Dagbok Ångman – Varverud

Swante: Egentligen vill jag inte vara med på bild överhuvudtaget, men det skulle ju bli så konstigt då, som att jag inte var med 😂.

—————————————

Det har gått bra att sova här också, sängen är lagom mjuk. Bra dusch med varmt vatten.

Vi gör oss i ordning och kvart över sju går vi för att äta frukost. Vi har inte hittat några tider när frukost serveras, men det borde vara tidigt, det är ju vardag.

Mycket riktigt, frukosten är igång. Det finns allt vad man vill ha. Just nu är det vi och fyra tyska pensionärer som äter frukost så det är ingen trängsel.

Visst är det märkligt att det finns mörkläggningsgardiner, men dom går inte ihop på mitten. Det gick att fixa med hjälp av en kulspetspenna.

Här kan vi bo fler gånger om vi ska till Italien.

Det är bara tio grader och regnet hänger i luften. Vi sätter fart norrut, klockan är kvart över åtta.

Idag flyter trafiken väldigt bra, några vägarbeten, men trafiken rullar på i dryga 80 km/timmen även där. Det är inga människor som jobbar efter vägen idag, kanske är det som i Sverige att man jobbar mycket resten av veckan och är ledig fredagar. Efter att ha kört i två timmar stannar vi för att tanka och ta en kaffe.

När det är dags för lunch stannar vi på en vägkrog. Sån otur vi har, på just detta ställe håller de på att bygga om och restaurangen är stängd. Det går att få köpa lite inplastad mat….. Bengt väljer sushi och jag tar en kycklingsallad med ris. Det smakar sådär!

När vi ska starta igen, varnar GPS:en om att det är ett stort vägarbete vid Berlin, det kommer att bli stora förseningar. Vi kollar waze och både den och Google förslår en alternativ väg genom ett mindre samhälle. Vi litar på waze. Det är troligen bra, det går inte så snabbt genom samhället, men det är i allafall inte helt stopp någon gång. När vi kommer ut på den ursprungliga vägen igen är det bara några hundra meter kvar av vägarbetet innan det är full fart igen.

Efter någon timme behöver vi en kaffe och stannar på ytterligare en vägkrog. Medan vi fikar funderar vi på dagens resa, vi har riktat in oss på att bo i Wittenburg i natt, men dit är det bara 10 mil och klockan är ju bara tre nu. Vi är inte alls trötta så vi kollar om vi kan hitta ett boende lite längre norrut.

Bengt minns att vi bott i Reinfeld för några år sedan, det ligger ytterligare tio mil norrut. Han kollar om hotellet vi bodde på då har något ledigt rum, det finns ett rum kvar. Han bokar det och vi åker vidare norrut.

Allt har gått så bra idag, det har nästan inte regnat alls, bara en stund i morse, vägarbeten har det varit, men inga köer, helt otroligt.

Klockan kvart i fem parkerar vi utanför hotellet och checkar in. Vi får ett jättefint rum på tredje våningen. Ett stort rum med en extra säng och en liten alkov med två fåtöljer och ett litet bord, så fint!

Favorit i repris, vi kommer ihåg att vi förra gången åt en supergod hamburgare på en restaurang här i stan. Vi letar upp den, vi får ett bord trots att vi inte bokat och beställer en likadan burgare som förra gången, en burgare i italiensk stil, med mozzarella och pesto.

Bengt berättar för servitören att vi var här för två år sedan och att vi då åt en likadan hamburgare och att vi gillade maten både då och nu. När servitören får höra att vi är från Sverige berättar han att han var i Trollhättan i förra veckan. Han har en ’gammal’ (från 2007) Saab 93 och ville besöka Saabmuseet som ligger i Trollhättan. Det är mycket folk i restaurangen som ska servas, så killen springer fram och tillbaka till vårt bord. I sin mobil har han bilder på sin bil och dom vill han visa oss 😂. Han tycker att han känner igen mej, mitt hår är så blont, hahaha, har jag hört det förut??

Vi avslutar med ett glas bubbel respektive en grappa,

Det är skönt att ta en promenad tillbaka till hotellet, det är rätt kyligt. Hösten har vi inte känt av på det här sättet där nere i Italien.

Idag har vi kört 78 mil.

Imorgon åker vi vidare mot Skåne. Där stannar vi och hälsar på släkt och vänner i ett par dagar. Det kanske jag skriver om när vi kommer hem i nästa vecka.

Ewa: Jamen det är fantastiskt att se alla dessa gamla kyrkor. Så mycket vackert som skapades förr i tiden.

Swante: Bengt har börjat söka litteratur att läsa om Savoia, men det verkar väldigt svårt att hitta något på svenska.

———————————–

Det spöregnar när väckarklockan ringer 06.20. Det har varit en lugn natt, inget telefon eller annat skumt som väckt oss.

Idag ska vi börja tuffa hemåt. Som tur är kollade vi (igår) vädret för idag och såg att det skulle regna, så vi packade in allt utom resväskorna i bilen. Idag hade vi blivit genomblöta av att gå fram och tillbaka med packning.

Vi äter frukost och packar ihop det sista, städar köket och så är vi klara att ge oss av.

Vi knackar på hos Rosaria och Claudio för att säga hejdå. I gårkväll frågade dom när vi tänker ge oss av och vi svarade klockan åtta. När vi kindpussats hejdå kollar Rosaria på klockan och då håller dom på att skratta ihjäl sig. Klockan är prick åtta. Svenskarna håller tiden! Inte alls som italienarna 😂. Detta kommer de säkert att berätta för sina vänner och ha väldigt roligt åt.

Vi knappar in resmålet på GPS:en, det finns flera vägar att välja mellan i Italien, det är svårt att veta vilken vi ska ta. Den stora motorvägen, eller en mindre väg som är två mil kortare? Efter båda vägarna är det vägarbeten. Ska vi åka nära Milano, som GPS:en i bilen föreslår, eller en bra bit utanför Milano, som Waze och Google föreslår? Det går aldrig i förväg att veta vilken väg som går snabbast, inte efteråt heller eftersom man ju bara vet hur ens egen resa slutar.

Vi beställer oss för att åka långt utanför Milano och att välja den stora motorvägen. Det regnar, men inte så jättemycket.

Efter två timmar blir det kaffepaus trots att klockan bara är tio, dvs tidigt elvafika. Vi fick med oss flera bitar focaccia från Rosaria igår, vi tar en bit nu tillsammans med inhandlat kaffe och cornetto. Väldigt onödigt med cornetton, men nu är det ju sista fikat i Italien och då måste vi passa på. Vi fikar i bilen!

Jag fortsätter köra, det regnar lite mindre nu. Molnen är tunga och låga, några är fluffiga och vita.

När vi svänger norrut ungefär vid Gardasjön dyker det upp massor av tyska husbilar. Det känns som att trafikanterna är en blandning av långtradare och dessa husbilar. Nästan alla husbilar har cyklar hängande bakpå och en stor rödrandig skylt utanpå cyklarna. Varför har de denna skylt? Vad gör den för nytta?

Vid halv tvåtiden stannar vi på en Autogrill för att ta en bit mat. Dom har lite av varje att välja mellan, vi äter rostbiff och sallad. I butiken köper vi en liten italiensk charktallrik och varsin öl att äta på hotellet ikväll. Nu får Bengt köra en stund.

Där vi åt hade de ingen Vignette så vi får stanna vid nästa rastplats igen och köpa den. Där tankar vi också.

Nu blir det vägarbete på vägarbete, det är kö nästan hela tiden i norra Italien, Brennerpasset, genom Österrike upp till Tyska gränsen. Det går supersakta.

Det verkar som att långtradare med en vikt över 7.5 ton inte får köra i Österrike idag. Det är flera sådana varningar i norra Italien. Överallt, på alla rastplatser och parkeringsfickor står det långtradare. Jag googlar för att se om det skrivits något om detta och hittar en artikel från maj 2024 om att Österrike vill förbjuda viss tung trafik, men får inte fram några detaljer.

Det är lite långtråkigt att ’sitta bredvid’ i bilen, man får kolla på utsikten och ta lite halvdåliga bilder 😄.

Med jämna mellanrum, i Österrike, står skyltar med texten ’Park and Write’. Jag får väl googla på det också! Det är en kampanj för att få folk att sluta använda mobilen medan de kör, istället ska man köra av vid nästa rastplats och parkera och skriva sina meddelanden. Funkar det tro?

Vi stannar igen och tar en kaffe och en banan och byter chaufför. Nu har vi precis kommit in i Tyskland och nu rullar det på som bara den. Nästan inga vägarbeten. Mycket trafik, men det är oftast trefilig väg så det finns bra med plats för alla. En del köer blir det, men inte alls som tidigare idag.

Enligt första prognos skulle vi vara framme vid hotellet klockan 15.40. Vi har rastat i ungefär 1½ timme och är framme 18.40. Fy tusan så lång tid det tagit och så har det varit jobbigt att köra i regn, när vindrutetorkarna slår hela tiden. Jobbigt också att krypköra i köerna.

Men vi kommer fram till ett fint hotell, det ligger precis vid motorvägen med parkering utanför dörren. Det är själv-check-in som funkar väldigt bra. Vi knappar in våra uppgifter (vi har bokat i förväg), betalar och så skrivs det ut ett nyckelkort. Snabbt och enkelt.

Sån tur att vi köpte med lite småplock så att vi kan äta på rummet. Vi är alldeles för trötta för att åka in till samhället och leta efter något matställe.

Vi har kört 76 mil idag.

I natt vaknade vi vid halv tre av ett klickande ljud från köket. Det var gaständaren till gasspisen som stod och tickade och gnistrade. Eftersom ingen gas fanns påslagen så hände ju inget, men kan det vara någon fara ändå? Kan det ha kommit in vatten när jag rengjorde igår kväll? Bengt kom på att hämta hårtorken och blåsa varmluft på knappen och efter en stund slutade det att ticka. Det tog ett tag innan vi kunde somna om, men tickandet har inte kommit tillbaka.

Det är mulet och grått och bara 14 grader denna morgon också. Efter frukost tar vi en tur till en vingård vi inte besökt tidigare. Det finns ju hur många som helst här i närområdet.

Det är en gård som ligger högt uppe i bergen, rätt så nära den gamla kyrka vi besökt flera gånger tidigare år.

Vi går in och blir mottagna av en trevlig tjej som frågar om vi vill prova vin? Det vill vi ju. Hon berättar om vinerna och vi provar några olika röda. Idag är sista dagen på årets skörd som är väldigt bra, bra mängd och bra kvalitet. Det är en medelstor gård och de prioriterat kvalitet framför kvantitet.

Vingården Tenuta Tenaglia har anor från 1600-talet. Gården ligger högt, 450 möh där det råder ett gynnsamt microklimat ovanför vinterdimman. Folk säger ofta att ’Tenaglia-druvan mognar ovanför molnen’. Sedan 2000 drivs den av en tysk-italiensk familj. Idag är det dottern Sabina som äger gården och de distribuerar viner både inom och utanför Italien.

Gården driver även ett lägenhetshotell med tre rätt stora lägenheter, för två eller fyra personer. Pool finns på området.

Till lunch blir det kyckling med grönsaker.

Strax efter sex (italiensk tid😉 ) går vi över till Rosaria och Claudio. Vi blir bjudna på foccacia, som vi hoppades på, och parmigiano, Risotto med bläckfisk och musslor och creme brüle med bakad kvitten, bubbel och vitt vin. Vansinnigt gott, jag är mätt så jag rullar fram. Vi fick även med en stor bit foccacia hem, att ha till frukost imorgon.

Nu ser vi SVT-nyheter.

Kristina: Härliga luncher, du ser ju vad du har att förvänta dej av pensionärslivet.

Ewa och Swante: Usch för de där toaletterna. Det var en äldre dam (runt 80 år) som använde den toan. Dom kanske är så vana, men det måste ju vara väldigt besvärligt särskilt om man har problem med knän och höfter.

Swante: Fotboll är ju väldigt stort här. Claudio berättade för Bengt att han kom ihåg när Liedholm spelade för Milan och att Liedholm var med och spelade för Sverige i VM-finalen 1958.

————————————-

Inatt vaknar vi halv två av att Bengts telefon ringer. Vi sover på ovanvåningen och telefonen ligger nere i köket. Trappan ner är brant och smal, Bengt skyndar ner för att svara. Det är ett samtal från Kenya! Usch, man hinner blir orolig och fundera över vem som ringer och vad som kan ha hänt. Skönt att det inte var något att bry sig om.

Det är grått och svalt idag igen. Vi äter frukost inomhus och sticker iväg med bilen. Ett av förslagen på utflykt som vi fick från Rosaria igår verkar intressant, ett stort fint slott i Turin, dit åker vi.

Slottet ligger i en gammal stad strax utanför Turin. Meeen, det finns massor av lediga parkeringsplatser, är det något som är fel 😂

En kort promenad och vi är framme vid palatset La Reggia di Venaria. Oj, så stort och pampigt det är. Det kommer att ta tid att gå runt och kolla på detta. Vi börjar med att ta en fika (oväntat).

Vi befinner oss i Venaria Reale, en förstad till Turin, invigd 1662 av Carlo Emanuele II. I den ena änden av staden ligger Piazza dell’ Annunziata med flera vackra byggnader, till exempel Jungfru Marias församlingskyrka och flera statyer.

Från Piazzan går en rak lång gata fram till palatset.

Vi köper biljetter för att få se palatset och parken. Det är väldigt lite folk här idag, skönt att inte behöva trängas.2018 var det fler än 1 miljon människor som besökte palatset. 2019 valdes palatsets trädgård till den vackraste offentliga parken i Italien. Så kul att vi fick tips om att åka hit.

Palatset byggdes på 1600-talet på beställning av hertig Carlo Emanuele II. Han ville ha palatset som bas för sina jaktturer utanför Turin. Maria Giovanna Battista av Savoi-Nemours.

Savoia var ett eget rike fram till 1861 när Italien bildades. Kungahuset fortsatte fram till 1946 då monarkin avskaffades.

Skyltar visar hur vi ska gå runt i palatset för att få se allt som finns.

Det börjar med en tidslinje och bilder på alla gubbar och gummor som tillhört Savoia.

På andra våningen får vi se en del av de vackra rummen, vissa möbler finns kvar och så fina gobelänger. Allt är så bra bevarat. Hur vackert är inte detta??

I lokalerna pågår olika utställningar, just nu ’The best of Glasstress’. Det är olika skulpturer skapade från 2013 fram till till idag i Adriano Berengos laboratorium och ugn på ön Murano.

Det finns ett kafé i palatset och utanför det är det flera bord uppdukade för lunch. När vi går förbi nästa gång sitter det fullt med folk och äter, det är en stor gruppresa som får äran att äta lunch i den vackra lokalen.

Det finns en kyrka inne i, eller hopbyggd med, palatset. Såklart är den också väldigt vacker.

Nu har vi travat runt i palatset och sett det man får, nu går vi ut i de enorma trädgårdarna.

Så himla fint det är här. Men nu är vi hungriga. Det finns en del restauranger efter den långa gatan. Vi väljer en av dem, ’dentro o fuori’ frågar servitören. Nu fick vi lära oss två nya italienska ord, ’inne eller ute’. Vi sätter oss ute, det är rätt så varmt. Det blir pasta idag (också). När jag kommer hem ska jag inte äta pasta på en hel vecka (tror jag).

Dags att åka hem igen.

Bengt åker till den lokala affären och köper salami. Till kvällsmat blir det stekt bröd med salami och parmigiano.

Ikväll ser vi ’Vilket liv’ med Peter Haber. Oj vad mycket han gjort i sitt liv, kul att se.

Det plingar i telefonen. Rosaria vill bjuda på en Aperetivo imorgonkväll, vi tackar JA.

Swante – Bengt hälsar att han nu läst klart om Birger Jarl och kommer att lägga all tid på att läsa om konungariket Savoia.

Karin: Glömmer aldrig ditt skrik den sena kvällen i Barcelona, då när du hittade en kackerlacka på toaletten där vi bodde. Du väckte ett helt kvarter 🤣

———————————

Brrr, idag är det kallt, bara 14 grader och molnigt. Det får bli frukost inomhus.

En utflykt kan vi väl ändå orka med, vi gjorde ju nästan ingenting igår. Vi har sett att Nils Liedholms vingård inte ligger så långt från Grazzano så den tänker vi besöka idag.

Nils gifte sig med en italiensk grevinna och tillsammans med henne och deras son Carlos startade de vinproduktion på gården Villa Boemia. Vingården finns kvar än idag, men inte inom familjen, gården såldes 2015.

När vi närmare oss gården finns det skyltar som visar vägen. Vingården finns även i Google Maps, så vi följer GPS:en.

Men plötsligt finns det inga skyltar och GPS:en visar att vi är framme. Det finns en stor byggnad som troligen är gårdens Hotell, men en låst grind gör att vi inte kommer in där och det finns ingen ringklocka. En bit därifrån ligger en byggnad där det står flera bilar parkerade, den skulle kunna tillhöra vingården. Vi stannar bilen och går fram till byggnaden. Där inne skäller en hund, i övrigt är det helt tyst och övergivet. Vi går runt och letar efter liv, men det är helt öde. Så trist, inte ens en lite lapp som säger att det är stängt. Ingen skylt heller som säger att det verkligen tillhör vingården. Det är inget att göra, vi skickar ett mail till en adress vi hittar på deras skitsnygga hemsida. Sen åker vi därifrån.

När vi åker ut ur byn ser vi denna skylt. Nils var ju född i Valdemarsvik och bodde sedan här i Cuccaro.

Här finns också stora fält med hasselnötsträd.

Vi bestämmer oss för att åka till MonCalvo (vår grannby) och äta lunch. På vägen stannar vi på vingården Tenuta Santa Caterina. Dom har ett vin gjort på druvan Nebbiolo. Egentligen får man inte ha namnet Nebbiolo på etiketten i distriktet Monferrato, men denna vingård har alltid odlat den druvan och från och med 2019 har man fått tillstånd att namnge vinet Nebbiolo (om vi fattade allt rätt). Vi smakade vinet på byfesten förra gången vi var här och tyckte det var gott, så vi köper med några flaskor hem.

Sen åker vi vidare till Moncalvo för att äta lunch. Flera restauranger har stängt idag, troligen för att det är måndag. Den enda som är öppen har inget som vi fastnar för, dessutom är det dyrt. Vi går till en bar istället och tar en ordentlig macka.

Bengt besöker toaletten, jag väntar till vi kommer hem……

Vi åker till affären och handlar ingredienser till middagen. Nu har det blivit varmare, jag kan sitta ute och läsa en stund.

Vi får ett par nya tips på utflykter från Rosaria, vi får fundera på om vi ska göra nåt av det imorgon.

Bengt fixar risotto med svamp till middag. Gott.

Just det, vi har inte fått något svar från Liedholms vingård.

Swante: Ingen kommentar på den kommentaren😄

Det är härligt att vakna i Grazzano, det känns så välbekant och ’hemma’. Men efter duschen när jag står och blåser håret ser ja nåt i ögonvrån, nåt som rör sig och det känns stort! Herreguud, en jättestor spindel, fy så hemskt.

Jag blir tvungen att be Bengt om hjälp, den är så äcklig. Men Bengt klarar att ta ut den.

Det är rätt så svalt ute, men solen är redan väldigt varm så vi kan äta frukost utomhus.

Vilken härlig morgon, det är så klart, man ser hur långt som helst.

Bengt åker till affären och handlar lite prylar till lunch. Jag ligger i skuggan i en solsäng och läser. Vi tar det väldans lugnt lugnt idag, helt enligt plan.

Hos Rosaria och Claudio är det full fart. Alla fem barnbarn är här idag, två av dem har sovit över sedan igår. Det är lek och stök på gården och doftar gott när det är dags för lunch.

Två av flickorna (kusiner alltså) åtta och nio år gamla har fått ett par jättestora kartonger som de håller på att bygga en koja av.

Vi fortsätter lata oss. Bengt lagar middag en god pasta med tomat, zucchini och en massa citron och parmesan.

Sen ser vi lite på TV. Över Atlanten, gud va dom spyr där idag.

Swante: Åk till ITALIEN!!

——————————

Idag är det resdag igen. Vi ska förflytta oss ytterligare några mil norrut. Efter frukost packar vi ihop och bär ner väskorna till bilen. Skönt att den står så nära. Direkt när vi börjar packa in i bilen kommer en kille ner till gatan och vill ha vår parkering. Hans bil står just nu olagligt på vändplanen så han blir väldigt glad åt att vi kör iväg.

Idag kommer det många turister till stan. Vi möter flera stora grupper.

Vi står och väntar vi ett rödljus, först i kö. När det slår om till grönt susar en motorcyklist om oss på vänster sida och kör rakt in i en bil som står i motsatt riktning för att svänga vänster. Så himla otäckt. Som tur är verkar motorcyklisten inte ha skadat sig allvarligt, han hoppar upp från gatan direkt efter krocken, sliter av sig hjälmen och viftar och skäller på bilföraren. Bengt såg exakt när det hände och han säger att bilen stod helt stilla, det var motorcyklisten som körde så fort och så långt ut till vänster att han inte hann väja. Bilen hade väl kört fram lite för långt till vänster också, för att förbereda sin sväng. Usch så hemskt, men inte så konstigt tycker vi. Dessa MC och vespor kryssar ju mellan bilarna hur som helst, dom ska fram, först!! Flera personer kommer fram för att hjälpa, vi kör vidare, det är inte mycket vi kan göra, särskilt inte då vi inte kan prata italienska.

Varje bro och tunnel här i Italien har ett namn. Innan bron/tunneln finns en skylt med namn och hur lång den är. Broarna har så dåliga skarvar, det skumpar och lever om, Bengt hatar dessa broar.

Här är det väldiga höjdskillnader, vi kör utför och utför. Vi förstår inte varningsskyltarna som anger lutning i 3 km, det är jättebrant i flera mil.

I Fidenza stannar vi för att sträcka på benen och äta lunch. I staden bor det ungefär 27000 personer, en rätt så liten stad alltså. Under andra världskriget, 1944, jämnades staden nästan helt med marken.

Det är marknad här idag, men nu är vi rätt nöjda med marknadsbesök så vi går rakt igenom. Bengt blir ändå tvungen att stanna till och kolla lite på ost- och chark-försäljningen.

Det vimlar av cyklister i stan och på en bakgata finns en trevlig installation av cyklar.

Det är så konstigt, vi hittar inte en enda restaurang, bara väldigt många barer och kaféer. Klockan är halv ett och det är fullsatt på varenda uteservering, folk dricker drinkar med lite tilltugg. Vi ger upp, vi får göra som alla andra och slår oss ner på en bar där det är champagneprovning och vi tar varsitt glas. Till det serveras lite salta smågrejjer. Det är gott.

Vi får ett meddelande från hyresvärden i La Spezia, han har glömt att kräva oss på turistskatten. Det är lite olika, ibland betalar man det kontant, ibland via konto och ibland ingår det i dygnshyran. Nu ber han oss betala den via konto eller paypal. Vi provar paypal och det går bra.

Vi tar en promenad genom staden innan vi åker vidare.

Den här notisen fick Bengt upp på FB just nu, väldigt passande. Den skulle man vilja sätta upp på bilen 😂.

Halv sex är vi framme i Grazzano Badoglio, tillbaka där vi startade. Så himla mysigt. Vi blir varmt mottagna av Rosaria och Claudio. Vi pratar om vad som hänt både där vi varit och här hos dem. Så kommer hon på att dom bytt två fönster i sitt vardagsrum och de vill dom visa oss. Dom är så stolta och nöjda med bytet. Dessutom har Claudio fixat ett par gamla stolar som varit i familjen i många, många år. Han har bytt stoppning, satt på nytt tyg och målat dem.

Det är verkligen klart ikväll. Båda de höga bergstopparna syns, det är inte ofta vi sett dem.

Det är så himla mysigt att vara tillbaka här, nu ska vi bara njuta och vila här tills vidare.

Det enda som är lite dåligt med detta ställe är den hårda sängen. På alla övriga ställen vi sovit på i år har sängarna varit kanonbra.

Det blev en resa på ungefär 29 mil idag.

Vi tar denna väg eftersom vi vill undvika vägen över Genua där vi åkt flera gånger tidigare. Det är så många tunnlar och broar och det tycker vi är jobbigt. Några mil längre blev det, men det var det värt.

Kristina: Du har rätt, vi bodde några mil söder om Florens, ett riktigt mysigt ställe med trevlig värdinna.
Swante: Du är ett riktigt modelejon du 😉.

Idag ska vi göra en utflykt till Portovenere.

Bilresan tar bara en halvtimme. Det är lite mulet just där vi är, runt omkring är himlen blå, men rätt skön temperatur, dryga 20 grader. Idag har vi tur och får parkering bara några hundra meter från centrum.

1998 blev Portovenere ett av UNESCOs världsarv.

Vi börjar med att följa kusten söderut mot klipporna. Det blåser rätt friskt ute på havet, inget man känner av här på land, men det är väldiga vågor som slår in mot land.

Vi fortsätter uppför berget, nu är vi rätt nöjda med att solen inte gassar, det blir varmt ändå att klättra bland stenarna.

Vi knatar på upp mot kyrkan. Det har troligen regnat på morgonen, det är lite blött på vissa ställen och en del stenar är lite hala. Men vilket häftigt ställe detta är.

Det är svårt att slita sig från utsikten över havet, men vi börjar bli sugna på lunch så vi beger oss ner till centrum igen. Vi går en annan väg nu, i små smala gränder.

Lite matbilder igen. Pasta Vongole till Bengt, den bästa på denna resa tycker han. Jag äter Pansotti con salsa di noci, en traditionell italien riviera-rätt. Det är ett slags pastakuddar fyllda med ost, muskotnöt och nåt grönt (spenat, ruccola eller liknande). En ’smal’ rätt sägs det, såsen innehåller ingen grädde utan parmegiano, olivolja och bröd indränkt i mjölk. Det smakade så bra.

Ett svenskt par slår sig ner vid bordet intill vårt. Bengt rekommenderar dem att beställa Vongole, dom har aldrig ätit det tidigare och tycker det är kul att prova något nytt. De har precis kommit till Portovenere efter några dagar i Cinque Terra sen blir det två dagar i Lucca innan hemresa från Pisa. De har flugit till Pisa och därefter åkt tåg och buss. Det blir ett trevligt samtal och de är mycket nöjda med pastan.

Det guppar väldigt när vågorna slår in i hamnen, masterna på segelbåtarna lutar ordentligt.

En bit ut från kusten ligger försvarstornet Scola Tower, byggt på 1600-talet, på en klippa i havet. Tornet hade tio kanoner och rymde åtta personer, sex soldater, en kapten och en ’master bombardier’. Istället för att riva tornet, som var på tapeten i början av 1900-talet, har det ombildats och fungerar idag som fyr.

Stränderna i detta område är välkända för sitt kristallklara vatten. Det är faktiskt några som badar, men de kom inte med på bild.

Efter en kort promenad till bilen kör vi hemåt.

Högsta tillåtna hastighet här är 50 km/tim. Bengt kör inte fortare, det är ju så himla krokigt och backigt. Det betyder att vi ganska snabbt har flera italienska bilar som håller på att klättra över oss bakifrån. Plötsligt i en kurva står polisen med en fartkamera. Sån tur italienarna hade idag, att de hamnade bakom oss, annars hade de troligen åkt fast för fortkörning!

Vi har också tur idag, det finns parkering på vår gata. Tänk vad man kan glädjas åt olika saker.

Swante: Italienfavoriter = Peccorino (Bengt) och pistacchio (jag).

——————————————

När jag kollar ut på gatan denna morgon ser jag att det finns fyra lediga parkeringsplatser på vår gata, vår bil står ju på en gata i nästa kvarter. Bengt går för att flytta bilen hit. Vi tänker vara kvar här i La Spezia idag, så bilen ska inte användas. Min telefon ringer, Bengt är nere vid bilen, jag blir såklart orolig, vad har hänt? Jomen han kommer inte in i bilen eftersom en annan bil står parkerad så nära. Jag kommer till undsättning, jag kommer inte heller in på förarsidan, men kan krypa in på passargerarsidan och åla mej över till förarsidan och backa ut bilen från parkeringen.

Efter en lång frukost går vi ner mot centrum. Jag hittar en tygaffär där jag smiter in och känner på några fina tyger, men det blev inget köp. Känns bra ändå att få vara bland tyg, tråd och symaskiner en stund.

Vi promenerar på Corso Cavour, en av de största gatorna i staden. Där ligger tex den stora matmarkanden med frukt, grönsaker, fisk, kött mm mm. Det är massor av folk som handlar, det ser så trevligt ut, inte är det dyrare än i stormarknaden heller.

Vi fortsätter mot den gamla stadsdelen. När vi gått en bit undrar jag hur långt det är kvar och då inser vi att vi redan passerat den. Under andra världskriget bombades Cirka 90 % av det historiska centrum som utvecklades mellan 1100 och 1600, så den typiska ’centro storico’ hittar vi inte här.

Men det finns en massa vackra hus att kolla på.

Men hur tänkte man när denna stora jättefula byggnad uppfördes intill en så vackert gammal byggnad? Tyckte man ens att den var snygg då när den byggdes? Jag läser att ”Efterkrigstidens återuppbyggnad innebar en markant renovering av staden, ofta utan respekt för dess identitet som utvecklats under tidigare århundraden.”

Vi går ut mot ön där båtfolket håller till, för att äta lunch. Det är väldigt lite folk ute och promenerar. Ännu färre som har kortbyxor, som Bengt och jag, hahaha. Det lyser ’turist’ om oss.

Massor av båtar i alla dess storlekar. Det gäller att komma ihåg var man parkerat sin farkost.

Ute på halvön Porto Mirabello ligger alla jättestora lyxjottar. Det verkar finnas många människor med mycket pengar.

Här ute i nöjeshamnen finns det några barer som serverar lunch. Vi beställer varsin Vitello tonnato och delar på en Caprese.

Parkering med stor farkost. Han backar in på rätt plats.

Vi går tillbaka till fastlandet igen, över gångbron Thaon di Revel. Den invigdes 2013 och förbinder staden med Mirabellos nöjeshamn. Strukturen på bron ska påminna om masterna på segelbåtar.

Tänk vad Fjällräven och framförallt Kånken har blivit poppis, man ser den överallt här i Italien.

Bengt går ut och in i varenda ’Tabacchi’ för att få tag i ett klistermärke med La Spezia att sätta på takboxen. Men i denna stad går han bet. Det finns massor av magneter, men inget gammalt vanligt klistermärke.

Vi slår oss ner på Piazza Garibaldi och tar en Aperol Spritz innan vi går hem.

På Piazza Brien ligger sockenkyrkan Nostra Signora della Salute. Kyrkan stod klar år 1900, men tornen tillkom 1912.

Utanför kyrkan finns Rösternas fontän.

Hemma igen, nu är vi rejält trötta, vi har gått ungefär 17000 steg, det känns i fötterna när man gått på asfalt hela tiden.

Senare på kvällen går Bengt ner till kvarterets pizzeria och köper hämtpizza. Den är verkligen mycket godare här i Italien än hemma.

På väg till pizzerian ser han en polis som är på väg att sätta p-böter på en bil som står på ett övergångsställe med varningsblinkers påslagen. Innan han sätter dit lappen blåser han i en visselpipa och avvaktar en stund. Troligen väntar han på att ägaren ska dyka upp och flytta bilen. Men ingen människa ger sig till känna. När Bengt går förbi på tillbakavägen så sitter pböteslappen på bilrutan. Rätt just ändå att signalera så man har en chans att flytta bilen och komma undan böter.

Bilen på andra sidan av gatan står ’bara’ halvvägs in på övergångsstället och har sluppit p-böter.

Solen skiner idag, härligt.

När vi parkerade bilen igår ställde vi den precis som de andra bilarna stod, och det blev inte innanför markeringarna utan vi står på två platser. Jag blir lite orolig över att de andra bilarna kanske har flyttat på sig nu på morgonen och att det bara är vi som står fel. Bengt går ut och kollar, men det är ingen fara, de andra bilarna står kvar och ingen har fått några böter. Det är ju ändå Italien!

Balkongen är väldigt liten men det går att sitta där och dricka morgonkaffet.

Idag är vi bortbjudna på lunch! Bengt och några av hans kompisar från skolan träffades hos Erik i Stockholms skärgård i juni. Dom pratade resor och kom fram till att Bengt och jag troligen ska vara i närheten av Erik och Catharina i Italien, i september. Så blev det ju. Erik och Catharina har hyrt ett hus i Mulinetti, där de ska bo i två månader. Mulinetti ligger ungefär en timmes bilfärd från La Spezia.

Det är många broar och tunnlar att passera.

I Recco (där Mulinetti ligger) finns en flod som är helt uttorkad. Jag googlar, men kan inte hitta någon information om vad floden heter så jag har ingen aning om varför den ser ut på detta viset.

Vi missar en avfart och måste välja en annan väg fram till deras hus. Den vägen är inte rolig, så himla smal, det går nästan inte att mötas det är bara någon centimeter från att vi skrapar i de andra bilarna (Bengt kör). Men vi tar oss fram och Erik möter vid grinden.

Dom bor så fint! Två fina hundar har dom, tomten är inhägnad så hundarna kan springa omkring alldeles fritt. Och vilken utsikt från terrassen.

Vi blir bjudna på pasta med pesto. Det smakar väldigt bra.

Det blir en verkligen en väldigt trevlig eftermiddag. Jag har bara träffat Erik vid något enstaka tillfälle tidigare, precis när Bengt och jag hade träffats, och det är ju snart femtio år sedan! Ingen av oss har träffat Catharina tidigare.

Vid fyratiden bryter vi upp och kör hemåt.

Det finns en ledig parkeringsplats på samma gata där vi stod igår. Vi har verkligen tur. Vi går till närmaste bar och köper varsin stor macka som vi äter till kvällsmat.