Månad: september 2019

Efter frukost tänker vi ta en promenad ner till affären i byn. Det gick ju bra att gå för Bengt igår och idag har han inga men efter gårdagen. Det är ungefär 1 km men väldigt backigt.

Det är så många hus till salu här i år, man kanske skulle slå till på ett :-). Nej, så blir det inte! Kul att vara här, men alldeles för mycket bestyr att äga ett hus själv. Många hus håller på att renoveras så jag antar att det finns ett stort behov av att rusta husen när dom väl har sålts.

I affären ser allt ut som vanligt förutom att dom börjat ta emot betalning med kort. Dom lagar mat själva och säljer. Vi har provat en del tidigare och gillat det. Idag köper vi färsbiffar med ost och vegetariska biffar med spenat och en foccacia.

Det har öppnat en ny restaurang i byn. Rosaria berättade att den ska vara riktigt bra med satsning på lokala råvaror. Just nu är det stängt, med dom öppnar igen nästa vecka. Den måste vi prova framöver.

Det blir lite jobbigt för Bengt när vi ska hem. Det är en riktigt brant och lång stigning upp till huset. Men det går! Tur att det är tidigt på dagen och bara 21 grader varmt.

Dagen har sedan flutit på i lugn och ro. Lite molningt men 26 grader så det är väldigt behagligt.

Till middag steker Bengt zuccinibiffar. Rosaria kommer förbi med en bit alldeles nybakad och varm foccacia. Alltså…. det brödet är så himla gott. Massor med olja och mycket salt.

Swante – hahaha, ingen kommentar till din kommentar 🙂

Ingalill – ja man kanske inte kan hålla till i ditt ’syrum’

Efter en dag i viloläge måste vi ut och röra på oss igen.

Vi åker västerut för att besöka det äldsta bevarade klostret här i området. Vägarna är väldigt slingriga och smala och naturen är väldigt olik den där vi bor. Här är det mycket skog och i skogarna här finns det tryffel!

I en liten by innan klostret stannar vi på en bar och tar en kaffe och en foccacia.

Så är vi framme vid den gamla kyrkan Abbazia di Vezzolano. Den omnämns för första gången år 1095. I slutet på 1100-talet började den nuvarande kyrkan att byggas. Det var under 1600-talet folk började kalla kyrkan för kloster och det kallas den än idag. Det är svårt att läsa sig till om det verkligen bott några nunnor eller munkar här. Kyrkan har varit i både privat och statlig ägo. 1927 dog den sista ägaren och klostret donerades till Jordbruksakademin i Turin. Senare övertogs det av staten och flera restaureringar har gjorts bland annat för att bevara de urgamla freskerna.

Det är en del turister här, bland annat ett tyskt par och två par från Nederländerna. Ett av paren, i vår ålder, backar ut från parkeringen och swich, rakt in i det enda lilla träd som finns i närheten. Det ser rätt lustigt ut eftersom det finns hur mycket fri yta som helst bakom bilen. Det är kvinnan som kör och mannen rusar ut för att kolla vad dom hänt. Ingen större skada, men vindrutetorkaren på bakrutan har trillat av.

Vi åker vidare till den lilla staden Cocconato. Den har 1639 innevånare. Staden är känd för sin panoramautsikt, man ser ända till Alperna om vädret är klart.

Staden grundades på romartiden, runt 00-talet. Här finns också centrum för Freisa-druvan. Vi promenerar runt en lång stund, Bengt har ju sina kryckor med sig idag och klarar att gå väldigt bra trots de backiga gatorna. Som vanligt är vi ute i fel tid, det mesta är stängt.

Efter denna långa promenad bär det hemåt igen.

Vi lagar lite mat och sen blir det häng i solstolarna med var sin bok. Lika varmt idag, ca 27 grader och molnfritt.

Swante – kul att du hänger med 🙂

Vilodag, väldigt skönt!!

Det har regnat ordentligt inatt och även nu på morgonen. Helt enligt prognosen. Och som dom sagt klarnar det upp vid elvatiden. Det blir en solig och varm dag, 27 grader.

Vi bara slappar, hela dagen. Känns bekant att lägga sig i solstolen med en god bok. Det är tyvärr en massa getingar här iår och dom är väldigt sugna på vår mat. Vi dukar lunchen (skinka och melon) utomhus, men ger upp efter en stund. Dom landar på skinkan och sitter kvar där, helt orädda. Getingstick vill man inte ha så vi bär in lunchen.

Rosaria kommer förbi med mer frukt och hämtar våra pass. Hon ska registrera att vi är här som turister.

Hennes tre barnbarn är här idag, dom börjar inte skolor och förskolor förrän nästa måndag. Hon har fått ytterligare ett barnbarn, den första pojken! Hon berättar att hennes son är läkare. Han har två olika arbeten. På dagarna arbetar han med plastikkirurgi och på kvällar och helger (inte alla) är han jourläkare. Som jourläkare åker man hem till den sjuka (eftersom mottagningarna är stängda) istället för att den sjuka ska ta sig till ett sjukhus. Jourläkaren gör en bedömning om hen själv klarar av sjukfallet eller om patienten ändå måste till sjukhus.

Vi skojjar lite om sonens andra jobb, att fixa till diverse skavanker. Rosaria vill absolut inte göra några ingrepp, hon är rädd för all vad sjukvård heter. Hon har frågat sonen om han är nöjd med att mamma ser ut som hon gör och det är han, så hon slipper fixa till sig :-).

Hennes man, Cladio, är ju också läkare och han tar hand om alla i familjen, från de små barnen till gamlingarna. Väldigt praktiskt.

Bengt berättar lite om sina krämpor och vi beskriver hur sjukvården fungerar (inte fungerar) i Sverige idag. Med långa väntetider tex. Rosaria blir väldigt förvånad. Hon har trott att Sverige är perfekt, att alla får den vård dom behöver inom rimlig tid. Att vi inte har läkare som åker hem till folk tycker hon också är väldigt konstigt.

Det är mycket trevligt och intressant att prata med Rosaria. Numera är hon inte borgmästare längre, men hon är vice borgmästare så det enda hon får göra nu är att jobba, hahaha. Inga glansdagar längre.

Två kvällsbilder från vårt lilla boende.

Första natten i Grazzano, och sängen är lika hård som vanligt. Jag har ju en ’resemadrass’ med mej som fungerade bra förra året, men det tar några nätter för att ställa in rätt mängd luft i den, så det kommer nog att kännas bättre framöver.

Idag ska vi åka in till Asti för att kolla på festligheter. Enligt Rosaria måste vi åka väldigt tidigt för att få en parkering eftersom nästan hela staden stängs av redan vid niotiden. Men vi är lite sega idag, så klockan blir strax före nio innan vi kommer iväg. Det tar en halvtimme att köra och vi ställer in GPSen på den stora parkeringen mitt i staden. Det går ju som tåget, inga avspärrningar än så länge och massor av lediga parkeringsplatser. Det är ju så himla bra att vi kan parkera så nära centrum eftersom Bengt glömde sina kryckor i huset…………

Turistinformationen är öppen så vi går in där för att få en karta och ett program över dagens aktiviteter. Damen som jobbar där tar fram en karta över Asti med omnejd och sen börjar hon rabblar sevärdheter i ca 10 minuter, det tar aldrig slut. Hon ritar ringar överallt på kartan, det är ju omöjligt att komma ihåg allt hon pratar om. Men vi har i alla fall en bra karta med massor av röda ringar på, så vi får väl grunna på vilka platser vi ska besöka i lugn och ro en annan dag. Först på programmet idag står flaggviftarna som ska ha sin uppvisning klockan elva.

Så bra, då hinner vi fika innan detta börjar, vi måste ju sitta ner mellan varven så att Bengt orkar vara med hela dagen.

Utanför kyrkan vid torget där flaggviftarna ska ha sin uppvisning hittar vi en pelare som Bengt kan luta sig mot. Här är det skugga vilket är nödvändigt, det är så himla varmt i solen. Vi ser inte jättebra, men det duger. Flaggviftargruppen bildades i slutet av 1960-talet och har sedan dess utvecklats och är nu superduktiga.

Nu är det mer än två timmar innan paraden börjar. Vi går till saluhallen där dom serverar enklare mat och vin idag. Eftersom vi inte kan gå så långa sträckor får vi väl äta och dricka ofta istället. Bengt äter råbiff med tryffel och jag kalvfilé med tonfisksås, det smakar jättebra.

Det är fortfarande en stund kvar till paraden, hahaha då får det bli resans första spritz och till den får man ju lite tilltugg.

Sen är det dags att leta upp en pelare i skuggan igen. Paraden håller på i 1,5 timme så det blir lååång tid att stå. Det är redan massor av folk, men vi lyckas hitta en hyfsat bra plats. Vi ser bra, men det är svårare att fotografera.

Paraden har detta år över 1200 deltagare som är klädda i medeltida kostymer. Det är 21 olika byar/distrikt/städer som medverkar. Varje distrikt presenterar olika teman, tex fest, begravning, eld, jakt, medicin osv. Nästan varje distrikt inleds med en vacker häst. Dräkterna är gjorda av duktiga byskräddare efter verkliga förlagor. Så otroligt vackra, jag som älskar tyger, kan inte se mej mätt på alla plagg. Allt är skräddarsytt för just den person som bär dräkten. Många spektakulära hattar och fantastiska pärlbroderier. Här skulle man gärna vilja vara med och sy, eller hur Ingalill. Något lite enklare plagg kanske man skulle kunna fixa med lite hjälp. Hela paraden avslutas med fyra gigantiska kossor (vet ej vilken sort). Rosaria berättar att dom här kossorna finns till just bara för att delta i denna årliga parad. Tyvärr fick varken Bengt eller jag med dem på någon bild.

Varje år utses en vinnare som bäst representerar paradens historiska tema. En jury bedömer tyger, stilar, tillbehör, frisyrer och utrustningar.

Här kommer massor av foton på vackra dräkter. En och annan näsa, hårkalufs och haka kommer med på köpet. Så blir korten när man är kort i rocken 🙂

Medan vi kollar på paraden ser vi två personer som kollapsat. Överallt finns det sjukvårdare och dom är snabbt framme och hjälper till. Det är säkert värmen som ställer till det.

Direkt efter paraden börjar Palio di Asti som är en ryttartävling. Vi har inte tänkt gå på denna iår, men blev övertalade av kvinnan i turistinformationen. Det är jubileum i år, lite extra festligt. Man firar att det är 1900 år sedan San Secondo dog. Det är inte helt klarlagt, men man betraktar honom som en romersk soldat. ev martyr, och han är skyddshelgon för Asti.

När vi köpte biljetterna till tävlingen hade vi tänkt köpa de allra billigaste. Den unga tjejjen i kassan upplyste då oss (bleka nordbor) om att platserna ligger i gassande sol! Vilken klok flicka, såklart klarar vi inte att sitta i solen, så vi köper lite dyrare biljetter och får plats i skuggan. Det är nästan helt utsålt!

Den här banan med sina läktare är uppbyggd på ett torg mitt inne i Asti. Massor av sand har fraktats hit och allt bara för några timmars tävlingar. Imorgon monteras läktare ned och sanden forslas bort igen.

Det är svårt att fånga loppet på bild. Hästarna rusar fram i full fart. Dom rider barbacka. I varje lopp är det några ryttare som faller av sin häst. Hästarna skenar vidare och ställer till oreda i loppet. I finalen är det en av de ryttarlösa hästarna som är först över mållinjen. Men för att vinna måste ju både häst och ryttare susa över mållinjen tillsammans.

Vi sitter vid en nödutgång och ser hur sjukvårdare vid fem olika tillfällen rusar ut med en person på bår. Det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt det ska vara att stå i den stekheta solen på innerplanen. Det är fortfarande 32 grader i skuggan.

Trötta och svettiga kör vi hemåt. Imorgon får det bli vilodag!!!

Frukost serveras endera klockan sju eller halv åtta, man måste välja en av dessa tider. Vi valde halv åtta. Vi blir anvisade ett bord där det redan är framdukat olika frallor (även grova), ostskivor, salami, kokt ägg, marmelader och juice. Det blev tyvärr inga bilder tagna. Jag ber om te och får en sort som smakar starkt av mint, inte så gott så här till frukost! Efter en stund kommer det in bullar fyllda med någon söt nötmassa också :-). En bra frukost

Redan halv nio sitter vi i bilen redo för den sista etappen innan Grazzano. Idag ska vi köra knappt 50 mil så vi tänker passa på att ta en lång lunchpaus under vägen. För flera år sedan bodde vi i Schweiz med Åke och Elisabeth och gjorde då en utflykt till en liten stad som heter Ascona, då tyckte vi att den var så trevlig. Det blir nog lagom att stanna där för lunch.

Vi har inte köpt något skattemärke för att få köra i Schweiz, men vi hoppas att kunna köpa ett vid någon mack innan vi är framme vid gränsen. Men icke, vips är vi framme! Men vid denna gränskontroll är det ordning och reda. En kö för bilar med skattemärke och en särskild kö för bilar utan märke. Före oss i denna kö står en bil från Sverige. Hur smidigt som helst, vi betala med kort, 40 franc, får vårt märke och åker vidare.

Nu börjar en jobbig del av denna resa (men det vet vi ju inte än). Det är vansinnigt mycket trafik och flera vägarbeten. Efter knappt tre timmar stannar vi på en superfin rastplats. Fräsch och snyggt. Vi besöker toan och tar en glass.

Nu har vi hämtat lite ny ork och kör vidare mot St Gotthardtunneln som Bengt har sett fram emot att åka genom. Vi har aldrig kört denna väg tidigare. Nu visar det sig att den norrgående tunneln är avstängd med milslånga köer som följd. Både norr- och södergående trafik ska alltså samsas i en tunnel. Klantigt att vi inte kollade det innan vi valde väg! Vi rullar ca 2 mil under 1 timme och så fortsätter det ända fram till att tunneln börjar och det går ihop till ett körfält, med mötande trafik. Då flyter det på i ungefär 50 km/timme. Innan infarten till tunneln är det trafikljus, det är grönt i 10 sekunder och rött i 20 sekunder, det kanske är ett bra sätt att få lite spridning på trafiken i tunneln.

Jag hinner säga till Bengt att det är tur att det inte står stilla i tunneln eftersom det skulle kännas lite panikartat. Tunneln är 17 km lång! Det är trafikljus var hundrade meter som lyser grönt och fint! Men plötsligt blir det stopp, trafikljusen börjar blinka gult. Vi blir stillastående en stund, inte så länge, sen får vi köra. Stoppet beror på att en bil står stilla i vårt körfält, det är ingen mötande trafik just nu, så vi kan passera och köra vidare. Vi har ändå en himla tur som får köra vidare. För mötande trafik är det rött! Köerna är mycket, mycket värre för norrgående trafik! Utanför tunneln är det stopp i 8 km. Folk står utanför bilarna. Det är närmare 30 grader varmt och ingen möjlighet att vända. Sen är det helt plötsligt ingen mötande trafik alls. Konstigt!! Men det förklaras av att det är stopp några kilometer längre fram, men kilometerlånga köer igen. Så fortsätter det några gånger, allt som allt kö i flera, flera mil.

Efter flera timmar är vi framme i Ascona. Lunchtid har passerat för länge sen, sån tur att vi rastade och fick i oss en glass! Vatten har vi alltid med oss bilen, det har vi lärt oss under åren.

Inne i centrum i Ascona hittar vi ingen parkering, förutom ett stort parkeringshus med begränsad höjd. Vi åker mot stranden istället. Ascona ligger vid Maggioresjön. Vi hittar en stor parkering och går mot stranden. Det finns en enda servering här så det får bli den! Vi är ju så sena nu så vi ger oss inte tid att åka och leta efter något bättre. Vi beställer varsin sallad, två sallad och en stor flaska vatten går på ca 400 kronor! Expediten hanterar tre språk samtidigt!! Hon pratar engelska med oss och förklarar vad vi kan äta och hur vi ska betala, på sidan om förklarar hon något på tyska för en annan kund och dessutom ger hon order till köket vad som ska fixas på italienska. Så imponerande.

Efter lunchpaus blir det några mil på slingrig smal väg utmed Maggioresjön. Det är vackert, men svårt att se något när man kör. Naturen är väldigt lik den runt Gardasjön. Bergigt, smalt med många små byar/städer och mycket trafik även här.

Sen är vi äntligen ute på motorvägen igen. Vissa sträckor är vi nästan ensamma på den trefiliga motorvägen. Vi stannar och tar en kopp gott italienskt kaffe på en vägkrog, nu är det 33 grader varmt.

Efter att ha stannat och handlat mat till frukost mm är vi framme i Grazzano, klockan är strax efter 19. Claudio tar emot och hälsar välkommen. Rosaria är inte hemma. Det är fullt med folk utanför vårt lilla hus. Det är ju sammanbyggd med en lägenhet där en faster till Rosaria bor ibland. Fastern är här tillsammans med Rosarias mamma och syster och en yngre tjej som vi inte uppfattar hur hon hör till. Dom pratar ju nästan ingen engelska.

Lite senare kommer Rosaria och hälsar välkommen och Claudio dyker upp med ett helt fat med frukt från hans trädgård. Persikor, plommon och fikon.

Idag körde vi 47 jobbiga mil.

Ingalill – jag hajjade också till när jag såg bilden. Det var någonting som inte stämde. Vid första anblick är dom lite lika, men inte om man kollar lite mer noggrant :-).