Månad: maj 2019

En varm och solig morgon och förmiddag. Vi slöar på takterrassen. Grannarna har börjat röja på sin tomt. Det verkar välbehövligt, det är väldigt igenväxt. Dom eldar vartefter dom klipper grenar på träden. Vi har tur, det är nästan vindstilla idag, så vi slipper lukten av röken som stundtals är kraftig. Det är ett gäng äldre gubbar som hjälps åt.

På eftermiddagen åker vi till en ny liten stad, Polignano a Mare med runt 18000 innevånare. Oj, ytterligare en vacker, mysig liten stad alldeles vid havet. Här är det många turister och många familjer som är söndagslediga och ute för att äta lunch/middag. Eller bara promenera och äta glass.

Det finns massor av serveringar och restauranger. Vi är sugna på pizza och hittar en pizzeria där vi ber om att få ett bort på terrassen. Nej, nej säger kyparen, det kommer att börja regna om fem minuter så det är bättre att sitta inomhus. Ja, vädret är växlande här, det är ömsom sol ömsom mulet och rätt blåsigt. Vi följer hans råd och får ett bord inne i restaurangen. Det är fullt av folk, många stora sällskap med barn. Ganska så högljudda barn med leksaker som blinkar och tjuter. Vi beställer varsin pizza, det blir de första på denna resa.

Vi fortsätter vandra runt i staden och innan vi åker tillbaka till huset tar vi varsin liten glass.

Stadens berömda sångare Domenico Modugo har fått en egen staty. Det är ett helt gäng damer som sjunger (hmm…. vrålar!) den italienska slagdängan ni vet, Volare… oh, oh!… , cantare… oh, oh, oh, oh!  Låten var med i Eurovision song contest 1958 och kom på tredje plats (av tio). Det är den enda italienskspråkiga melodin som legat etta på billboardlistan. Damerna har jätteskoj och klänger på statyn hur länge som helst, dom är helt klart lite berusade, kanske ute på någon jobbresa?

Idag har vi gått långt, Bengt kämpar på, det blir många stopp och en del piller, värken kommer och går hela tiden.

Kristina – ja, visst är trullihusen söta. Jag skulle så gärna vilja titta in i ett och se hur dom är inredda.

Swante – det ska verkligen bli spännande att se om rutan kommer att bli fixad på tisdag.

Första morgonen vi inte sitter ute och äter frukost. Det är mulen och bara 15 grader. Efter en stund börjar det regna, helt enligt prognosen, det ska regna hela dagen. Det är väl lika bra att göra en utflykt med bilen…..

Bengt har kollat vart det är marknader i närområdet och hittat den lilla staden Castellana Grotte där det bor ca 20000 innevånare. Vägen till den lilla staden kantas av enorma vinodlingar. Här nere i södra Italien verkar det vara väldigt vanligt att man täcker vinodlingarna med plast, vilket vi aldrig har sett i norra Italien.

Marknaden är stor, massor av stånd på alla smågator. Men det är nästan bara kläder och skor. Ingen mat och inga grönsaker.

Så börjar det regna och vi skyndar in på ett café och tar en elvafika.

Det är inget trevligt att vara ute i regnvädret så vi tar bilen till de berömda kalkstensgrottorna som ligger i närheten, Grotte di Castellana. För att se grottorna måste man gå med i en guidad tur. När vi kommer fram ska en tur med engelsktalande guide precis starta, så vi betalar och ställer oss i kön. Det är massor av folk här. Det finns två turer, den korta som är ca 1 km och tar runt 50 minuter (där kan man välja engelskspråkig) och den långa som är 3 km och tar ca 2 timmar (där pratas det endast italienska).

Det är en väldigt spännande tur. Men också läskig (tycker jag iaf). Det är bara i den första grottan man ser ut. Denna grotta kallas Graven och är 60 meter djup, 100 meter lång och 50 meter bred. Här får man ta foton, när man fortsätter till de övriga grottorna är fotografering förbjuden.

Det är synd att man inte får fota i de andra grottorna och i gångarna mellan grottorna. Trots att guiden högt och tydligt talar om att vi inte får fota är det ju folk som gör det ändå. Hon fortsätter att ropa gång på gång ’please don’t take photos, it is forbidden’. Men vi tror att det är en del personer i gruppen som inte förstår engelska, för dom fortsätter fota ändå. Den enda chansen att få se grottorna är att gå med på en tur och det kan man ju faktiskt göra utan att förstå vad som sägs.

Det är smalt och blött och rätt så mörkt och överallt hänger de droppformade ’taggarna’ som är enorma på sina ställen. Guiden pratar engelska med jättestor brytning så det är inte lätt att förstå henne. Men jag uppfattar att det tar ca 40 år för en ’droppe’ att växa med 1 cm. Inne i grottorna är det konstant 18 grader varmt.

Så fort vi kommer in i grottan börjar jag tänka på jordbävning och rasrisk (så himla dumt). Men guiden berättar att grottorna på något sätt står emot jordbävningar, väggarna i grottorn rör sig inte. Men jag är ganska nöjd när jag märker att vi börjat gå uppåt igen för då är vi på väg ut :-).

Nu har det slutat regna men nu blåser det hårt istället. Vi går tillbaka till bilen och funderar på om vi ska åka hem eller inte. Vi är rätt så hungriga märker vi. Det finns en liten stad som har massor av trullihus, det vill man ju se så dit åker vi. Staden heter Alberobello.

Trullihusen är verkligen märkliga och väldigt söta. Tyvärr är det inga som är öppna för allmänheten, så vi får bara se utsidorna. Jag läser att husen har mellan 80 och 270 cm tjocka väggar. Det gör att värmen hålls utanför under sommaren och innanför under vintern. Man tror att denna enkla tjocka stenkonstruktion användes (på 1400-talet) för att man enkelt skulle kunna montera ner husen när skattmasen kom för att kräva skatt för husen. När masen försvunnit monteras husen upp igen.

Nu regnar det igen och vi bestämmer oss för att åka tillbaka hit en annan dag. Det blåser och är bara 13 grader. Brrrr

Innan vi åker hem behöver vi lite mat i magen. Det är som vanligt inga restauranger öppna (när vi vill äta lagad mat) så vi slinker in på ett café och beställer en macka och en öl istället. Jag väljer Foccatia de Italia och blir väldigt överraskad när jag får en liten bricka med sex små brödbitar, jag trodde jag skulle få en macka. Bengt blir ju såklart avundsjuk, men när hans panini kommer in känner han sig nöjd (å så fick han en av mina bitar också). Dessutom fanns det finöl på detta ställe så allt var så himla bra.

Det blev en trevlig men kall dag. Men när vi läser om vädret i Sverige så har vi det lite bättre här ändå. Det blev i alla fall inget häng på takterrassen idag.

Det är inte många insekter här, men denna lilla fining (ca 5 cm lång) hittade vi på balkongen, det är en liten hälsning till Karin 🙂

Karin – Usch vilket väder ni haft i Härnta. Men snart är det din tur att resa till värmen och lunka runt.

Ingalill – det finns mååååånga städer och de flesta är mysiga. De fem inringade har vi varit i hittills så du ser ju att det är många kvar……

Klockan är tio över sju och Bengts telefon ringer. Det är hyresvärden, Giuseppe. Han lägger på direkt, men då ser Bengt att han redan klockan halv sju skickat ett meddelande. Där står det att han”måste berätta att vi ska vara på Carrozzeria klockan halv nio eftersom rutorna har kommit och ska bytas idag”. Hurra, tänk att dom kom före helgen ändå. Så skönt att bli av med detta!

Vi googlar på adressen och ser att det ska ta ca 13 minuter att köra dit. Som vanligt är vi ute i god tid, och vilken tur eftersom det står en bil och blockerar vägen. Det går ju inte att mötas på vår väg, men som tur är finns det två vägar ut från området så vi får vända och ta den andra. Sen flyter det på och vi är framme tjugo över åtta.

Jag har packat en bok, vi vet ju inte om vi ska sitta här och vänta eller vad som kommer att hända. Men det är en äldre man där som tydligen ska skjutsa oss hem till huset och hämta upp oss och köra oss tillbaka till firman när bilen är klar, troligtvis omkring klockan 12. Jättebra tycker vi! Vi får skriva till vandra på telefonen för att kommunicera, men det funkar ju rätt så bra.

Bengt sätter sig fram och börjar beskriva vart vi bor, men då skrattar mannen och säger aaaa me papá Guiseppe!! Han är alltså pappa till hyresvärden. Så bra, då vet han ju vart vi bor. Såå himla snällt att han ställer upp och skjutsar oss, verkligen toppen.

Strax före klockan tolv ringer det på dörren och papá står utanför och babblar en massa som vi inte förstår. Vi känner på oss att det är problem! Han ber oss följa med till Carrozzeria och när vi kommer ut på gatan står vår bil där och vi ser att vänster bakruta inte är bytt. Den lilla på höger sida är fixad. Jag tror jag förstår att han säger att dom fått fel ruta.

Vi kör in till verkstaden och där möter oss verkmästaren och han förklarar att dom fått fel ruta, en högerruta istället för en vänster. En ny ruta ska komma på tisdag morgon och den ska bytas samma dag! Sen fattar vi inte riktigt hur vi ska sammanstråla på tisdag, men det får vi ta via meddelande med Giuseppe.

Då åker vi till Euro Spin och handlar lite mat istället.

Precis där vi bor, utefter kusten finns det flera fiskaffärer. Vi stannar till vi den största. Oj, va mycket fisk och skaldjur, vi känner inte igen hälften av alla sorter. Det är väldigt fräscht med rinnande vatten i baljorna där skaldjuren ligger.

Vi köper två fiskar som ser trevliga ut. Vi vågar oss inte på något annat. Sen åker vi hem och Bengt tillagar dem. Så himla goda!!

Efter maten går vi för att slänga sopor. Det gör man nere vid havet, ca 200 meter från huset. Sopkärlen finns överallt utefter vägen.

Eftermiddagen avslutas uppe på takterrassen. Varmaste dagen så här långt, 22 grader.

Å nu blir det lite fredagsmyys 🙂

Idag blir det en liten tur till Bari som är huvudort i den här provinsen. Det är en stor stad med över 300000 innevånare.

Lite historia…. Hamnen i Bari utsattes för ett förödande flygangrepp av det tyska flygvapnet den 2 december 1943. 27 fartyg sänktes och dessutom skadades ett antal. Ett av fartygen som sänktes hade en last av senapsgas och det ledde till att ytterligare ca 2000 människor dog, både civila och militärer. Anfallet fick namnet Lilla Pearl Harbor.

Vi går mot den gamla stadsdelen och i en stor teaterbyggnad pågår en tv-inspelning. Det är filmfestival här just nu. Vi känner inte igen en enda av de filmer som man gör reklam för, men de är säkert stora här i landet.

I nästa vecka är det ett helgon som ska firas, San Nicola. Man är i full gång med att bygga upp tjusiga ställningar där tusentals små lampor i olika färger hängts upp. Det är samma sorts dekorationer som vi såg förra året när det var festival i den lilla staden San Marco, men här är det mycket större.

Den här staden är stor och inte alls lika mysig som de vi tidigare besökt här i trakten. Den är också mycket mer turistisk. I den gamla stadsdelen är gränderna fulla med små shoppar som säljer krimskrams och souvenirer. Vi slår oss ner på ett café för att få vårt elva-fika. Det blir kaffe med ett bakverk fyllt med vaniljkräm, de vanliga cornetto var slut för tillfället. Här kostar fikat dubbelt så mycket som i småstäderna.

Här hittar vi ett par kyrkor som är öppna.

Vi går vidare ut från den gamla stan och in i den nyare delen. Det är ingen vacker stad precis. Vi kommer fram till några breda gågator där alla lyxvaruhusen är samlade, Prada Gucci osv, här finns även HM och Zara. Jag lämnar Bengt på en bänk och strosar runt i de lyxiga kvarteren på egen hand, men det blir förstås ingen shopping.

Idag blir det sallad till lunch.

Sen åker vi hem till takterrassen igen.

Åke – usch vilket skitväder ni hade i morse, skönt att resan till Jämtland gick bra.

Ingalill – Hahaha, kanske jag kan göra en bok med tips på bra fikaställen och en å annan kyrka :-).

Swante – Ja, det flyter på nästan som vanligt här i Italien. Det blir ju inga långa promenader denna gång. Bengt klarar bara kortare sträckor, sen blir det rast-vila en stund. Det är ju bekymmersamt att Bengt har så ont, dessutom kommer man väl att lägga på sig några extra kilon eftersom vi fikar, äter och dricker lika mycket som vanligt :-).

Det är soligt idag också och varmast hittills. Frukost äter vi ute på den lilla balkongen, som vanligt.

Idag tar vi en tur till den närmaste staden, Mola di Bari, en liten stad med omkring 25000 innevånare, det finns spår som tyder på att staden funits här redan på stenåldern.

Det märks att det är helgdag idag, det är massor av folk som är ute och promenerar, mest familjer med barn.

Vi börjar dagen med att stärka oss med kaffe och cornetto.

Sen ska vi leta efter det fina operahuset. Vi försöker följa google maps, men det är ju inte enkelt när man promenerar. Vi lyckas passera huset två gånger innan vi vänder tillbaka en tredje gång och då ser vi det. Det är såklart inte öppet! Synd, för det ska vara väldigt vackert invändigt.

Ingen av de många kyrkorna i staden är heller öppna. Väldigt konstigt tycker vi, kyrkorna brukar ju alltid vara öppna för allmänheten.

Det går en bred härlig strandpromenad längs hela centrum.

Vi promenerar utefter stranden och sätter oss och vilar en stund. Sen går vi tillbaka in till centrum och letar efter någonstans att äta lunch. Vi hittar en liten servering i en gränd, det finns ingen uteservering men ser jättemysigt ut inomhus.

Vi beställer pasta med tryffel och ett glas vin från regionen. Medan vi väntar på maten blir vi bjudna på en förrätt, en lokal specialitet, auberginer i en sås av tomat och ost och kryddor, mumsigt!

Servitrisen är så trevlig och försöker pratar med oss, hon kan lite engelska, sen kommer ägaren ut till vårt bord och undrar varifrån vi kommer. Aha.. Sverige, han börjar ’spela curling’ med sopande rörelser och tummen upp för att visa att han vet att Sverige är duktiga i curling, kul!

Sen bjuder han och och servitrisen (vi tror att dom är ett par) på torkade fikon med mandlar. Det är väldigt sött och väldigt mastigt, inte så gott tycker jag, men det är svårt att inte äta upp när man blir bjuden.

Vinet är också mycket bra, vi köper med oss två flaskor hem.

Det blev ännu en mysig dag, vi åker hem och så blir det att slappa och läsa på takterrassen. Det är nu så varmt att man kan ligga i shorts och linne, härligt!

Dags för en utflykt. Vi har googlat lite på städer i närheten av vårt boende och väljer att åka till Monopoli som ligger drygt 3 mil söderut. Staden är mycket gammal, har knappt 50000 innevånare och en stor hamn.

Eftersom fönstren på bilen är plastade kör vi inte fortare än ca 80 km/tim, det låter rätt mycket om plasten. Det är soligt och ca 17 grader. Eftersom jag avskyr att frysa så har jag tagit täckjackan och en stor schal :-). Det är absolut inget uppseendeväckande, många går fortfarande omkring med vinterkläder här. En och annan ungdom har shorts och linne.

Vi är framme vid halv elva och hittar snabbt en bra parkering, här kan man använda EasyPark vilket gör Bengt såå nöjd.

Det är en fin liten stad, väldigt fräsch och välvårdad. En person som varit här för ca 30 år sedan skrev att staden på den tiden var hemskt skitig och väldigt osäker att vistas i, men nu har man verkligen förändrat den till det bättre. Vi börjar med att ta en kaffe och cornetto på en trevlig uteservering.

Vi promenerar i de mysiga gränderna. Väldigt många har blommor utanför sina hus.

Vi går ner till hamnen och kollar in i Castello Carlo V, som är en försvarsborg. Just nu är det en konstutställning där.

Det finns massor av kyrkor i staden, men det är endast en som är öppen.

Innan vi åker tillbaka hem äter vi en lättare lunch. Vi delar på en charkbricka och en ostbricka, det är alldeles lagom och väldigt gott. Nu är det så varmt och skönt så jag kan faktiskt ta av mej täckjackan medan vi äter :-).

Vi stöter på ett svenskt par med två små barn, vi som trodde vi var de enda svenskarna här! Dom har hälsat på vänner i närheten och är nu på väg till flygplatsen.

Det blir en lugn eftermiddag, vi ligger på takterrassen och läser. Det är runt 20 grader och strålande sol.

Åke – men va spännande, nu blir vi nyfikna, vad har ni på gång? Ska ni iväg på nåt skoj??