inte!
En smal och krokig väg genom ett skogslandskap leder oss ut på motorvägen. Vi är väldigt nöjda med hotellet, här kanske vi bor fler gånger.
Eftersom vi ska passera både Österrike och Schweiz idag behöver vi köpa vägskattemärken att klistra på bilrutan. Vi stannar vid första bästa mack för att inhandla dessa. Vi passar på att tanka också. Här i Tyskland är det väldigt vanligt att när man tankat så måste man in på macken för att betala. Detta skapar såklart ofta köer vid automaterna. Så är det vid denna mack. Det är fem pumpar och köer vid alla. Vi hamnar bakom en liten bil med fyra tjejer som troligen aldrig tankat tidigare. Dom får inte upp tanklocket. Bengt konstaterar att de skruvar åt fel håll, dessutom är tanklocket låst. Han är på väg ut för att hjälpa dem, men precis då lyckas de skrattande lösa problemet.
När vi närmar oss Österrike börjar de höga bergen och Alperna att skymta. Det är lika häftigt varje gång.
Det flyter långsamt genom gränskontrollen mellan Österrike och Schweiz. Vi ser två bilar som blir kontrollerade. Vi sitter beredda med passen men polisen bara nickar åt oss och vi får passera.
Det är vackert i Schweiz men vi ger oss inte tid till att stanna, det får bli några fotominnen genom bilrutan.
Strax innan tunneln som ska ta oss under San Bernardinopasset ska det finnas en matservering där vi tänker stanna och äta lunch. När vi kommer dit visar det sig att restaurangen är övergiven, kvar finns en jättestor toalettanläggning och en liten kiosk. I kiosken finns Croque monsieur och Hotdog. De tar evigheter att tillaga men smakar helt ok.
Toaletten är en variant vi aldrig tidigare sett. En gigantisk rostfri behållare och över den en nedfällbar toalettsits.
Så åker vi in i den 6,6 km långa San Bernadinotunneln. Den har en höjd på 2 066 meter över havet (Nordtoppen på Kebnekaise är 2096 möh). Tunneln öppnades 1967, den har bara ett körfält i vardera riktning, omkörning är förbjuden ändå blir det sällan trafikstockningar här. Det har dock hänt att trafiken stoppats på grund av att stora flockar flyttfåglar upptäck tunneln som en genväg och måste hjälpas att ostört få flyga genom tunneln. Visst låter det märkligt!
Väl ute ur tunneln fortsätter vägen i sicksack med många broar som klättrar längs berget.
Sen dröjer det inte länge förrän vi är inne i Italien. Inga gränskontroller här heller.
Och vips är vi framme i Grazzano…. njaa riktigt så enkelt är det inte. När vi har ca 10 minuter kvar på vår resa kommer vi fram till ett ställe där vägen är helt avstängd. Vakten som jobbar där kan ingen engelska men vi fattar att vi måste vända och välja någon av två alternativa (om)-vägar. Vi har ju kört i dessa trakter massor av gånger så det är rätt så bekanta för oss, men vi kommer att bli försenade! GPS:en är inställd på snabbaste vägen och dumt nog kör vi efter den vilket innebär att vi får klättra genom den gamla stadsdelen i Ottiglio. Det är jag som kör och jag gillar INTE att köra i gränder som är så smala att bilen knappt får rum, dessutom tvära kurvor. Bengt får lova att inte bli arg om jag råkar köra för nära någon byggnad och skrapa bilens lack (eller nåt ännu värre).
Men sen är vi framme och blir så väl omhändertagna när vi rasar ur bilen helt genomsvettiga och rätt trötta. Klockan är kvart över fem.
Bengt kör en tur ner till snabbköpet och handlar frukost till imorgon.
Vi byter om och gör oss klara för att hänga med på kvällens byfest. Det är byns krögare och vinmakare som serverar sin allra finaste mat och sina bästa viner. Festen hålls vid byns gamla skola. Rosaria berättar att skolan lades ner för ett antal år sedan, det krävdes 50 barn för att den skulle få fortsätta drivas, men det fanns bara 40 barn i byn. Den gamla lärarinnan som arbetat i skolan i över 40 år är på plats ikväll och blir lite ’firad’. Byn får bidrag (minns inte från vem) för att hålla fastigheten i gott skick. Stora renoveringar har gjorts. För att få dessa bidrag behöver byn arrangera några event varje år, där alla innevånare bjuds in (och även lite annat löst folk, som turister tex).
Det är massor av folk, hela byn plus lite utomsocknes. Det är verkligen feststämning.
Klockan nio undrar Claudio om vi är trötta och vill åka hem. Vi tackar ja till erbjudandet. Det har varit en lång dag och vi känner oss helt nöjda med kvällen. Vi har träffat en del ’gamla’ bekanta och blivit presenterade för några nya ansikten.
Vi packar upp en del och sen blir det godnatt.
Idag har vi kört 62 mil.
Vägskatten i Österrike kostade 11 euro (gäller 10 dagar), i Schweiz 44 euro (gäller hela kalenderåret). Vi har kört på motorvägar i Italien och passerat tre olika betalstationer där vi totalt betalt 16 euro.
